Att
GG Allin är en av de mest störda människorna som gått på denna gröna jord visste jag för länge sen....och faktiskt så hade jag inte sett
Hated men lånade den i fredags och kikade häromdagen.
Och jag blev faktiskt lite...besviken på något sätt. Även om filmen är gjord av ett fan så hade jag hoppats den hade gått lite mer på djupet och att man fått veta lite mer om personen GG. Vilken man iof får på extramatarialet i en intervju (som är längre än själva dokumentären) med
Merle och
Dino, men även där var det inte så mycket man inte redan visste, lite samma saker som i intervjun i ett par år gammalt nummer av
Denimzine (med Merle) Men när faktiskt gamla lärare och polare bland annat intervjuas så....hade det ju potential att bli bättre...kanske ville de inte sabba myten, vem vet?
Men dokumentären var väl okej...dock blev det inte en sån orgie i äckel som jag trott, baserat på vad folk berättat om dokumentären genom åren....men visst, det var en del mindre mysiga grejer men det lämnar jag till er fantasi.
(12-04-19)
Känslan i stort:
Borde den inte hetat:
"Europe och så lite jävla metal"
Jag är inget stort fan av metal, tycker överlag att genren (även om det finns 100 subgenrer) verkar rätt pretantiös och som i stort drar till sig större del wannabes och braksvennar än någon annan musikstil....
....men jag hade förväntat mig mer. Det börjar logiskt med November men sen börjar orgien i Europe för att sen komma till black metal/death metal och där blir det förvisso lite småintressant men sen...är det i princip slut?
Slås dock av ganska stor förvåning att Yngwie Malmsteen inte fått för sig att han är amerikan som majortiteten av alla svenska musiker/skådisar/modeller o.s.v får för sig efter tre dagar i Amerikat....karln verkar ha mer självdistans än jag trodde.
Men dock över tre bortslösade timmar....och det är inte bara för att metal inte är min bag..utan att den inte var vidare bra dokumentärmässigt.
(12-04-18)
New York Dolls var ett band som influerade så gott som alla större punkband på 70-talet och fick mycket rippat av diverse hair metal band på 80-talet och (givetvis) knappt fick in en krona på sin musik....och som många vet, så var dom en aningen otursföföljda, tre medlemmar dog unga och som sagt....de har inte direkt fått kompensation för det som de gjorde....
...men undra om den orörliga basisten Arthur "Killer" Kane fick det värst (iaf bland de överlevande). Det är om honom denna film handlar om...som omslaget skvallrar om.
Det verkade inte varit så mycket droger inblandade...och visst verkade han ganska harmonisk i att ta bussen varje morgon sitt jobb på ett bibliotek och han hade sin religion (mormon)....men helt uppenbart var ju karln plågad...och att en medlem i ett av världens mest influensrika band....ska behöva få sin hyra betald av socialen och ha alla sin intrument på pantbanken...som han knappt klarade av att hämta ut när bandet återförenades efter 30 år på Morrissey Meltdown....det är något fel i rättvisan och ekvationen där.
Det är ett väldigt uppbyggande inför just den konserten och jag satt som på nålar...och sen blev det...sådär. Jag hintar lagom här och lämnar upp för tolkningen för DEN HÄR SKA NI SE!
(12-04-01)
...boken var för mossig för min smak, då den utspelar sig på 30-talet. Men filmen, som utspelar sig mitt i de beryktade kravallerna mellan mods och rockers-funkade mycket bra. Det är trovärdiga skådisar, både rutinerade sådana som Helen Mirren, Philip Davis och John Hurt...samt lite okändare stjärnskott som man ändå känner igen som Sam Riley som spelar huvudrollen, som även gestaltade Ian Curtis i Control (är han inte slående lik Fredrik i duon Filip och Fredrik?) samt Nonso Anonzie (Cass) och Andy Serkis som spelade Smeagol i Sagan om ringen.
Mycket bra film....scenen där ett massivt gäng med mods kommer puttrande på sina scootrar till tonerna till klassisk musik..är så vackert. Det enda negativa är att vissa skådisars cockney känns lite fejkad...men de är rätt få.
(12-02-22)
