Malmö Oi! # 2.
Kategori: Gigrecensioner.
Dagen efter är alltid dagen efter, speciellt om det är spelningar två dagar i rad. Jag mådde dock över förväntan men det var knappast så att det klarades av ett marathonlopp. Den var väl kaffe-slöa-mat och så repetera innan det blev lite smådrickande till tonerna av Vanilla Muffins och Oxymoron bland annat. Två tredjedelar av vår styrka begav sig till Tangopalatset lagom till första bandet skulle gå på scenen-den återstående fixade barret.
Och visst såg de som redan var där lite trötta ut överlag. En snubbe från Reggae Scorcher spelade finfin 60-tals reggae och rocksteady som gjorde det väldigt gemytligt - något han fortsatte göra under hela kvällen mellan banden. Och här snackar vi inte VM i självklarheter som det ibland kan bli-att det spelas låtar som finns med på varenda Trojan-samling-nej, nej. Det var mycket man inte hade hört och nog blir det en annan stämning när sådan musik spelas på punkgigs?
Först ut var Stokes CPH, som jag glömt av att de skulle lira. Jag hade inte lyssnat in mig på dom alls och visste helt ärligt ens varifrån de kom. En trio som spelade Oi med ståbas, det funkade helt klart men det var inte föränn efter Nazi whore, låt nummer 5- som jag riktigt hörde något av texter eller mellansnack...men runt där fick ljudkillen (slående lik Tompa Eken) ordning på ljudet och bandets hemvist avslöjades-Danmark.
Folk kom väl, lite förstårligt inte riktigt igång här, även om det inte kan skyllas på bandet. De gjorde en okej insats med sin Oi där texterna väl var av Evil Conduct-snitt-fast snäppet under.
Efter en liten rökpaus så missade jag första låten av The Suburbs precis men just där, vid andra låten-Punks on the catwalk, var det som jag blev helt frälst. Det var mycket länge sedan jag fått fötterna undansparkade av ett band. Ett satans drag, lite som om original Oi-banden kommit fram idag blandat med Stiff little Fingers och Sham 69.
Röjigt, mycket tradition och en djäkla spelglädje. Det fortsatte som ni kanske kan ana att jag tyckte-hur bra som helst med Same old shit bland annat och innan Generation Vodka bjöd bandet på shots från scenen.
(givetvis så heilar han inte)
På slutet så blev det idel hyllningar: Till Last Resort i Oi boys, till The Clash i Police on my back (sen har de ju inte skrivit den men i alla fall) och de absolut två sista var även de covers: 1984 och Razors in the night-den sista som gjorde folk helt galna. Sen, om man så vill så kan man tycka att det blev lite väl publikfrieri på grund av det- jag själv tyckte väl det var på gränsen...
....just för att: Det hade inte, om de nu var meningen-vilket jag inte tror....ens behövat göra det. Deras eget material var skitbra nog.
Fransmännen i The Janitors var sista bandet innan huvudakten. Och här var det lite sådär....att jag kände att de inte riktigt kom igång, eller in i mitt hjärta eller kropp överlag på något vis. Det KAN ju vara att det var band nummer tre för kvällen, att det trots allt var "dagen efter" och/eller att man väntade såpass på Sunderland-gossarna (även om hälften av bandet inte ens är engelsmän men vem är petig?)
...så jag ger dom "bara" godkänt. Varannan eller var tredje låt var får ett "okej". The Outcast var riktigt bra och som avslut bjöds vi på Chip on my shoulder av Cock Sparrer. I övrigt lät sångaren ganska likt Pete Koller från Sick of it all och visade sig kunna både tre och fyra fraser på svenska.
Innan Red Alert skulle gå på behövdes det givetvis köpas öl o.s.v så jag inte skulle missa något. Samt ta en nypa luft. Surrade en del med trummisen Axel samt bassisten och precis när jag skulle gå ner så kom Cast Iron med fruga så jag tog tillfället att "störa" lite honom också, på ett ödmjukt vis såklart. Han kramade direkt om mig samt pussade mig på kinden...vilket var aningen märkligt men något för memoarerna.
Runt halv tolv var bandet klara förutom att ljudkillen inte var på plats och sen var visst bassisten och "havin a shit" enligt Cast. Hurvida detta stämde vet jag inte men jag tror det bara handlade om häcklande.
Och så drog dom igång....med Take no prisoners vilket inte var dumt alls, följt av It`s me boys och City invasion. Det var ett djäkla drag men lite smolk i den berömda bägaren att en del som var lite väl sliriga sto längst fram-eller "stod"-de låt mest och kramade monitorerna, var kanske lite väl uppe i bandets ansikten och en lirare var nästan på väg in i trummorna.
Visst-jag hajar att man vill stå längst fram-men lite självrannsakan hade varit på sin plats. Om man knappt kan hålla sig på benen kanske man ska ta ett steg tillbaka så man inte pajar för bandet, den övriga publiken eller pajar något tekniskt.
Men nog om det nu.
Femte låten....som Cast annonserade var tillägnad "the guy up there" varav han pekade uppåt. Jag hajade inte alls vad det kunde tänkas vara innan jag hörde tonerna till Razors in the night.
Det rullade på men redan efter 9 låtar så sa dom att de bara hade "en eller två låtar kvar". Varav min spontana reaktion var:
Det är det väl rätt få som tror på?
Men det visade sig stämma hyfsat. Låt nummer 9 var In Britain följt av SPG (med metalklintro) innan de körde We got the power (med en nakenchock av en i publiken) och som avslut blev det ännu en cover på Blitz, New age. Och med det kan man anta att dom och Blitz var rätt tajta back in the day.
Kvällen avslutades med en halvtimmes dans innan där flera visade prov på sjysta moves, bland tjejerna blev lätt Maja vinnare och i jämlikhetens namn så måste väl även en manlig dito utses och det får bli Opoku. Om det nu vore en tävling.
En mycket bra arrangemang där det gick lugnt till och attityden var positiv.
