Madness-Oui Oui, Si Si, Ja Ja, Da Da
Kategori: Skivrecensioner.
"Madness är alltid Madness" har jag i flera år kört med, kanske en aning oförtjänt har de "kommit undan" i mina ögon med sina senare verk just pga det, det gäller även sologrejerna av Suggs och bandets spinoffs som te.x Nutty Boys och Crunch! För även om det varit hyfsad musik så - så har det knappast varit kioskvältare.
Jag har inte väntat mig någon ny One step beyond och kanske har jag greppat lite efter halmstrån på de två senaste plattorna-om att kanske något i lite stil med den var på g? För på Dangermen sessions körde de ju faktiskt covers på bland annat Prince Buster och Lord Tanamo, och nog var baktakten på The Liberty of Norton Folgate lite mer framträdande än på länge?-lägg även till att de nämner vissa subkulturer på plattan och att Rhoda Dakar från The Bodysnatchers medverkar. Som sagt, halmstrån kanske.
När jag såg första låtens titel-My girl 2 blev jag larvigt förväntansfull, jag blev lite häpen när jag i den möttes av Northern Soul men låten är bra och en skön blinkning till den gamla hitten. Skönt att Suggs rett ut problemen med tjejen nu efter 33 bast.Nästföljande Never knew your name doftar också lite gammalt, jag tycker det låter väldigt mycket som Embarrasment från deras andra platta-fast med stråkar, något som återkommer flera gånger på plattan. Fortsättningsvis möts jag av latinska rytmer i La Luna, en del intetsägande spår följer men avslutningen blir i (lite försiktig) baktakt, främst i form av Misery och So alive, som de som gillade deras tolkningar av reggae/rocksteady klassiker på Dangermen sessions bör gilla.
Jag ger plattan godkänt, mycket pga de referenser till den gamla tiden jag (tycker mig höra), den lite roliga percussion emellanåt och favoritspåren blir So alive och Death of a rude boy. Den riktigt starka popen som utmärkts sig främst efter de två första lyser med sin frånvaro och man kan väl säga att de tar ut svängarna en del jämfört med förr-med som sagt mycket stråkar och blås (och då inte bara Kix's sax)
Men i ärlighetens namn vet jag inte riktigt till vem jag eventuellt ska rekommendera plattan till. Fans av bandet som faktiskt accepterat bandet efter deras ska-period kanske? Sen tror jag kulturrecensenterna på lite större dagstidningar älskar det här - om nu det säger något.
