barbedwirelove.blogg.se

facebook.com/barbedwirelove77

Besserbitch-Pretenders and liars (LP)

Kategori: Skivrecensioner.

 
Det som fick mig att fastna för Besserbitch för 2 år sedan var blandningen av punk och en nypa metal. Men främst sången-där många gånger det lät som bandet spelade punk medans Elin sjöng som om det var metal. Och hade många olika nyanser av sitt röstregister, främst åt det arga hållet.
 
Så därför gör den här skivan mig lite besviken. Om jag ser den för vad det är-ett stort kliv framåt till att spela ganska rak skatepunk så är den bra. Skivan är inte skate rätt igenom, emellanåt glimtar det till och bandet låter som de till stor del gjorde på Moments of grey.
 
Men det som en gång gjorde att jag fastnade för dom-den speciella sången uteblir ganska mycket på den här skivan. I min öron utnyttjar Elin inte sin fulla kapacitet. Det känns också lite för välpolerat på sina håll, för cleant.
 
Men det blir helt klart godkänt då skivan inte är dålig, men dom är inte (helt) det Besserbitch jag föll för längre.
 
Bästa spåren är Hate anthem, I am a liar and you are a loser och Robots from hell.

The Liptones / Beat Bahnhof - Split

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
 
Alltid intressant att höra nytt från The Liptones. Och inte gjorde dom mig besviken här. 2 bra låtar där den första Karma comedown är väldigt rockig utan att tappa baktakten. Bra blås och körer-ett djäkla ös och en solklar hit. Det finns även en video till låten där dom verkligen gjort en pastich den där inte helt okända Robert Zimmerman. 
 
Spår två, Paranoia part 2 är lite lugnare men som KC mycket bar körer bland annat. Dock är jag inte så överförtjust i synthen, eller är det keyboard? Det ger en känsla av synthmusik och det skyr jag.
 
Beat Bahnhof
Hade jag inte hört innan men de har vad jag förstått spelat i 4 år och kallar sin musik "4 rd wave ska" (jag låter bli att nappa på det betet) och tja...de låter i mina öron som en okej blandning av The Toasters och typisk tysk ska från 80-talet/början på 90. Ganska snabbt och mycket blås.
 
På omslaget så visar de prov på gamla fina traditioner där de helt klart inspirerats av Madness-Absolutly.
 
De gör en hyfsad insats med sina två bidrag, Ska killers (BB Tokio) som de skrivit tillsammans med Bucket och får mig att tänka på James Bond och väldigt svängiga With souls bouncing.
 
En skiva som jag fick på cd men som jag kommer köpa på vinyl helt klart, främst pga Karma comedown. Vill du spara plats hemma så finns den givetvis på spotity också samt säkert på fler sådana ställen. 

Madness-Cant touch us now.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Madness är alltid Madness enligt mig-hur poppiga de än är-eller om det kanske är just därför?
 
Det känns som om det var kortare tid sedan sist-4 år då albumet med det krångliga namnet släpptes. Som jag tyckte innehöll en del referenser till One step beyond och lite mer baktakt än på länge.
 
Den här skivan är dock annorlunda. Eller vanliga gamla poppiga Nutty boys om ni så vill. Bra melodier, skön karaktärisktisk saxspel av Kix och piano om Monsieur Barso.
 
En jämn skiva som dock känns lite lång-16 spår känns lite maffigt efter ett tag men på det hela en bra popskiva av norra Londons bästa.
 
Ofta med bandet vet man ju vad man får och den här skivan är klassiskt Madness, som förmodligen inte gör vidare många med samma syn på bandet som mig besvikna.
 
Favoritspår:
 
Dont leave the past behind you, Mr apples och titelspåret.

Rixe-Les nerfs a rif

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
En av förra årets bästa singlar med ett av de mest populära banden just nu. Även jag är ett fan och trots att jag inte hajar ett ord vad dom sjunger om så är den här singeln suverän.
 
Lite (sena) Blitz, spår av UK Subs och en massa Brutal Combat tycker jag mig höra i de fyra spåren och snart är det väl dags för en fullängdare?
 
Sen kan jag inte låta bli att fundera på vad det är bandet har som gör att dom kommer undan att ta politiskt ställning i form av gig de medverkar på....när andra band skulle avfärdas totalt av vissa delar av scenen. Men det är bara mitt egna överanalyserande och det kanske man inte ens bör fundera över utan bara tycka att det är bra....eller ett tecken på inkonsekvens och olika regler för olika band.
 
Har du inte kollat upp detta band så gör det nu!
 
Låtlista: Hexagone, A contre-courantRapport de force och Rixe.
 

Dropkick Murphys-11 short stories of pain & glory.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Dropkick tröttnade jag på redan för 10 år sedan-pga överexponering helt enkelt.
 
Albumen hade kommit för tätt och om inte det vore nog så kom det singelsamlingar, splitskivor, dvd:er,,liveskivor och gud vet allt.
 
Lägg också till att bandet verkligen spelade ut alla kort musikaliskt-det var Oi-covers, hårdrock-covers, Boston HC influerat, mer och mer Irländskt....vem fan orkar liksom?
 
Samtidigt som de bara blev gubbigare och gubbigare-de senaste två albumen ska vi inte tala om....
 
Men här är dom igen, med första skivan sen 2013.
 
Och även om det finns bra spår här-två av singlarna främst-Paying my way och Blood så,.,...
 
...är skivan VM i självklarheter utan någon överraskningar what so ever. 
 
Men om du gillar de två senaste skivorna så gillar du säkert den här också. 
 
men ger den i princip ingenting då jag hade kunnat lista ut hur det skulle låta redan innan.

Hard pressed-On the streets.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Väldigt mycket "back to basic" med lite halvburkigt ljud, inga krusiduller eller finlir...Jag förstår att folk gillar det här bandet men jag tycker det är ganska så halvtrist. Det är skönt att det finns en motpol till den mer tralliga Oi:en som brister lite i ryggrad och som tyskarna verkar älska men....nej, jag har ändå svårt att falla pladask eller ens halvsnubbla lite grann för det här Edmonton-bandet.
 
Gitarren är det bästa med den här epn där texterna inte är vidare lätta att höra då det känns som om sångaren försöker lite för mycket att låta tuff. 
 
Men gör er grej för all del-det verkar ju gå hem hos många andra.
 
Bästa spår: Gotta get out.
 

Grade 2-Mainstream view.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Att det kommer fram ett Oi-band där medlemmarna är under 30 samt inte varit med i en massa band innan känns ovanligt. Helt klart positivt då scenen ju behöver nytt blod för att överleva.
 
Jag tror inte medlemmarna i Grade 2 är över 20 bast men helt klart kan de lira, och de gigar mycket. Dock så gör den här skivan mig lite besviken då sången är lite medioker och texterna känns lite uppstyltade ibland. Lite att de sjunger om det "man ska" och lite fantasilöst och nödrim.
 
Men det är catchigt med bra körer med rum för en hel del gitarrsolon som för mina tankar till Crashed out.
 
Godkänt med plus i kanten där favoriterna är Speak our mind, Rise up och On our own.
 
 

Mobster-Checking out.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Bandet är inga duvungar, jag känner igen några namn från The Skatatones och det var ju inte igår. Bandet har nu nästan existerat i 10 år och att jag först nu hör dom "riktigt" (fast det är en digital utgåva) tyder väl på att jag tyvärr fortfarande inte har kommit i kapp med den svenska ska-scenen, som jag tappade kontakten med någon gång i början av 200-talet.
 
Bandet hanterar sina instrument skickligt, mycket och bra blås. En jämnbra 5 låtars ep där Run away är favoriten. 
 
Dock så lyckas de inte riktigt skaka om min värld sådär lite extra. Även om skivan växer för varje lyssning så blir det inte mer än godkänt med ett litet plus i kanten för denna gång för Mobster.
 
Men jag hör gärna mer och ger min support till bandet. 

Prins Carl-Bow to no one.

Kategori: Skivrecensioner.

 

 
Så var den här efter en del om och men. Bandets tredje fullängdare där de lyckas med konstycket att förnya sig samtidigt som de även lyckas låta som gamla vanliga Prins Carl mellan varven. En himla bra blandning av dessa faktum. 
 
På första sidan av denna väldigt rena (utseendemässigt) skiva så öppnar de med Teach som sätter sig bra med klämmig refräng och fräsigt gitarrsolo. Sedan fortsätter skivan med det där lite nya soundet. Jag skulle nästan vilja kalla det UK 82-influerat. Eller jag tar och gör det. Och behöver nog inte gå in mer på den beskrvningen. Väldigt lyckat är det i alla fall och skivan avslutas med en fyllevisa vid namn I only had a few där tankarna dock förs till Toy Dolls. 
 
B-sidan känns ganska lik första sidan i form av texter. Den här skivan är ganska politisk, dock inte såpass att det kan bli alltför mycket gnäll (?). Little puppet talar sitt klara språk följt av Rat-en facklig historia och Refugee....där har ni hintar om vad det politiska ligger. Slutet på skivan avslutas med en akustisk historia där livet i ekorrhjulet (jobbrelaterat) behandlas-om att slita och slita men ändå pressas till mer slit av "dom däruppe".
 
Så..helt klart betyg bra och jag hoppas att den här blandningen av bandet klassiska sound och de nya UK 82 influenserna fortsätter att genomsyra bandets musik.

Peking Punk-Titanics hundar.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Poppig punk, punk i midtempo eller punkrock med betoning på rock?

Någonstans där eller det ena eller det andra vill jag kalla Peking Punk i alla fall. Ett band med rötterna i Peking SS och visst hörs det att medlemmarna varit med ett tag. Det är inte något vansinnesdrag eller det mest arga eller rebelliska men bra punk med mognad.

4 bra låtar med melodier som sätter sig och bra texter. Ett band jag helt klart skulle vilja se live och en skiva som växer för varje lyssning.
 
Låtordning:
Titanics hundar, Häxjakt, Ett liv som jag lever och Bombad stad.
 

V/A-Fyrtal i punkrock.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
En samling som enligt pressreleasen ska visa att punken är mer vital än någonsin. Därom tvista de lärde.
 
För att gå händelserna i förväg så är det litye just det jag saknar, och även attityd och "kasta gatsten-mentalitet".
 
Men vi tar det från början.
 
Hata som lejon öppnar och gör det hyfsat åtminstone textmässigt i Vår värld, med reservation för att jag får lite vibbar att "Jumper spelar punk" men texten är bra, en historia om att låtsas som om att allt är bra och jag gillar just raden:

"I en värld där våra likes blir våra hjärtslag".
 
Men de två återstående spåren blir alldeles för mycket emo och offermentalitet. Visst är det inget fel att sjunga om känslor men det är skillnad på när Shane Macgowan eller Tom Waits gör det och offermentalitet/det är så synd om mig. Och försöket till skönsång i Labyrint är fruktansvärt.
 
Bendel och CO fortsätter på samma spår och min upplevelse om dom blir tyvärr likadan som ovan. 
 
Vidare till b-sidan och Björnarna. Som får till det i Borgare och bönder, om bemanningsföretag. De får väldigt mycket till det. Och de övriga två spåren funkar bra textmässigt också även om jag får en liten känsla av Magnus Uggla över sången. Och inte ens den bra Uggla utan den senare.
 
Sist ut, och överlägset bäst blir Underhund som jag anser är mest punk på den här skivan. Här ÄR det vitalt och drag med tre ackord. Detta band räddar skivan från en smärre katastrof och deras bidrag gav dom en ny gillamarkering på fejsbook.
 
Så om jag inte vara tydlig innan så...
 
....är den här skivan alldeles för snäll, känslosam och poppig för min smak. Men har folk en soft spot för Vånna Inget och liknande band så är det nog ett självklart köp eller något som ofta kommer rulla på spotify.
 
 

Iggy Pop-Post punk depression.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Post punk?
Ja..det skulle man kanske kunna kalla det.
 
Depression?
Ja..hade jag inte redan varit i det tillståndet så hade jag säkert varit på god väg efter att ha lyssnat igenom den här skivan.
 
Att självaste Iggy Pop skulle lyckas med att göra en sådan här genomtrist och intetsägande skiva hade jag inte kunnat föreställa mig i mina vildaste drömmar.
 
Jag håller kvar vid American Caesar, och för att inte tala om albumen före den....och försöker glömma att jag ens lyssnat på den här.

Ska 'N' Ska-A team.

Kategori: Skivrecensioner.

 
"Premium party music" står det på skivan, som är A message to you`s senaste släpp. Och det skriver jag under på. Det var länge sen en sjua med två låtar gjorde mig så uppåt. Då jag älskar ska och även har en soft spot för Gogol Bordello och Mano Negra så sitter dom här två låtarna som handen i handsken. 
 
Och inte för att jag återanvänder mina recensioner men känslan av den här skivan blir, som det ofta blir med bolagets släpp:

Dom har gjort det igen.
 
Jag blir sugen på mer, två låtar känns för lite.

Och att det tog alldeles för lång tid innan jag upptäckte det här bandet.

Ett fantastiskt svängigt band-kolla upp dom NU om du inte redan gjort det.
 
 

Jenny Woo-Proud of every scar.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Oi-scenens mest omtalade artist (?) är tillbaka med en ny skiva. De flesta verkar ha en åsikt om Jenny, med många av dessa åsikter handlar ofta om allt annat än hennes musik. De flesta vet nog vad jag menar.
 
Och kanske är det just anledningen till att hennes texter är som dom är. Ett svar till sådana som klagar, ofta utan vidare substans. Egentligen kan jag väl bara spekulera i att det är så men jag tror det åtminstone finns ett uns sanningen i det.
 
Däri ligger också problemet. För det känns som att hon fastnat i ett ekorrhjul gällande sina texter, och upprepar sig gång på gång. Lite som band som Evil Conduct, Perkele och Discharger också gjort/gjorde. Sen vet jag inte om det är revanschsuget som driver henne men oavsett om det är så eller ej-så börjar det kännas som att om man hört 3 låtar av henne-så har man hört alla.
 
 Folk som gillar henne väldigt mycket gillar säkert den här skivan också-själv tröttnar jag efter halva. Glory days och Freedom tillhör höjdpunkterna.

Gråsuggorna-Ett staket.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Dom är effektiva Gråsuggorna, jag tyckte att det var alldeles nyss Old punks never die kom. På den här skivan med 6 låtar så tycker jag-om jag ska jämföra med föregående alster-att dom tagit ett steg tillbaka. 
 
Ett steg tillbaka i avseendet att dom kör mer rakare punk utan omsvep. Även om förra skivan knappast gav vibbar av Pink Floyd (usch, vilken hemsk tanke det vore) så var den lite mer varierad än tidigare och nu kan jag tycka.
 
Detta är bara positivt, musikmässigt så har dom riktigt fått till det. Det låter djävlgit mycket punk, ganska skitigt och det är ös i stil med GBH, One Way System och kanske lite Discharge från början till slut. Texterna tyckte jag först var lite simpla och kanske hade behövt lite mer slipning.
 
Men jag tror det mest var för ribban är satt rätt högt numera av flertalet svenska gäng i gamet...så efter några lyssningar ändrades den åsikten och allt behöver ju inte vara så skarpt skrivet-budskapet är väl ändå viktigast.
 
Bäst är i mina öron Perfekta människor som låter väldigt mycket klassisk svensk punk, Aga kvinnor och spöa män är en träffsäker känga till Soldiers of Odin och avslutet på skivan-tolka åt helvete ger religion en känga där refrängen verkligen sätter sig...och väl är en blinking till Ebba Grön antar jag.
 
Gråsuggorna har med andra ord gjort ännu en bra skiva och är fortfarande ett av de mest underskattade svenska punkbandet....eller den svenska punkscenens bäst bevarade hemlighet om ni så vill.

Posso Kongro-S/T (CD)

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
 
En bra debut av ett band jag inte vet så mycket om, mer än att de är ifrån Örebro. Det är i allafall skönt att se lite nya ansikten i den här delen av punkscenen, sen om dom anser sig tillhöra Oi-scenen ska jag låta vara osagt men det finns ju i alla fall skinheads i sättningen..så då är dom väl Oi? (skämt åsido)
 
Jag har svårt att tro att dessa gossar är nybörjare, texterna är bra skrivna om bland annat slita på jobbet och att låta ölen flöda. Musikmässigt så låter dom många gånger ganska likt Asta Kask och liknande svenska gäng  men jag tycker mig även höra ekon av Antipati och Unit Lost (kanske främst hur bandet lät på Asfalt).
 
Och för mig är det en himla bra blandning, dom gör det hela bra såväl som när de öser på som när de satsar på mer melodi. Jag har trots min än så länge flyktiga bekanstap hunnit sett dom live i Stockholm och där skötte de sig helt klart bra.
 
 Jag tror att det här bandet helt klart kan bli att räkna med så jag hoppas att få höra mer av dom snarast.

Hyrda Knektar-Vi kommer att dö men först ska vi leva.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Då det har varit en babyboom i bandet så trodde jag inte att Hyrda Knektars nya skiva skulle komma såpass fort efter förra släppet Höstrebell.
 
Tji fick jag men det är jag glad för.
 
Det här är i mina ögon och öron bandets bästa släpp hittills. Bandet känns igen med sin pop-ådra blandad med punk och melodierna samt refränger sätter sig direkt.
 
Textmässigt så låter de lite bittrare än förut-eller ska jag säga "argare med all rätt"?. Texterna får mig emellanåt att tänka lite på Sabotage..och övertolka innehållet till viss del.
 
4 egenkomponerade spår där jag gillar alla, främst För de gamla, för de sjuka, för de unga om jag måste välja.
 
De bjuder även på två covers-Allt som är ditt (Säkert) där Nicole sjunger-jag ska dock inte skriva något om hennes utstrålning denna gång då två gånger kanske är lite för mycket (och creepy?)....skämt åsido.
 
Samt....en försvenskad akustisk version av Where are they now-och om du som läser undrar vilka som gjort originalet...så läser du helt klart fel blogg.
 
Ett av de bästa släppen i år hittils helt klart. Som tur var fick jag tag på utgåvan som inkluderade cd också....annars hade vinylen helt klart börjat bli sliten redan.
 
 

Valpmynning-Nu pyser vi.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
 
Jag fick denna cd hemskickad utan att veta innan vilket band det handlade om.
 
Och det blev dåliga vibbar direkt. Mer än en sådan.
 
Omslaget.
 
Artistnamnen.
 
Och att bandet verkar kalla sin musik för "polkagris-rock" gjorde inte direkt saken bättre.
 
Inte för att jag anser att punk måste vara allvarlig hela tiden men det är en skillnad på klacksparkar och studentspex/buskis.
 
Sen om det hela är punk...nja, känns mer som "vi kör lite snabb rock, tar tokroliga artistnamn-så blir det punk.
 
8 låtar som inte gav mig någonting, verkligen inte min grej på något vis.

V/A-Turist i Tillvaron # 9.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
 
Det är sagt att denna volym ska avsluta serien, men det har vi å andra sidan hört förut. Skulle det nu vara så-så är det kul ur min lokalpatriotiska synvinkel då Johanna från Comminor pryder omslaget, bandet som medverkar med Rubble boy förresten.
 
Som vanligt bjuder Sörling på en stor blandning av olika sorters punk och hardcore-samt en avslutning med baktakt i sista spåret av The Liptones. En del grejer är för hårda för min personliga smak men visst så fick jag i och med denna samling upp ögonen för en del band som jag inte hade hört innan.
 
På A-sidan gillar jag bland annat Distraktion, Bad Dreams Always och Lycka till. En del av låtarna behandlar klassiska ämnen inom punken som samtidigt kan vara lite tjatiga att höra ännu en gång men ändå tidslösa grejer om ordningsmakten till exempel.
 
På b-sidan gillar jag som vanligt bandet Elin och Staffan är med i-här heter dom Toxo som lagom till skivans släpp hade splittrats, om jag inte minns fel. Här medverkar dom med Så rå som tillsammans med Perculator är bäst på skivan.
 
Jag gillar även D-takters vars Guldet blev till bajs satte sig i huvudet direkt och blev kvar där i flera dagar. Överlag är just b-sidan sådär lite för hård för suckern för melodin i mig men överlag så är det en helt okej samling.

Yummy-S/T.

Kategori: Allmänt

 
Denna recension får väl ses mer som en rapport om ett tidsdokument mer än en (aktuell) recension. För skivan kom ut 2000 på Knockout Records.
 
Varför detta då?
 
Jo..med tanke på att glamscenen inom punkscenen växer-sen får de lärda tvista om omfattningen...så ville jag skriva lite om ett band som helt klart var före sin tid. Före Suede razors, Hard Wax, Giuda, Shandy och allt vad dom heter.
 
Bandet kallade sin musik "Trojan-glam" och min först bekantskap med dom var på samlingen Searching for young soul rebels där de gör en cover på Sunday Stripper.
 
Och på den här skivan, som såvitt jag vet är bandets enda bjuds det på 10 låtar..ja, Trojan glam som sagt.
 
Alla är covers på gamla tidiga reggae och rocksteady-låtar, valet kan väl diskuteras-att ta de typ kändaste men nu ska vi inte vara så....och de rörs om till glamrock. Man behöver inte ha lyssnat på vidare mycket i genren för att känna igen lånade riff från t.ex. T-Rex och för att sammanfatta bandets sound och hur låtarna låter så....
 
...säger jag att det låter ungefär som om T-Rex skulle gett sig på att tolka gamla Jamaicanska örhängen.
 
Helgerån kanske vissa säger och alla låtar funkar kanske inte riktigt så bra som man önskar. Och sången är inte allrid klockren.
 
Men vill du höra 007,Red red wine, Carry Go Bring home med fler i en sådan här beskriven tappning-kolla upp.