barbedwirelove.blogg.se

Nu på svenska, en roman som beskrivs på baksidan som:

"Stephen King som boffat för mycket thinner".



Dee Dee bor på legendariska Chelsea Hotel med sin fru (tillika latinska rivhjärn) Barbara och hunden Benfield. Det är misär, helt galna människor som bor där och ännu mer misär....miljöerna är mycket bra beskrivna, och hotellet håller ungefär inte direkt femstjärnig standard....det är så att man får intrycket att muggen som Renton fiskar upp stolpillren i Trainspotting...är ren i jämförelse.

Boken lär ju vara ett resultat av Dee Dees på och avtändning....och då gör det lite att....jag blir illa till mods. Ska jag liksom förväntas skratta över hans skitliv och hallisar när - det var hans drogmissbruk som tog hans liv? Jag får lite samma känsla som när jag läste Heroin diaries av Nikki Sixx....jag känner mig inte bekväm.

Men....alla är säkert inte lika blödiga som jag.

Vill ni läsa om droger och misär som ändå skrivs med humor, och om gamla punkhjältar som spökar för Dee Dee...så läs.

Godnatt....

 

 

 

 

Biografier om band brukar ofta vara historier där bandet hyllas, speciellt på senare år där b.l.a Mötley Crues bidrag till musikhistorien kraftigt överdrivits...många gånger skrivet av folk som man märker efter 3-4 sidor att de hemst gärna skulle varit en del av den "coola" rock n roll livet själva. 

Men det finns undantag.

Monte A. Melnick, som spenderade över 20 år som bandets turnèmanager berättar i On the road with The Ramones om sina år med bandet, ärligt och rakt upp år ner. Det var ingen dans på rosor, inte just (bara) pga vilt festande utan att....visst har man hört att Joey och Johnny sällan drog jämnt - speciellt på senare år men att det var sådär illa....Man kan minst säga att Ramones var bandet fyllt med komplexa personligheter.

Ärligt som sagt och Melnick kallar en spade - en spade. Vidare finns intervjuer och kommentarer från roadies, flickvänner, alla medlemmar i bandet genom åren....man får veta en hel del grejer man inte visste innan.

Bland annat att Bruce Springsteen skrev en låt till dom men de tyckte den var för bra att ta emot....The Boss släppte den själv och fick en hit....gissa vilken? (nej, inte Born in the USA).

Späckat med bilder också...över 200 sådana. Och flera på Joey utan brillor, det tog 20 år innan jag såg en sån bild...bara en sån sak.

 

Det här var nog den svåraste bok jag läst...om man räknar bort Pojken som kallades det och Svarta vykort, för de kunde jag inte ta mig igenom. Kanske är det för att jag vet hur det slutar, lite samma känsla som jag fick när jag läste Chelsea horror hotel av Dee Dee Ramone. Den sistnämnda ska väl anses vara "rolig" och "flippad" men vet man minsta lilla om Dee Dee och hans drogproblem så kan man ju räkna ut att boken förmodligen bygger på hans nojor under påverkan....droger som till slut tog hans liv...då har jag svårt att se det "roliga" i det hela.

Men nu handlar det om John Cummings, Johnny Ramone. Och hans liv, och mycket hans kamp mot prostatacancer. Tidigare har jag läst en del om Ramones (givetvis, de har ju hängt med hos mig i 20 år ungefär) och det var minst sagt ett band med problem. De flesta fans känner väl till konflikterna mellan Johnny och Joey bland annat....och faktiskt så har Johnny framstått som arslet i bandet.

Nu är det inte förmildrande att han är blev sjuk och dog, men jag måste säga att jag omvärderat bilden av honom en del. Han ger sin sida av vissa saker, utan att det blir "för mycket". Som fan så fick jag också reda på en del fakta om bandet jag inte visste innan.

Jag vet inte om jag kan rekommendera boken till någon direkt...för den är ju sorglig. Inte så sorglig att det är en enda lång bok om Johnnys dödskamp...men visst, det skär i hjärtat på en när han blir sjuk och sen när både Joey och Dee Dee dör under bokens gång, samtidigt som Johnny är sjuk....det var inte långt till tårar om man säger så. Och det är ingen lek för någon som får prostatacancer, men det måste vara fruktansvärt då en person varit gitarrist i ett av världens mest kända band*...och plötsligt bli sjuk, få svårt att hålla tätt, tappa hår och så vidare.

Den är svårt, den är känslosam men som sagt inte nattsvart hela tiden, men ni får välja själva....

Recension kommer....

 

 

 

 

 

 

 

Blåste ut Neon angel av sångerskan i The Runaways-Cherie Curie nästan på en dag. En nyutgåva av boken från 89. Och den var mycket intressant, mycket för att bandet är ett favoritband, och just hur fort saker och ting kan gå utför. 17 år och i princip utbränd säger en del. Tidigare har jag fått intrycket att Cherie var lite av arslet i gruppen och svek bandet...och dessutom var en halvposör som bara hade tur som kom med i gruppen. Men tidigt i boken märker jag att hon var en musiknörd nästan från dag ett, som nästan slår en själv på fingrarna.

Man glömmer lätt hur unga bandet var, Lita Ford var äldst med sina 17 år, och lite cyniskt så var det kanske nästan dömt att gå som det gick...speciellt med arslet Kim Fowley som manager..jag kan inte låta bli att tänka hur det gått utan honom - inte konstigt att Cherie hoppade av.

Väldigt insiktsfull och självutlämnande-top 10 i år lätt.

 

12-05-30