barbedwirelove.blogg.se

Jag har märkt senaste tiden att fler och fler band väljer att endast släppa singlar digitalt....vad detta beror på kan säkert variera: Det når med all säkerhet ut till fler, det kanske handlar om att skivköpare svikit i viss mån och kanske ses det som någon modern variant av D.I.Y?

 

Oavsett vad saken är så tycker jag det är lite trist, med risk för att vara bakåtsträvare. Inget kommer för mig ersätta känslan av att ha en skiva i handen och lägga på skivtallriken eller stoppa in i cdspelaren.

 

 

 

 

Då var uppföljaren till New order här. Prinsarna som jag tycker hela tiden haft ett ganska unikt sound fortsätter här på samma spår, även om man kan höra lite Sham 69 blandat med The Business - när de var i sina vassaste dagar, så lyckas de ändå inte ge en känslan av att vara för influerade så att det skiner igenom.  

 

Skivan öppnar starkt med Emmys song följt av Your life-your dream, där jag tycker mig få lite vibbar av Ebba Gröns version av Staten och Kapitalet. Och när jag ändå är inne på det svenska spåret så tycker jag mig även höra lite Sexnolltvå (KSMB) i Follow god.

 

Deras starka sida på denna skiva är texterna, och de berör många viktiga ämnen. fackföreningarnas betydelse (Stand up for your rights), idiotin i att döma någon efter hudfärgen (Scum) och främst i True love som handlar om kontrollerande pojkvänner som misshandlar sina partners psykiskt.

 

Men det finns även en stor portion humor, som när de kör Finger up av 2nd Pint (där Sam från bandet ifråga sjunger andra versen) och kanske är 3 years down the toilet allvarligt menad men det blir tragikomik av det hela. Den sistnämnda har lite 50-tals känsla över och det skulle nästan kunna vara en av The Accidents tidiga alster (givetvis så finns det ingen likhet med det bandet och Prinsarna i tempo)

 

Bra rätt igenom och en bra avslutning och historielektion i låten Prins Carl, som tillsammans med texten i instickshäftet kanske kan göra att bandet får lite färre frågor om bandnamnet i framtiden.

 

 

"Madness är alltid Madness" har jag i flera år kört med, kanske en aning oförtjänt har de "kommit undan" i mina ögon med sina senare verk just pga det, det gäller även sologrejerna av Suggs och bandets spinoffs som te.x Nutty Boys och Crunch! För även om det varit hyfsad musik så - så har det knappast varit kioskvältare.

 

Jag har inte väntat mig någon ny One step beyond och kanske har jag greppat lite efter halmstrån på de två senaste plattorna-om att kanske något i lite stil med den var på g? För på Dangermen sessions körde de ju faktiskt covers på bland annat Prince Buster och Lord Tanamo, och nog var baktakten på The Liberty of Norton Folgate lite mer framträdande än på länge?-lägg även till att de nämner vissa subkulturer på plattan och att Rhoda Dakar från The Bodysnatchers medverkar. Som sagt, halmstrån kanske.

 

När jag såg första låtens titel-My girl 2 blev jag larvigt förväntansfull, jag blev lite häpen när jag i den möttes av Northern Soul men låten är bra och en skön blinkning till den gamla hitten. Skönt att Suggs rett ut problemen med tjejen nu efter 33 bast.Nästföljande Never knew your name doftar också lite gammalt, jag tycker det låter väldigt mycket som Embarrasment från deras andra platta-fast med stråkar, något som återkommer flera gånger på plattan. Fortsättningsvis möts jag av latinska rytmer i La Luna, en del intetsägande spår följer men avslutningen blir i (lite försiktig) baktakt, främst i form av Misery och So alive, som de som gillade deras tolkningar av reggae/rocksteady klassiker på Dangermen sessions bör gilla.

 

 

Jag ger plattan godkänt, mycket pga de referenser till den gamla tiden jag (tycker mig höra), den lite roliga percussion emellanåt och favoritspåren blir So alive och Death of  a rude boy. Den riktigt starka popen som utmärkts sig främst efter de två första lyser med sin frånvaro och man kan väl säga att de tar ut svängarna en del jämfört med förr-med som sagt mycket stråkar och blås (och då inte bara Kix's sax)

 

Men i ärlighetens namn vet jag inte riktigt till vem jag eventuellt ska rekommendera plattan till. Fans av bandet som faktiskt accepterat bandet efter deras ska-period kanske? Sen tror jag kulturrecensenterna på lite större dagstidningar älskar det här - om nu det säger något.

Med tanke på att Bizex-B ska spela på Punk & Bössa i Gävle i slutet av december så tänkte jag publicera (delar av ) en gammal intervju (2005) som jag gjorde med sångaren Zluggo Pop (som dock inte verkar vara med i bandet idag).

 

Kan du ge oss lite av bandets historik?

Bandet jag blev tillfrågad att sjunga i innehöll bl a folk från gamla Pink Pyjamaz. Vi repade en gång, men det hela rann ut i sanden. Ur ruinerna uppstod Trash, ett band där jag sjöng och där Jacob Gordin spelade trummor. På gitarr hade vi Fritte Jonasson (sedermera Ex-Pop) samt en kille som hette Dieter på bas. Vi gjorde endast EN spelning, och då tillsammans med Di Levas dåvarande band the Pillisnorks samt ockelbopunkarna Lars Langs. Det var den 3 februari, 1980. Bizex-B bildades någon gång i mars, och gjorde sin första spelning som förband åt PF Commando på Folkets Hus, Gävle i mars, 1980. Då bestod Bizex-B av mig på sång, Walter Wideo på gitarr, Mats Colling på bas och Jacob Gordin på trummor. Då Jacob senare fick förhinder av olika slag, tog Colling över trumsetet och ny basist blev Åke Idol. Den sättningen hade vi då vi släppte vårt första alster, i maj 1981: kassetten "Äntligen...Bizex-B". Vid tiden för inspelningen av vår första LP hade vi Micke Maskin på trummor. I övrigt var sättningen densamma. Och när 2:a LP:n spelades in var Jacob tillbaka bakom trummorna.

 Ge en liten kommentar till era släpp:

Äntligen Bizex-B: Dansbandsproducent mixade...Lite tunt sound. Men vi var SÅ stolta. "En Vårkväll I Tiden" håller än. Och musikaliskt tycker jag att samtliga låtar håller.

Vi lever: Lite tyngre sound nu. Inte bara s k bössalåtar, d v s låtar där det går fort, utan även lite mer långsamma, tunga saker.

En våldtäkt i vinyl: Värdelöst omslag, lite ojämn, men det finns låtar som står sig, t ex "Stadgad" och "EAP". Inte lika tungt sound som på 1:an.

Ni kallas ju ofta "Sveriges första Oi-band" vad tycker du om den epiteten och hur influerade var ni av Oi? Läste någonstans följande citat: "dom var lika mycket Oi! som Varukers. Guilty by association, så att säga" Stämmer det citatet?

Vi var ett punkband. Givetvis lyssnade vi alla på The Business, Infa Riot, Cockney Rejects, m fl, men jag tar avstånd från etikettkoketteriet.

Angående om citatet stämmer...Troligen. Vet inte vem som sade det.

Hurdan stämpel hade Oi-musiken i Sverige runt denna tid? Läser man gamla zines så verkar många tyckt att den förstörde punken och bara hade "idiottexter om bärs och att slåss" och att majoriteten var fascister.

De punks som gillade Crass och liknande band var misstänksamma. Men det hände ju att även gamla, radikala band som Upstarts och Sham fick nazistämpeln på sig. Fullständigt befängt och obefogat. Personligen var jag maoist.

Hur var punkscenen i Gävle när det begav sig?

Det fanns många band. Vi tillhörde väl den andra vågen, efter PF Commando, Bugs, med flera. Sedan kom ju Slam, Fosgen, Wax och de andra. Los Bohemos likaså. (Vars basist spelade med mig i Broadway Boys, som jag var med och bildade efter att Bizex-B upplösts). Det var en kreativ, revolutionär och nyskapande era.

Jag sökte på Bizex B på google och då dök det en upp en nazistisk sida där det fanns en annons för en skiva med namnet "Norrlands Befrielse Armé" Där ni medverkar tillsammans med band vid namn Tyr och Tors mannar som i sin tur bidrar med låtar som sieg heil och arisk kamp..Visste du om det här? Går det isåfall inte att stoppa på något sätt? (http://www.sniper-records.net/Produkter/Egna/egna.htm)

Jag gjorde vad jag kunde för att stoppa det hela, men tyvärr utan resultat. Jag tar totalt avstånd från nazism och ALLA andra politiska ideologier. Förstör mitt röstkort varje gång det blir dags. Valet är ett spel för gallerierna. "All the power's in the hands of the people rich enough to buy it".

På tal om det så måste kan du väl berätta när Eric Blucher (förgrundsfigur inom den svenska nynazistiska rörelsen) ville släppa er andra LP?

Det har jag bara hört talas om. Och jag tar fullständigt avstånd från hans ideologi. Jag vill poängtera att jag heller aldrig haft kontakt med mannen i fråga eller hans rörelse.

Vilken var höjdpunkten i karriären? Fortsatte du med musiken efter Bizex?

Höjdpunkterna var studioinspelningarna vi gjorde samt då vi vid två tillfällen spelade förband åt KSMB. Jag har gjort två insjungningar som finns på en kassett som Maranataförsamlingen i Stockholm tillhandahåller. Det är två sånger av den norske maranatapredikanten Aage Sameulsen. Dessutom har jag vid två tillfällen gästsjungit i bandet BULT (numera upplösts) och kört lite gamla Ramones- , Bizex-B-låtar m m.

 

 

Dead Rhythm fortsätter impa med sina bokningar. 

 

16 februari kör Gatans Lag tillsammans med Angers Curse.

 

 

 

 

Och 5 januari blir det Trubbel och Nattflaxa, de sistnämnda som gör sin första spelning. Recension av deras platta finns här

 En liten fågel viskade faktumet i mitt öra för en tid sen men givetvis har jag hållit tyst-men igår gick bandet ut med det på facebook. Vad jag förstår av den lilla info som de ger så blir det exklusivt för Västerås och med Mårten på sång. Kanske det rent av bli denna sättning rätt av, som körde på Millencolins 20-års jubileum tidigare i år. Och det är väl så nära originaluppsättningen man kan komma. Giget kommer äga rum på Sigurdsgatan 25 och inträdet blir 120 kr.

 

Support blir Angers Curse.

 

 

 

Nu är vi inne på helig mark, och jag känner nu att jag kanske begår helgerån och pissar i kyrkan.

 

Thåström har väl i princip blivit folklig nu - därmed inte sagt att han på någon vis bett och detta eller ens bryr sig om det. Denna folklighet verkar mest bestå i att hans två senaste soloplattor har blivit så hyllade. Visst har dessa haft sina poänger även om de i min smak har varit lite väl laidback mellan varven. Däremot tycker jag inte att han ska "återvända till punken" som vissa som kallar sig "puritaner" tycker. Inte heller tycker jag att han "blivit gubbe". Dessa åsikter är helt klart att börja i fel ände och jag ställer mig frågande till hur mycket de som kommit med dessa åsikter egentligen vet och kan om karln-men jag ska inte trassla in mig för mycket i det.

 

När plattan kom för några månader sen så hade jag svårt att bli riktigt exalterad-lite grinigt kanske det var för just hypen-vem vet? Och visst tyckte jag att titelspåret var kanonbra men ändå....Nu när jag sätt tänderna i den så kvarstår den känslan-trots att den på sina håll är bra så får jag känslan av att jag hört det förut. Låtarnas teman, stil och uppbyggnad känns för snarlika de på Skedbovarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. Och jag känner att:

 

Men har inte karln berättat klart om sitt liv snart? Det blixtrar till direkt med titelspåret och förväntningarna höjdes-bara för att bli bagateller innan spår fyra och fem-Samarkanda och St Ana katedral-för att sen bli sömnpiller resten av skivan.

 

Det är absolut inte dåligt men för mig kan den här skivan endast funka som bakgrundsmusik en lugn hemma kväll.

 

Inte mer.

 

 

 

 

Jag vet inte hur pass nu den här skivan är, men jag köpte den i alla fall när jag såg bandet live tidigare i år. Och vilken upplevelse. Alonzo älskar verkligen att stå på scenen och även om jag mycket suktade efter att få höra de gamla klassikerna som KSMB gjorde (och visst kördes det mycket sånt) så är det kul att de är ett "eget" band och inte bara kör på någon nostalgi-nerv.

 

Titelspåret är en riktigt energisk dänga som handlar om att inte ge upp, och det vet ju herr Alonzo själv mycket om, med tanke på hans privatliv som han bland annat speglat i böcker. Och refrängen sitter riktigt bra!

 

 Den nystartade klubben Dead Rhyhtm har jag skrivit om förut

 

De har nu gått ut med att den 15 december på Sigurdsgatan 25 i Västerås kommer Stick & Brinn samt Iron Lamb spela.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett stort gtattis till The Manics som just skrivit på för engelska Royal Records.

 

 

 

 

 

 

22 december kör Projekt 9, Carbon Black, S.T.Y.G.G och Lemonparty på Copperfields i Klubb Dislocateds regi.

4:e skivan från Roger Mirets sidoprojekt som kom ut i mitten av förra året. Den första skivan (kom 02) knockade mig direkt och jag anser fortfarande idag att den är en av 2000-talets bästa punkplattor. De kommande två, 1984 (05) och My riot (06) tyckte jag var bra..fast då de mognade lite så ändrade jag mig lite till att...

Det blev upprepande, texter återanvändes-kärleksförklaringar till frugan, tjat om Lower East side, gamla skinheadminnen och droppande av gamla låtttitlar av Angelic Upstarts och Last Resort plus en hel del klyschor och lånade riff.

Men på den här skivan så känns det som bortblåst. Visst, en del ämnen kommer igen och de uppenbart självbiografiska minnena från barndomen fortsätter...men texterna är mycket bättre, liksom musiken.

 

Det känns lite som om Miret ägnat lite mer tid att skapa sitt eget sound/hitta tillbaka till det originella på första skivan (inte jätte originellt egentligen men han undviker iaf att låta som "alla andra" Amerikanska band eller som det är uppenbart skrotade/överblivna verk från Agnostic Front ... allt går snabbare i tempo och körerna är bättre (att några tjejer hörs hyfsat bra bland alla snubbar gör inte saken sämre)

Så..allt är bättre och skivan känns jämnare än de två senaste verken.

Outcast youth, Tonights the night och titelspåret blir favoriterna...och avslutningen i countrystil (Jr) gillas.

En av bokarna på Bankiren i Västerås meddelar att bandet The Haters (som livnär sig på att spela covers av Ebba Grön, Imperiet och Thåström) kommer spela tillsammans med Fjodor på just Bankiren den 8 december.

 

 

Min första reaktion måhända vara tråkig och petig men....då kör han bara sång på de låtar som just han sjöng på när det begav sig eller?

 

 

 

Förra året hade jag turen att se Always War tre gånger på kort tid-varav ett som jag var med och arrangerade och det blev en lustig liten grej med att jag var lite reserverad mot att erbjuda dom öl-men det är en annan historia.

 

Sedan dess har de kommit långt och man kan helt klart säga att det går mycket bra för dom nu. Sedan jag såg dom då så har det blivit flera byten av medlemmar, endast två av fem av bandet idag var med då-sedan början av 2012 är Marko från Raised Fist med bland annat.

 

Fullängdsdebuten börjar med att jag tyckte Ronnie sjunger på ett litet annorlunda sätt än på deras ep. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men efter tredje spåret känner jag mer igen hans sång (jag ska flika in att detta inte alls var negativt)

 

Och vilken käftsmäll plattan är, de två första spåren är helt klart bra men det är vid just tredje spåret Justice game plattan verkligen träffar mig i både hjärta och på käften. Dubbla baskaggar, klassiska hardcoretexter med bra refränger och starka körer. Två spår som står ut är Abajo Cadenas, där texten är på spanska och Sticker theif där sången i vissa partier går i raketfart.

 

Mina favoritspår: The pride, the pain och Heart of chaos. 

 

Och efter hört den här blev ju viljan att se dom live igen knappast mindre. 

 

Jag väntar på att få hem nya plattan av Madness med namnet som är en riktig tungvrickare....och kommer då givetvis skriva om den.Tills dess, här är en album preview.

 

 

10 band presenteras med lite längre texter-som Antipati, Vånna Inget, Bäddat för Trubbel och Gatans Lag, samt 40 stycken andra med kortare info.

 

 

 

 

. Dagen till ära när den här skivan åkte in i stereon så småregnade det, jag hade lite huvudvärk från öldrickande kvällen innan-ja, en typisk söndag alltså. Men  kan ett band få mig,en sådan dag- göra att jag får lust att hoppa in i en moshpit och nästan kör en circlepit för mig själv i vardagsrummet- så har dom lyckats.

 

Jag skulle nog placera dom, enligt mina öron givetvis-någonstans emellan Agnostic Front och Exploited-främst då när det gäller skottarna sound på Beat the bastards. Jag tycker även Ljungs sätt att sjunga på vissa håll påminner mycket om Watties på nämnda platta (och tillika dess titelspår.)

 

Jag vet inte i hur pass stor utsträckning detta band kommer spela, då bland annat  trummisen har två andra band men jag hoppas att det här är mer än ett sidoprojekt.

 

Favoritspår: Reject forces och Bullet for a bling.

 

 

Ny låt från Rancid och personligen är jag inte direkt imponerad. Det känns som om de rört sig ifrån punkscenen för att sedan komma tillbaka bara för att sedan göra samma sak igen...lite väl många gånger nu.  

 

 

Dock så förändrar inte det min åsikt om att de tre första plattorna är fantastiskt bra. Och mer angående låten så säger jag inget om soundet, jag gillar den tydliga influensen från Cock Sparrer men....med handen på hjärtat så måste bandet väl själva ha lite svårt med att kunna backa upp texten?

 

Men jag kanske missuppfattat hela saken...låten kanske är skriven ur ett då-perspektiv?

 

5 låtars melankoli av Stefan, som man är van med att höra hårdare tongångar ifrån-främst åt mangelhållet men även punk/Oi. Jag gillar verkligen det här, och jag tror alla kan känna igen sig i det-ifrågasättandet av sina egna känslor, trassliga/spruckna relationer och ja-allmän ångest.

 

Det här är inget man ska lyssna på bakfull en söndag där man redan insett att man blåst alldeles för mycket pengar på krogen kvällen innan och önskedamen dessutom försvann. För då skulle man behöva ladda SVT Play och köra Trädgårdsonsdag för att väga upp....

 

....och det är just där jag tror denna skiva verkligen lyckats. När musik kan väcka sådana känslor och beröra en på sånt vis.

 

Bäst är titelspåret och With my fist där visslandet ger låten det lilla extra.

 

Den här plattan har något år på nacken men jag fick tag i den först tidigare i år. Tryckt i 80 ex men kan även hittas på Spotify.

 

Ny medlem-tvåa från vänster är Putte (gitarr)

 

 

..som kommer köra 1-2 gånger per månad  på Sigurdsgatan 25 i Västerås. Premiären var Vånna inget och Slaktrens.

 

Otroligt bra alternativ till stadens livescen som till stor del består av cover/tributeband och framträdande av "gamla hjältar" typ "han som spelade trummor på Deep Purples tredje platta"

 

THE GONADS have announced that they will retire from live gigs at the end of 2013.

 

(Denna text är skriven med reservationen att mitt minne inte är helt klockrent och jag kan ha blandat ihop vissa årtal i slutet av artikeln, men säkert inte till ngåon större skada)

 

I mitten och slutet av 90-talet blomstrade svensk ska-musik, inte minst på grund av Chickenpox, Liberator, The Skatalones och USCB Allstars-och nya band verkade ploppa upp hela tiden. De flesta var ganska two-tone influerade, med några undantag-som nämnda USCB, till viss del även Skalatones samt Crooked Beat.

 

I Västerås fanns-förutom The Cigarres, som just var ett av banden som inte influerades av nyare ska-musik. Och även ett ungt band vid namn The Repeaters. Bandet gjorde en ganska kort och intensiv karriär och det är den jag ska titta lite tillbaka på här.

 

Första gången jag såg bandet var i slutet av 98 på en fritidsgård, där även The Cigarres spelade och även Bombshell Rocks. Till en början var jag lite skeptisk-de såg ut som om de knappt lämnat högstadiet (men de gick faktiskt på gymnasiet). Men när de drog igång så verkade det som de fått ska-musiken med modersmjölken. Och då sneglade de mer åt The Skatalites samt amerikanska band som också visat prov på tradition från Jamaica-som The Slackers och Hepcat....än The Beat och Bad Manners.

 

Sommaren därefter släppte de en demo som helt klart visade potential (dock inte prov på någon konstnärlig ådra för design för omslaget är det fulaste jag någonsin sett-såväl då som nu) Sången var sisådär och det fanns lite barnsjukdomar, men då den spelats in i det för Västerås legendariska E-18 huset som redan då stod inför rivning så är det kanske inte så konstigt. På demon blandas mer dansanta spår med lite mer tillbakalutade ska-spår med inslag av jazz.

 

Den demon blev nog den riktiga starten på deras karriär för under kommande två år gigade de ofta och lyckades till och med fylla Village (numera Sigurdsgatan 25) och det gjorde rätt få band, såväl då som nu. De fick ett gig på Tre backar i Stockholm i ska-fanzinet A message to you:s regi  och i samma veva fick de skivkontrakt för en singel på zinets skivbolag (som var bolagets andra släpp) Skivan gavs ut 2000.

 

 

 

Egentligen är det inte mycket att orda om denna sjua utgiven av Polska bolaget Olifant records. 3 bra låtar varav en riktig klassiker-Stockholm skinheads av Agent Bulldogg, Nagel i ditt öga av Contemptuous som ursprungligen var med på samlingen Brewed in Sweden # 3 samt  Så jävla svensk av Antipati där texten är helt suverän och mitt i prick. 

 

Jag är barnsligt förtjust över att nu hade dess tre på vinyl, så beställ ditt ex på Noise of Sweden, där man kan välja mellan röd vinyl-blått omslag, gul vinyl-blått omslag eller svart vinyl-grönt omslag.

 

En lång resa börjar med ett steg brukar man ju säga, och nu-runt 3½ år efter fullängdaren Alla ska ha linne så kommer det första livstecknet från Körsbärsfettera på bra länge-en ny låt är skriven. Knappast stormsteg men i alla fall jag hoppas att detta är en början till en fullskalig comeback.

 

 

 

Det här var roligare än vad jag trodde och jag har nu börjat skriva på så många grejer och fått ideer till prylar så att....

 

..allt bara blivit rörigt.

 

Men förhoppningsvis så kommer jag få ordning på grejerna snart och mestadels kunna skriva egna grejer och att det inte blir så mycket bara ren info från bandsidor på facebook till exempel.

 

Bland annat har jag en intervju som väntar på att bli besvarad av ett band som betytt väldigt mycket för mig.Jag tror en hel del kommer finna den rätt intressant, med tanke på hur stort bandet var en gång i tiden. Det kommer också blir fler grejer om band som spåddes en lysande framtid men som av olika anledningar försvann. Och en del om lite klassiska, men inte de mest uppenbara band som jag gillar som inte det skrivits spaltmeter om i svenska zines de senaste 10 åren.

 

Så håll ögonen öppna.

The Flints bjuder på en replokalsinspelning av Vilket jävla liv..som (väl?) spelades för första gången tidigare i år när de supportade Hudson Falcons.

 

 

 

 

Prinsarna bjuder på ett spår från No Mercy.

 

 

 

Puffra (ett av Sveriges bästa bandnamn) är ett av banden som kommit fram på senare år där medlemmarna är lite äldre och blickar tillbaka på den gamla punken. Man kan undra om det är en motreaktion mot att banden i Sverige i många år mestadels lät som Rancid och "gubbarna" nu vill visa vad de växte upp med och vad skåpet ska stå?

 

Bandet gigar rätt ofta runtom i Stockholm och kör ganska mycket back to basic. Den här 5 låtars promon innehåller fem låtar i gammal god punkstil. Vid de första genomlyssningarna störde jag mig lite på att engelskan kanske inte är klockren i uttalet av vissa ord men efter flera lyssningar så störde jag mig inte märkvärt på det. Misantropi och hopplöshet genomsyrar plattan, där första låten Overblown bombastic står ut mest, där rösten är pitchad i en vers och sen kan jag inte låta bli att tycka att öppningsriffet låter väldigt likt Warrior of Djingis Khan med Bad News (vilket är ett band som gänget i och runt Young Ones gjorde en tv-serie i två delar om-lite som This is Spinal Tap-rekommenderas)

 

De fyra andra spåren går under namnen Do not question the authority, Cock on the run, Twenty seven och I hate my life. Och som sagt, det är mycket back to basic och djäkligt mycket punk. Jag skulle ha sett bandet i slutet av mars i år men de ställdes då in tyvärr, jag hoppas kunna se dom snart för jag tror de kan funka mycket bra live med några öl innanför västen.

Igår genomförde Contemptuous sitt första rep på 7 år. De är bland annat aktuella med en singel-Sons of Sweden -tillsammans med Agent Bulldogg och Antipati samt att de kommer spela på Pretty Shitty Kjell nästa år.

 

Är dom tillbaka för att stanna tro?

Denna skiva har jag valt att skriva om i egenskap av ett tidsdokument som spelades in under lite speciella omständigheter.

 

 

Att denna liveplatta, inspelad inför 400 inbjudna i Abbey Road i början av 81 blev så bra som den blev är faktiskt rätt anmärkningsvärt. För det första så gjordes den mer eller mindre under press från bandets skivbolag. The Power and the glory var inte klar och Micky Geggus stod inför en eventuell fängelsevolta på 5 år - och då bandet faktiskt hade kontrakt på fyra plattor så tog bolaget det säkra före det osäkra. Så man kan anta att det var ett moloket band som gick in i studion för att spela in plattan "live"-Mickys rättegång var faktiskt schemalagd dagen efter (!).

 

Men trots nämnda faktum så blev plattan enligt mig klockren. Stinky Turner är i bra form och kör med kul mellansnack och gör en mycket bra insats bakom micken, Geggus sätter solot i The Rocker hur bra som helst och Vince bas i Join the Rejects är underbar. De 14 låtarna sitter som en smäck och en käftsmäll.

 

Men det märkliga, och samtidigt hysteriskt roliga med plattan - är just livegrejen. På baksidan av LP:N så syns delar av publiken på bilder-givetvis en stor del skinheads. Inga konstigheter direkt.

 

MEN!

 

En stor del av publikljudet är taget från en upptagningen med London Symphony Orchestra (törs man tippa på att den konserten tog av stapeln i Royal Albert Hall?) Så ni kan ju gissa hur det låter. Knappast jubel och Oi-Oi vrål från tankade bootboys mellan varven.

 

Fast jo,emellanåt är det så. Producenten har nämligen blandat ljud från den verkliga publiken med just nämnda (förmodliga) överklass som kör med artiga applåder. Det blir en otrolig kontrast mellan att ena sekunden höra det och i nästa höra "Rejects-klapp,klapp,klapp" och "United-klapp, klapp,klapp) Och enligt Stinkys självbiografi så ska man även höra "Jolly good" efter Police car men just det har jag inte snappat upp.

 

Dråpligt på många sätt och vis, men plattan är helt klart värd att inhandla för er som inte har den, för här är Cockney Rejects i högform.

 

 

Jag kommer snart att köra lite grejer om band jag gillat genom åren som "bara försvann", och då försöka ta reda på lite varför.

 

Först ut kommer bli Västerås-bandet The Repeaters som var aktiva mellan (cirka) 99 och 02 och bland annat gav ut en sjua på A message to you:s bolag.

 

 

Sons of Sweden sjuan är köpt,recension kommer inom kort.

 

Allvaret meddelar att omslag och mixning av nya plattan Tänk på döden är kirrat, och bara mastring kvarstår. Jag väntar med spänning på slutresultatet.

 

 

Trailer för Always War kommande platta We are the flood.

 

 

Anrika Maximum rocknroll, som funnits sen 82 kör en cliffhanger och meddelar att nummer 355 blir "potentially last???)"

 

 

Gjord av Micke, mannen bakom Schizo fanzine.

 

 

...eller ja, allt är relativt. Den 29 november kommer No mercy att kunna köpa, både på vinyl och cd från Noise of Sweden.

 

 

DN skriver idag att Lukas Moodyson har börjat spela in en film om tre tjejer som startar ett punkband. Filmen utspelar sig 1982 och heter Vi är bäst.

 

Premiär blir hösten 2013.

 

Det är mycket hjärta och smärta i texterna hos många av de svenska punkbanden just nu. I teorin ser jag inget fel i det, men i praktiken så tycker jag att emellanåt det blir lite väl mycket av den varan, och att många av banden ligger farligt nära gränsen för pop.

 

Trion The Spotlicks är ingalunda pop, och när de sjunger om dessa ämnen så känns det äkta. Det är lätt att på denna tiotummare relatera till texterna i Paller ej trycket och Vill dra till exempel. Och jag blev ganska paff när jag hörde Tvivlar för första gången - att just punkmusik kan beröra mig på ett sådant vis trodde jag inte var möjligt.

 

Men skivan är inte helt nattsvart, bandet har berört viktiga ämnen tidigare, som till exempel i Du feta barn - som är deras bidrag till den första volymen av samlingarna Turist i Tillvaron. Och även här finns en viktig låt med ett ständigt aktuellt ämne, låten i fråga heter Men lilla gumman. Skivans åtta låtar har en bra blandning i tempo, kanske är det bara jag men jag tycker att Kriget är slut nästan skulle kunna varit en Oi-låt om det varit mer tryck i basen och trummorna.

 

Det är svårt att välja favoriter, men ska jag välja tre stycken blir det just Tvivlar och även Undergång - där sången delas av sångerskan Elin och trummisen Staffan. I denna låt förs mina tankar till X Ray Spex, inte minst pga saxofonen, men även på sättet Elin sjunger i låten (jag får dessa referenser på flera ställen), även om hon inte går upp i falsett så drar jag parareller till Poly Styrene.

 

Och jag måste även nämna Jämna Plågor, som har all potential att bli en hit för bandet och faktiskt skulle kunna nå ut till den stora massan och gå varm i radio och det menar jag inte på något negativt vis.

 

Jag tror helt klart att med denna skiva så kan 2013 bli Spotlicks år.