Dropkick Murphys-Signed and sealed in blood.
Kategori: Skivrecensioner.
Jag fick ladda i flera timmar innan jag tordes lyssna på den här skivan (närmare förklaring) och jag försökte verkligen gå in med öppet sinne. Efter 3 timmar slog jag på stereon. Man mötts av Boys are back och Prisoner`s song som gav mig känslan av att jag hört dom förut. Den förstnämnda sätter sig, sen om det är bra eller dåligt är en annan sak men redan där började jag muttra något om trovärdigheten att sjunga om "looking for trouble" när bandet tappat sina cojones för flera år sen.
Men redan vis spår tre sätts standarden i den ganska spridda Rose tattoo där jag fick en otrolig Schlagerkänsla....att det istället för de som en gång var Bostons finest skulle vara något plastic ihopsatt "punkband" som stupar på mållinjen i American Idol. Dödsstöten kom inte långt senare, emellan de dock hyfsade spåren Rage och The battle rages on...nämligen den otroligt kassa jullåten The Season`s upon us. Men när jag inte trodde det kunde bli värre så var det dags för Dont tear us apart med några av de sämsta körerna jag hört. Resten av spåren och ej nämnda är för mig totalt ointressanta förutom Out on the town där ämnet känns igen men musiken är nåon sorts,...rockabillyhybrid?
Så..schlager blandat med för det mesta ointressanta spår. Det är bara att inse att Jag+Dropkick Murphys inte längre är = sant.
