"Premium party music" står det på skivan, som är A message to you`s senaste släpp. Och det skriver jag under på. Det var länge sen en sjua med två låtar gjorde mig så uppåt. Då jag älskar ska och även har en soft spot för Gogol Bordello och Mano Negra så sitter dom här två låtarna som handen i handsken.
Och inte för att jag återanvänder mina recensioner men känslan av den här skivan blir, som det ofta blir med bolagets släpp:
Dom har gjort det igen.
Jag blir sugen på mer, två låtar känns för lite.
Och att det tog alldeles för lång tid innan jag upptäckte det här bandet.
Ett fantastiskt svängigt band-kolla upp dom NU om du inte redan gjort det.
Oi-scenens mest omtalade artist (?) är tillbaka med en ny skiva. De flesta verkar ha en åsikt om Jenny, med många av dessa åsikter handlar ofta om allt annat än hennes musik. De flesta vet nog vad jag menar.
Och kanske är det just anledningen till att hennes texter är som dom är. Ett svar till sådana som klagar, ofta utan vidare substans. Egentligen kan jag väl bara spekulera i att det är så men jag tror det åtminstone finns ett uns sanningen i det.
Däri ligger också problemet. För det känns som att hon fastnat i ett ekorrhjul gällande sina texter, och upprepar sig gång på gång. Lite som band som Evil Conduct, Perkele och Discharger också gjort/gjorde. Sen vet jag inte om det är revanschsuget som driver henne men oavsett om det är så eller ej-så börjar det kännas som att om man hört 3 låtar av henne-så har man hört alla.
Folk som gillar henne väldigt mycket gillar säkert den här skivan också-själv tröttnar jag efter halva. Glory days och Freedom tillhör höjdpunkterna.
Och de blev band nummer sju.
The Mockingbirds gör ett återföreningsgig på Peking Fanz den 8 oktober tillsammans med The Oppressed och Psykbryt.
Dom är effektiva Gråsuggorna, jag tyckte att det var alldeles nyss Old punks never die kom. På den här skivan med 6 låtar så tycker jag-om jag ska jämföra med föregående alster-att dom tagit ett steg tillbaka.
Ett steg tillbaka i avseendet att dom kör mer rakare punk utan omsvep. Även om förra skivan knappast gav vibbar av Pink Floyd (usch, vilken hemsk tanke det vore) så var den lite mer varierad än tidigare och nu kan jag tycka.
Detta är bara positivt, musikmässigt så har dom riktigt fått till det. Det låter djävlgit mycket punk, ganska skitigt och det är ös i stil med GBH, One Way System och kanske lite Discharge från början till slut. Texterna tyckte jag först var lite simpla och kanske hade behövt lite mer slipning.
Men jag tror det mest var för ribban är satt rätt högt numera av flertalet svenska gäng i gamet...så efter några lyssningar ändrades den åsikten och allt behöver ju inte vara så skarpt skrivet-budskapet är väl ändå viktigast.
Bäst är i mina öron Perfekta människor som låter väldigt mycket klassisk svensk punk, Aga kvinnor och spöa män är en träffsäker känga till Soldiers of Odin och avslutet på skivan-tolka åt helvete ger religion en känga där refrängen verkligen sätter sig...och väl är en blinking till Ebba Grön antar jag.
Gråsuggorna har med andra ord gjort ännu en bra skiva och är fortfarande ett av de mest underskattade svenska punkbandet....eller den svenska punkscenens bäst bevarade hemlighet om ni så vill.
