barbedwirelove.blogg.se

 

Ett band som jag har gillat sedan starten 07 släpper första fullängdaren sedan Alla ska ha linne som kom 2009.

 

En del har hänt sedan dess, nya medlemmar och barnafödslar men bandet är i stort sett detsamma-eller de låter likadant som förr kanske jag ska säga, baserat på singeln 4 veckor som de nyligen släppte.

 

Något jag alltid har gillat med bandet är bland annat enkeltheten, som inte ska misstas för simpelt. Och den rullar på även här. Det är punk rakt igenom och inga krusiduller och med en bra blandning av texter. Både seriösare och mer klacksparkiga där det kanske förekommer en del nödrim. Men det har som sagt varit och är mycket av charmen med bandet.

 

Här gillar jag främst Sverige rasar-om hur vi mer och mer närmar oss USA, nyinspelningen av Vardagen, Utopi samt Änglar och demoner där de får till körerna mycket bra och där Annas sång är som bäst.

 

Jag vill även nämna viktiga Fin på ytan, om skönhetsidealen och dess konsekvenser och om jag ska avrund med något mindre positivt så kunde de kanske slopat åtminstone en av de två "partylåtarna" där texterna blir aningen larvig och lite pubertal.

 

Men överlag helt klart bra och jag kommer att köpa den när vinylen kommer, som är försenad men kommer släppas av Skulls and flames recordning.

 

 

För några korta sekunder när öppningspåret Bilderberg kom igång så tänkte jag "postpunk"...men efter ytterligare några korta sekunder så började jag tänka mer på inledningen i vissa av Blitz alster. Oavsett vad det är så är starten på Gråsuggornas tredje skiva ganska okaraktäristisk för bandet. Men det dröjer bara lite över en minut innan bandet drar igång med sin UK 82-doftande punk.

 

Och det är en bra skiva där jag trots att jag har deras två andra skivor-Fartblind och Punkelit samt har sett dom live två gånger....att dom spelar så djäkla fort. Jag gillar främst draget i No agenda och Struma boys, och på skivan har de även fått till en del växelsång och körer som de inte (alltid) haft innan så det är helt klart ett bra steg framåt. 

Men det är inte Blitz, One Way System och Varukers-drag skivan rätt igenom. I till exempel Enkel till Belsen är tempot lite lugnare än vanligt och innehåller även en dos av tidigare punk än den som de brukar vara starkt influerade av. Och i Allt står still går det väldigt lugnt till med lite känsla av apokalyptisk reggae med skön gästsång av en tjej vid namn Caroline, en av skivans bästa låtar.

 

Och mer annorlundare än vanligt är även Kravmärkt där Mia från Mimikry medverkar. Där låter det rätt mycket svensk punk ala 90-tal-jag vägrar konsekvent att använda ordet på T (punk)

 

Så Suggorna lyckas med det jag vill ha av ett band. Att låta som vanligt men ändra/lägga till lite så det inte blir VM i självklarheter.

 

 

Sällan har jag skådat en sådan här logisk split mellan två band. Just för att bägge banden bildades ungefär samtidigt-86, bägge banden har alltid gått sin egen väg och fått kopiösa mängder skit från alla hörn och kanter för just det. Och på ett personligt plan så har dom betytt väldigt mycket för mig då de var bland de första banden inom genren som jag riktigt fastnade för.

 

Birmingham-gossarna öppnar med Shout it out som är en riktigt energisk låt där dom behandlar bandets resa och historia. En klockren öppning.

 

Bulldoggarna bjuder som första spår på Non Serviam, en pepplåt utan dess like som känns väldigt mycket Agent Bulldogg textmässigt. Titeln som betyder (typ) "Jag tjänar inte" om jag inte minns fel. Och det kan väl man säga att bandet knappast gjort genom åren eller gör. Refrängen är väldigt talande:

 

 

En av de bästa punktexterna som skrivits på senare år.

 

På b-sidan bjuds vi på en ny version av Staden vaknar från 1000 glas, dock utan (alltför mycket) baktakt och helt klart röjigare och skråligare än originalet.

 

..medans Close Shave avslutar denna split med The music no one likes där de låter som en bra blandning av klassika Close Shave och mer hårdare som de gör på senaste skivan Bad Reputation.

 

Skivan är släppt av Pretty Shitty town och finns i flera olika färger, bland annat i guld vilket jag valde.

 

 Missa inte denna skiva.

 

 

 

Inte för att allt måste sättas i en genre men Giuda gör nog att många som skriver om musik "måste" namndroppa en djäkla massa band för att beskriva bandet. Och kanske hitta på (Halv?) nya genrer som bootboy-glam och bovver-rock....som de bland annat kallats.

 

Och det är väl inte helt uppåt väggarna för att beskriva deras musik. Oavsett vad så är det himla svängig och gungig rock n roll där jag tänker på....pust, nu kör vi....

 

....såväl tidiga AC/DC, Slade, Rose Tattoo, Cock Sparrer, T-Rex och Slade.

 

Jag måste dock säga att många av låtarna låter rätt lika varandra och är ganska lika i arrangemangen, det gör att en del flyter ihop och att det känns lite som om att cdspelaren står still eller ja-hamnar på repeat. Men ger man det lite tid så sticker en del ut och skivan blir helt klart  godkänd med ett plus i kanten och höjdpunkterna är:

 

Rolls the balls, Mama got the blues och Watch your step.

 

Jag tror den här skivan kommer gå hem i flera olika subkulturella läger, även fast jag vet att en del är lite skeptiska till bandets färgglada kläder och platåskor men man får inte glömma rötterna. För även om kanske en del inte kommer hålla med mig så var det ju mycket sådan här musik som många skinheads (och blivande skinheads) lyssnade på i tidsglappet när ska-musiken tynat bort en aning och reggaen blivit mera rastafariorienterad...och punken ännu inte kommit.

 

...så, öppna era ögon för bra och tuff rock n roll.

 

Dessa Malmögossar blev jag väldigt förtjust i efter deras insats på Chaos in Sweden och efter deras split med Avgå! Så givetvis var jag tvungen att kolla upp denna singel som släpptes för snart 1½ månad sen.  Den här recensionen är gjord via lyssning på Spotify men efter att ha lyssnat på halva så beställde jag den fysiskt.

 

Och jag blev som sagt förtjust då men nu är jag överförtjust. Otroligt fräsch och välspelad punk där jag ofta tänker på Oxymoron. Bra refränger, bra gitarrsolon, fullt med allsångsrefränger...ja, allt är kanon.

 

War criminals hade jag hört innan och gillat men alla 4 spår är kanon Från starten i Another dead small town till avslutande Terraces. Titlarna på dessa säger sig självt så jag tänker inte gå in på att analysera texterna. Jag gillar även skarpt texten i Speak up, shut up- so speak up when you are sober-but shut up when you are drunk.

 

Tänk om folk kunde lära sig det.

 

En kandidat till årets bästa singel helt klart.

 

 

 

En skiva där låtarna av världens bästa band-The Clash, görs i baktakt...kan det bli annat än bra?

 

Ja....det är klart det kan. Givetvis visste jag det innan men världens största fan av The Clash som man är så tog jag och kollade upp skivan. Om inte annat så är det ju ett (logiskt?) möte mellan två bra världar.

 

Efter att skummat igenom listan över band så kunde jag konstatera att jag i princip kände igen två. Och det säger väl en del hur dålig koll jag har på ska/reggae-scenen numera. Tyvärr.

 

Och ja...för att göra en snabbrecension så kan den här skivan arkiveras under:

 

"Roligare än bra"

 

Alternativt :

 

"Bra i teorin-sisådär i praktiken".

 

Alla band är spelskickliga och kan sin reggae, eller mer rocksteady som genomsyrar skivan. Inget snack om den saken alls.

 

Men det brister ofta i engelskan hos majoriteten av banden och det blir lite för maffigt med hela 31 låtar. En del körs utan sång och i flera fall så borde flera följt det exemplet. Att köra instrumentalare.

 

Några ljuspunkter är Spanish bombs av Red Soul Community och English civil war av The Crombies.

 

Något jag skulle lägga in i stereon någon gång om året och då några spår åt gången. Så den skulle få luftas lite i alla fall.

 

En trio unga tjejer från Stockholm som här gör sin skivdebut om jag fattat det rätt. Överlag ganska poppigt och tankarna förs till new wave men visst finns rötterna i punken, var nu den gränsen går?

 

Mest punkig är Vi tar natten tillbaka, som är det sista spåret av fyra, som trots sin svenska titel-är på engelska (?) förutom refrängen och något enstaka ord....och som om inte det vore nog så innehåller den även franska. Och mer angående språket så sjunger sångerskan på väldigt, väldigt brittisk engelska, den mest utpräglade dialekten jag hört på länge faktiskt. Men hon gör det bra så det känns inte konstlat.

 

Överlag kanske inte riktigt min kopp te alla gånger men jag gillar och supportar dom här tjejerna för de verkar vara väldigt driftiga och ha huvudet på skaft.

 

 

 

Sabotage, som jag nyligen såg genomföra en av årets bästa spelningar-övertygar igen med sitt andra släpp.

 

Denna gång med 7 låtar där mycket känns igen från Betraktelser från staketet, främst textmässigt. Jag har sagt det förut och säger det igen:

 

Robban är helt klart Sveriges bästa textförfattare. Skivan innehåller få glada textrader men det är för den sakens skull inte så "rätt på" gällande avsky mot hur samhället ser ut, religion och mänskliga beetenden. Utan det är så man verkligen lyssnar på texterna och tolkar....texterna som har mängder av  fyndiga formuleringar. 

 

Allt är inte nattsvart eller pucko och skit utan det innehåller även en bra uppmaning att kämpa på trots att livet är tungt i Kanske ljuset och den fina texten i Mitt barn sätter verkligen ord på hur man känner som förälder. 

 

Bandet har verkligen ett speciellt och eget sound och det är extra kul att Johan Matzon medverkar på klaviatur på några av spåren. Något jag saknat i den svenska punken och tankarna går ju direkt till Dims Rebellion.

 

Bäst av dom sju spåren är Skitsnacksexcess (jag tror vi alla känner någon sådan som beskrivs i texten), Mitt barn och den engelska version av Blå linjen blues-When Odin calls.

 

Liksom förra gången-full pott.

 

 

 

 

Om vi börjar med det visuella så är det den här skivan lätt en av årets snyggaste utgåvor. Och superlativen i den här recensionen kommer fortsätta att hagla.

 

Det är inte ofta jag får en sådan här känsla över ett svenskt band. Lastkaj 14 får mig att känna samma saker som jag gjort när jag hört utgåvor från både senare grupper som Antipati och Dobermann Cult såväl som ännu längre tillbaks...som utgåvor av Troublemakers, Asta Kask, Ebba Grön,  Agent Bulldogg och KSMB. Så jag anser att det här är och borde bli en svensk punkklassiker. 

 

Bandet slår undan benen på mig redan från första stund i öppningspåret Nycklar och lås samt efterföljande Se på oss nu och när Tjuvtricks och rackarspel kommer som spår tre så är jag nästan uppe bland lysrören (om jag hade haft några).

 

Bandet har välskrivna texter som man verkligen lyssnar på och även om det inte är många glada textrader så är det så på pricken i deras texter om vänskap, hur man lever i ekorrhjulet, politik och så vidare. Det är även bra att man får två sidor av samma mynt i två av texterna-Blomma utan blad och Ansikte på glänt som berör samma ämne fast ur olika (kön) perspektiv.

 

Dom ger mig den där känslan att "det här måste jag se live NU" då det är ett bra drag men med även lugnare partier-vilket är b-sidan i stort. Lugnare alltså med en hel del fiol och mandolin-och de visar att de har många fler strängar på sin lyra än punk i Vänskap som aldrig fanns där de helt klart är i klass med Gogol Bordello.

 

Jag skulle kunna fortsätta men jag tror dessa rader ger en rätt bra överblick av vad jag tycker.

 

...en blivande punkklassiker där du får två extra spår på vinylutgåvan.

 

KÖP!

 

 

 

 

 

Ibland när man är på spelningar där folket lyser med sin frånvaro, och spelningen är skitbra så tänker jag: "Arma satar  som missar det här"

 

Så tänkte jag när jag såg Jonas och Reidar i Västerås för 2 år sedan. Och det tog inte lång tid innan jag tänkte "det här måste ju släppas på skiva"

 

Och nu är det här, i form av musikkollektivet Den Sista Resan, som är "ett musikkollektiv som sträcker sig från Stockholm till Borås". Här i digital form som kan hittas på bland annat I-tunes och Spotify.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter en tidigare ep så släppte Vet hut den här, som även finns i en deluxe utgåva på vinyl om jag fattat saken rätt tillsammans med den tidigare.

 

Bandet är från Malmö och ska jag vara helt ärlig så tog jag mig ganska fort tid att lyssna på dom efter ha sett hur dom ser ut. Måhända orättvisst men första tanken var hipsterband men då jag faktiskt hade hört Översittardjävlar och förälskat mig i Jennys röst så valde jag att bortse från det.

 

Och ja...nog är det mer rock än punk i mångt och mycket. Musikaliskt, inte i attityden. jag fumlar efter referenser men det bästa jag kan komma fram till är någon sorts influens av enklare sydstatsrock eller en snällare variant av den sortens rock n roll Nashville Pussy spelar.

 

Vem fan är du vinner min hjärta direkt, en låt om folk som tjattrar att man ska passa in med Volvo, hund och villa. Även Skit är mycket bra som handlar om att vi matas med just det från alla hörn och kanter, där en rad går Lyft på era huven-vidga era vyer.

 

Och jag gillar verkligen sången lika mycket som innan. Men tyvärr så envisas även detta band med att pitcha den efter andra spåret. Och det förstör mycket av upplevelsen för mig tyvärr. men skivan får helt klart godkänt och ett plus för låten För gammal för lokal, vilket jag antar är självupplevt. Och jag kan relatera till.

 

Hur detta band tas emot av vissa delar av punkscenen vet jag inte riktigt. Men jag tycker de är för bra för att avfärdas som hipsterband, vilket jag tror tyvärr är en stämpel de kan få om de nu inte redan har det. 

 

Så..som de själva sjunger:

 

 

För det gjorde ju jag.

 

 

 

Vissa skivor är sådär att...man måste vara på ett visst humör för att uppskatta dom. Och så är fallet med Hometown serenade. Det är välproducerat, bandet har verkligen utvecklats genom åren och det är välskriva texter.

 

Men....det är just det där med texterna. Och humöret. Nästan samtliga texter behandlar ett tufft liv och "utanförskap men jag står minsann på benen ändå"....och brustna hjärtan, stå på sig själv i alla lägen och liknande...Inget fel att behandla sådana ämnen i punktexter, det är varken nytt eller ovanligt men det blir många gånger lite för tralligt för min smak och lite väl snällt. Lite variation hade varit att föredra och ja-det hade varit (och är) lika trist om en skiva handlar till 95% om att dricka bärs och slåss.