Första delen avslutades med Gråsuggorna och jag hade då återigen lite tid mellan banden jag vill se batterix kändes för politiskt och ointressant musikaliskt så...what to do?
Jo, jag peppade Sandra och några Norrköpingsbor att hänga på för en snabb öl så det blev just så på Indiska restaurangen som jag aldrig minns namnet på. Snabb blev just snabb då jag verkligen INTE ville missa Fuck Frankie så jag spottade inte i glaset direkt och var ganska snabbt tillbaka på Växhuset.
Och bandet som jag velat se sedan första gången jag såg ett youtube-klipp leverade verkligen. Dom var så bra som jag trott (live) och Elvira Bira är en fantasisk frontfigur och sångerska. Det blev en bra blandning av låtar från deras tre släpp där Rebel och Cunt var två av höjdpunkterna samt en svinbra låt där Oriane körade men den har jag inte lyckats lokalisera såhär i efterhand tyvärr. Det var även kul att Jojo från Belta 53 dök upp och gästade under Friend.
Så...äntligen som sagt och det var lika bra som jag hört, trott och hoppats.
Nästa band till rakning: Hyrda Knektar, som jag bara sett en halv gång, eller kanske en fjärdedels gång? Eller en fjärdedel av bandet? Eller blir det ännu mindre?
Hursomhelst så, i hård konkurrens så blev dom bäst för kvällen-både i bakspegeln och om jag ska gå händelserna i förväg. Det var ett djäkla ös och även dom blandade bra med låtar från sina släpp och jag har skrivit om det förut, och ÄVEN denna gång utan att vara creepy eller att fokusera på "fel" sak så....
...det är svårt att inte fastna nästan helt på Nicole för människan har ju en utrålning som inte är av denna värld. Och jag blev lite paff när jag såg basisten för att Noise of Sweden-Ted numera är med i bandet hade jag totalt missat.
Så...knektarna blev kvällens kungar och Höstrebell var mitt favoritögonblick låtmässigt.
Från ingenstans (eller något) så kom ett av de tidigaste svenska ska-banden T-shirts tillbaka på skiva. Med några få undantag live, bland annat på Kings Table tidigare i år så har det stort sett tyst sedan 80-81 men här är bandets nya singel, släppt av A message to you.
Och visst är comebacken på skiva bra (även live lyckas de, även om jag inte såg dom när det begav sig). To my love öppnar som är mer reggae än ska och det får mig trots takten att tänka på The Hotknives, pga melankolin. En mycket bra låt som avslutas med ett vackert och dystert saxofonsolo.
Legal rights är b-sidan och här låter de verkligen som de gjorde på Mr Swing. Jag vågar nog dra till med en vild gissning att Chickenpox var ganska inspirerade av T-shirts. Medryckande midtempo ska som lämnar mig mycket nöjd.
Släpps i mitten av september så håll ögonen öppna så du kan säkra ditt exemplar.
Peter Kagerland har gjort det igen efter Ny våg, det vill säga en djäkligt bra bok och en kulturgärning.
Cirka 160 svenska punktexter (nähä?) om att vara punkis (och ung rent allmänt), kärnkraft, rasism, discomusiken, ordningsmakten och så vidare. Totalt 312 sidor. Och det är himla kul att läsa historierna runt texterna från textförfattarna själva.
Och givetvis inte bara texter av de "stora" utan här finns allt från Rune Strutz, Skabb, Tant Brun, Sabotage 81 och Grisen Skriker till PF Commando, Dr Zeke, Svea Svin, Inge Val, Ebba Grön och T.S.T
Om fler argument behövs så medföljer även en cd med 22 låtar, en låt till varje kapitel.
Västerås vegfest hade fått till en riktigt bra (punk) line-up, flera av banden har jag sett tidigare (dock för få gånger) och några hade jag velat se länge så....helt perfekt sätt att tillbringa en helg på, att se flera bra band för 0 kronor.
Första bandet som jag skulle se var Gråsuggorna. Jag hade velat se Belta 53 men det var lite andra saker på dagen i vägen. Sen blev det iofs lite snopet då allt blev förskjuten en timme pga regn så...jag hade hunnit om jag vetat det men,men.
Så det fanns lite tid att slå ihjäl på plats innan Rättviks stolthet. Som ägnades med att se Käpprätt som gjorde sin första spelning och introducerade sig kort och gott "Vi är alkoholister". Jag skulle klassa deras musik som hardcore och det var både en tjej och en kille på sång. Helt klart potential men avsaknad av bra ljud gjorde inte bandet direkt rättvisa. Så jag hoppas att få se dom igen med bättre ljud.
Efter det klev Discorporea på som var crust och ganska bra sådan, kors i taket!
Efter skivköp och morsande på just Gråsuggorna, lite surrande med Heidi, Anna och Anders med familj samt Jojo så fanns det fortfarande lite tid så jag sprang (nåja) till Bishops för en snabb och svindyr Newcastle.
Tillbaka precis i tid och publikskaran hade blivit lite mindre. Tyvärr. Gråsuggorna är ett av de mest underskattade banden i Sverige och så fortsatte det väl tyvärr lite att vara även här.
Var Thomas tagit vägen vet jag inte men för dagen var dom en trio. Och öste på med det närmaste UK 82 man kan komma idag enligt min åsikt. Perfekta människor, Så fan heller, Andras blod ger oss bröd och Punkelit spelades bland annat och sen fick även ett visst annat punkband en känga i en låt som inte uppfattade vad den hette men ordet "pengar" återkom ofta i låten så....gnugga era geniknölar.
En väldigt bra öppning på kvällen, fortsättning följer.
Ett väldigt snyggt omslag, i alla fall Fuck Frankies, som är ritad av gitarristen Lisa.
Den här spliten köptes främst pga det redan nämnda bandet som bidrar med två låtar som även finns med på LPn Twobeat continued. Där Everwhere redan var en favorit med snabb d-takt, lite replokalsljud och Matilda sjunger där som hon gör när jag gillar hennes sång som bäst. Väldigt gapigt och aggressivt och hon låter som hon är helt förstörd efter 3 dagar av masskonsumtion av whiskey och cigarrer.
It`s gonna leave a stain är jag mindre förtjust i då den går för sakta i min smak men givetvis får dom godkänt pga starka Everywhere.
Giftigt avfall...är väl crust eller råpunk om man så vill. Inte riktigt min grej även om även den punkgenren kan producera lite bra grejer då och då. Det är väl typisk sådan men några rader text som säger sitt klara språk, när man hör texten det vill säga. De sex låtarna som dom bränner av på runt 5 minuter heter bland annat Homofobhögern, raggarsvin och hora för överheten och med dom titlarna så behövs texterna inte direkt disekerras?
Även om bandet inte faller mig i smaken så får dom pluspoäng för sin DIY anda som dom även praktiserar vid sina andra släpp.
Men i det stora hela ingen skiva som kommer snutta vidare ofta för låtarna av Fuck Frankie finns redan på LPn som jag har.
That Driving beat har gjort det igen, ännu en bra singel där dom tolkar två gamla Northern Soul klassiker där de gör dom verkligen rättvisa. Titelspåret är gjord av Billy Keane 68 och där sjunger Ulrika lead, och därmed har alla tre av "the triple-star vocalist sensation" sjungit lead på bandets singlar.
B-sidan That`s alright är en av mina absoluta favoritlåtar i genren Northern soul och även den gör dom fantastiskt bra. Originalet är från 66 och gjordes av Blue aces, här sköter min favorit av de tre damerna sången, nämligen Yvonne.
Även denna singel kommer spelas flitigt i mitt hem så gillar du Northern soul så ta och köp skivan, samt kolla upp originalen också.
Nästa gång hoppas jag verkligen på en fullängdare och jag kan verkligen rekommendera att se bandet live om ni får chansen.
Detta Örebroband har imponerat mig förut, både live och på skiva så jag såg mycket fram emot att höra denna sjua. Jag måste säga att det är väldigt frikostigt av Noise of Sweden att skicka ett recensionsexemplar när upplagan är så pass liten (150 ex).
Bandet är en bra blandning mellan Oi och, även om jag skyr uttrycket oftast-trallpunk. Skivans första låt ÖSDskins (RIP) knockade mig direkt och det bara fortsatte.
4 låtar med bra refränger, hög igenkänningsfaktor och det blir väldigt varierat då 3 av 4 bandmedlemmar sjunger. Vem som sjunger vad och när ska jag låta vara osagt.
Det är fylla, vilda sparkar mot höger/vänster och religiösa och lokalpatriostism bland annat. Det sistnämnda manifesteras bäst i avslutande Örebro, en pärla från förr ursprungligen gjord av Frenzy Four.
Och som en riktigt bra singel ska göra får den att vilja höra mer. Så jag hoppas på en fullängdare snart.
Precis som CJ Ramone gjorde för några år sedan så gör Richie Ramone en Sverige-turnè strax.
Och jag ser exakt samma mönster som när den förstämnda drog sin repa....då som nu vill jag bara skrika ut:
Vem fan är Richie Ramone?
Ja, han var med i The Ramones.
Men under vilken tid var det?
Och ja, han spelar på tre skivor.
Men vilka skivor är det?
Svaren är 4 år samt tre plattor som inte direkt gått till världshistorien, även om The Ramones alltid är The Ramones och det givetvis finns bra låtar på skivorna.
Men just ja...jag får ju inte glömma att han skrev Somebody put something in my drink!!!
Så att folk blir helt till sig känns verkligen sisådär. Det hela känns somm unken nostalgi där nostalgin är något man griper efter halmstrån med.
Och att kalla honom "legend"...jag tänker inte ens bemöta det med ett svar.
Alla originalmedlemmarna är borta sedan länge och att åka runt och dra in stålar på deras namn i princip när man knappt var med själv...
Nej tack.
Men visst, det kommer säkert vara flera hundra pers som lägger ut ett par hundralappar för att se....en trummis.
Och jag antar att många kommer ta med sina exemplar av Ramones självbetitlade album, Leave home och Rocket to Russia för att Richie ska signera....
Sörling och hans medarbetare fortsätter att leverera, jag hade inte räknat med annat. Utgivningstakten för detta mastodont fanzine är väldigt imponerande och det gör verkligen att materialet känns färskt.
I detta nummer har jag mest behållning av ska-delen, att läsa om Allvaret och jag tog även till mig artikeln om skivskötsel. Men som vanligt lästes zinet direkt från pärm till pärm och sedan en gång till direkt efter. Och som valigt är bredden helt fantastisk.
Jag längtar redan efter nästa nummer, skaffa ditt ex innan det tar slut. Och blir du avskräckt av postens höga porto som tillkommer-det är helt klart värt det för att få vantarna på denna tidskrift.
Den här skivan har jag läst mer ris än ros om. Främst så har det varit att såna som mest verkar lyssna på punk tycker ligan gjort ett bottennapp med att "börja spela reggae" och baktaksfantasterna tycker det är helgerån.
Jag själv gillar punk, jag gillar reggae-jag gillar punkyreggae. Animal och hans mannar ger sig på 10 rocksteady/reggae klassiker varav många är sådana som finns med på var och varannan samlingsskiva. Låtar som Love of the common people, Johnny too bad och Longshot kick de bucket av Nicky Thomas, The Slickers och The Pioneers.
..och dom gör det så det låtar ANWL, men även så måste jag säga att Animal inponerar med att sjunga väldigt bra. Inte för att han sjunger dåligt normalt sätt men han sjunger på ett litet annat sätt än med sin punkröst. Därmed inte att det blir skönsång men som sagt-det låter fortfarande mycket ANWL.
En del av mina vänner och bekanta brukar ibland anmärka på att jag gillar Allvaret, då jag oftast är lite småallergisk när punk blir för känslosam. Men jag hävdar som vanligt att bandet klarar den balansgången, att det inte blir "för mycket".
Hela 4 år (fan vad fort det har gått) efter Tänk på döden så är nytt material välkommet och den här skivan är helt klart i klass med den förra. Det är en bra blandning av lite lugnare (eller "mer poppiga" låtar och arga mera punkigare låtar. Som vanligt så visar Sushila prov att hennes röst funkar mycket bra till vad det än bandet tar sig för.
Bäst är Som dimma, Rik och ung och kåt, Minns mig samt Om det är blod du vill ha ska du få det.
Ses i Västerås i augusti, jag lär stå längst fram.
