barbedwirelove.blogg.se

facebook.com/barbedwirelove77

Klubb Antisocial # 21.

Kategori: Gigrecensioner.

 
 
 
I lördags var det dags för Klubb Antisocial igen-denna gång på Stay Bar pga att Broder Tuck blivit av med tillståndet. Ett Stay bar som visade sig vara ganska svårt att hitta (för lantisar?) men då tillfrågade personer hyfsat på vägen inte heller var hundra var det låg så....
 
Till slut hamnade vi på rätt väg i alla fall och tog ett stopp på Läckerbiten innan där bland annat Pike och Kimmen satt.
 
Väl nere på stället så var det minst sagt litet-eller ja-kanske inte med Stockholmsmått mätt. Det socialiserades en del innan Posso Kongro gick på och detta var mitt första möte med bandet, även om jag hört någon låt flyktigt innan.
 
Och de spelade helt okej ganska snabb punk på svenska. De utanannonserade en del låtar men mina anteckningar-eller kråkfötter var denna kväll värre än vanligt så vad låtarna hette låter jag vara osagt. Det blev i alla fall en cover på Betongbarn och när jag var på muggen (med den fina porrbelysningen) så lät det som om de körde Alternative av Exploited.
 
Och så var det knökfullt när Bulldoggarna gick på-vilket kanske inte var så otippat. Då vi hade varit himla korkade eller kanske oerfarna så hade vi parkerat i ett parkeringshus där portarna slogs igen 00:00. Så det fick bli "underbart är kort" men det njöts åtminstone av en handfull låtar:
 
Sveriges röst, Antisocial (måste bli en hit), Mellan ord och handling, Non Serviam och Nagel i ditt öga-som gick väldigt fort. Jag tror det var någon mer låt därimellan någonstans men det har jag glömt-det var några faktorer som stal en uppmärksamhet.
 
Men det var kul så länge det varade och väl mött nästa gång. 
 
....då det ska ta revansch för parkeringsmissen.

Nina Hagen, Cirkus 24 april.

Kategori: Gigrecensioner.

 
 
Nina Hagen besökte igår, söndag den 24:e april Stockholm och Cirkus. Trots det höga biljettpriset så var detta något jag verkligen ville se så min biljett var säkrad sedan ganska lång tid tillbaka.
 
Men jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig-det gjorde inte heller mina medresenärer som sett Nina flertalet gånger. Det filosoferades en del angående om det oss emellan innan men jag kom i alla fall fram till att det inte skulle spela någon större roll vad hon körde för låtar-då man säkert skulle bli helt betagen av hennes blott närvaro, uppenbarelse och person.
 
Och det visade sig att det blev ett helt set på nästan 2 timmar-med bara covers. Akustiskt.
 
Det blev en hel del vibbar av gospel, en hel del blues-tolkningar, baktakt och rockabilly av vitt skilda artister. Några av vars original jag inte hört men lär kolla upp originalen av..
 
Det blev allt från Woody Guthrie, Edith Piaf, Rosetta Tharpe och Bob Dylan till Leonard Cohen, Abba, The Doors och The Melodians....som sagt i musikmässiga tappningar som jag nämnde ovan. 
 
..lägg sedan till Ninas minspel, otroliga röstregister och hela hennes person...
 
Resultatet blev magiskt och en av de största konsertupplevelserna för mig någonsin.
 
Givetvis så pratade hon mycket mellan låtarna och förklarade vad dessa låtar och artister betytt för henne. Ibland väldigt mycket endast på tyska, jag fick lite intrycket att hon kanske glömde bort sig mellan varven var hon var eller så kan det säkert vara i kombination av att hennes engelska ordförråd inte alltid räcker till.
 
Det var så många höjdpunkter att jag skulle kunna droppa hur många som helst men några jag vill och måste nämna utan att skriva spaltmeter är:

You fascists bound to lose av Guthrie, den till tyska översatta We are the world som gav mig gåshud, By the rivers dark där Nina helt klart gav Cohen en match röstmässigt och såklart....
 
My way.
 
Nina kan väl inte anklagas att vara den mest skönsjungande personen direkt..varken nu eller då.
 
Men få har enligt mig större röstregister och förmåga att använda rösten på olika sätt.
 
Och ska jag vara så....angående hur punk hon är idag eller var när det begav sig.
 
Nina Hagen är mer punk än de flesta tillsammans.
 
Och det finns bara en Nina Hagen.
 
 
 
 

Perkele & Prins Carl på Bankiren.

Kategori: Gigrecensioner.

Perkele besökte gurkstaden återigen i lördags den 9 april, senaste gången var 29 juni och denna gång hade de lokala Prins Carl som förband.
 
...Prinsarna som faktiskt gjorde scendebut på Bankiren-tro det eller ej. Jag kom ner lite sent, precis då låt nummer två (?) avslutades och They wont let ya tog vid. Publiken, som mest bestod av utomsocknes rörde inte mycket på fötterna under PC`s set-vilket var lite tråkigt.
 
Men bandet gjorde ett bra gig och bjöd bland annat på-förutom de redan nämnda: ...of today, Power in a union, Dont need love, Your life-your dream och Criminals in blue.
 
Och skribenten som dubbade bandet till "Sveriges långhårigaste Oi-band" för någor år sen borde väl fått vatten på sin kvarn om han varit på plats då Johan uppenbarligen pajat sin trimmer och numera låter sina lockar frodas (nåja)
 
 
 
Och Perkele då...fick fart på publiken på första stund av sitt set som väl var ganska snarlikt, om inte helt identiskt med deras gig förra året: Visitors, Remember your roots, Det var då, Längtan, Moments, My home, No shame, En underbar dag och så vidare....och givetvis avslutade de med Heart full of pride.
 
 
Ett bra gig av bägge banden även om det var rätt få överraskningar om man nu ska vara så.

The Snipes & Sabotage.

Kategori: Gigrecensioner.

 
Den här spelningen var jag väldigt peppad på, trots att jag inte hade hört överdrivet mycket av huvudakten men den handfull jag hade hört hade jag gillat direkt så...det blev till att knipa en av de 130 biljetterna som släpptes och bege sig till Stockholm strax efter lunchtid på lördagen. Och givetvis skulle det bli kul att se Sabotage för första gången också.
 
Min vana trogen så blev det en och en annan burk på tåget, vilket tydligen störde tjejen som satt bredvid mig för av en händelse så råkade jag läsa ett sms hon skrev, som löd-och jag citerar:
 
"Sitter bredvid ett supande skinhead".
 
...vilket väl knappast var fel men det avslutades med en ledsen smiley....antar att hon blev sur för att jag var oartig och inte erbjöd henne en burk.
 
Väl framme i storstaden så möttes jag upp av min värd Elin och vi drog till Hagsätra för öl och musik innan vi såg till att vara på plats i bra tid, vid halv sju om man ska vara hyfsat exakt.
 
Det var inte överdrivet mycket folk där men portarna till källaren slog upp vid 20 och väl när Sabotage gick på vid 21 så var det bra med folk. Under kvällen surrades det och utbyttes artigheter (och i ett fall-en figur föreställande Frankensteins Monster) med Erik, Botas, Åsa, Pike, Yasmin, Robban, Sonny, Saskia, Jasmine, Tova och så vidare.

Och innan det skulle braka loss med musik så  hade jag köpt Goodnight Sweetheart av The Snipes och även haft ögonen på t-shirts från bägge banden samt Klubb Antisocials nyupptryckta men tyvärr blev det inga klädesplagg (glömska eller lathet?) men väl The Poor dress up som köptes av Arthur.
 
Och min Sabotagepremiär blev inte illa. Vilket jag förvisso inte hade trott heller. De drog av Inget tack, Mitt barn, When Odin calls, Färdiga doktriner och en ny låt bland annat-Stolt svensk arbetarklass. 
 
 
 
 
Och The Snipes överraskade, även om jag som sagt hört en del så var dom bättre än vad jag hade väntat mig. Och visst var det kul (nördigt kul?) att se Shug O`Neill på scenen, som säkert många vet var med i Cock Sparrer en gång i tiden och om jag inte minns fel skrev sex av de elva låtarna på Runnin Riot in 84. Live lät han mindre än Joey Ramone än vad han gör på skiva som en sidnotis, en riktigt bra frontman som verkligen verkar älska det han gör. På scenen var även gitarristen, som jag tror heter Jimmy-rätt spexig och djäkligt vass på gura. Några höjdpunkter de bjöd på var Drop the bomb, Julie och ska-låten We are the rudeboys.
 
 
 
En lyckad kväll som avslutades med en snabbis på Bonden där Bangarang spelade finfin gammal reggae. Det enda smolket i bägaren var väl att såpass många blev utkastade från Tucken utan att-tycker jag-vara SÅ pass fulla men det är väl sällan någon är såpass full...jag har då aldrig varit det.

Och det var himla kul att det lyckades bli utsålt också. 

Klubb Antisocial # 18.

Kategori: Gigrecensioner.

 
 
Undertecknad tog chansen att besöka Klubb Antisocial i lördags, en klubb som alltid levererar men som jag besökt alldeles för få gånger. Denna gång var det Midnite Stalkers, Projekt 9 och Sista Klivet som skulle spela, och jag åkte med sistnämnda band från gurkstaden runt tre-snåret.
 
 
 
Resan upp gick hyfsat smidigt förutom en krock bakom oss och lite förvirring när vi väl parkerat (lantisar på vift) men efter lite om och men så hittade vi till Broder Tuck där batteristen Danne anslöt efter en stund. Efter en påbörjad första öl (för några av oss i alla fall) så kom Tova i sällskap med Pontus för att hälsa oss välkomna. Först på plats (nåja) var dock Bucka Hans , som skulle sköta ljudet. I hans sällskap var Christopher. 
 
 
 
Efter soundcheck för S.K så skulle den där väntan med stort och utdraget V komma...så vi gled iväg till Nortons för att ta en öl med Ronny. På plats fanns x-antal bekanta ansikten, bland annat Reidar och Domar,  och vi blev där längre än vad vi planerat. Den där snabba ölen blev både två och tre.
 
 
Efter surr och utbytande av kramar och artigheter med diverse folk så gick Projekt 9 på, faktiskt första gången jag skulle se dom. Och jag blev inte besviken. De röjde på som fan och i sanna punkanda var det svårt att få till något bra kort på Erik som var mer vild än tam-precis som det ska vara. Bland annat fick vi höra Nitlott, politiker och Clockwork orange horrorshow.
 
 
Och andra spelningen för Sista Klivet då....det började bra i Rika barn men för att gå händelserna i förväg så avslutades setet i förtid då en medlem inte bara tittar lite för djupt ner i glaset-utan trillat ner i det.
 
Trist och snopet men sådant som händer antar jag. Det fick avslutas i aningen kaotisk stil med Taj Mahal och Razors in the night, eller om det var tvärtom (fler hade kikat ner i glaset). Det lilla vi fick höra var i alla fall bra och Mange var taggad (trots att han inte blödde) och nämnda Razors in the night fick dock delar av publiken och främst Mlad ta hand om.
 
 
(bild snattad av Korell)
 
Och där tog kvällen slut sen, då vi åkte hem pga diverse orsaker så Midnite Stalkers missades. Och jag tänkte väl i bilen att "hoppas nu inte Texas Terri dyker upp som gästartist men dagen efter fick jag veta att det som tur är inte blev så. För det hade jag gråtit blod om jag missat.
 
Bra arrangemang återigen av Klubb Antisocial och vi ses den 24 oktober.
 
 

BSC #8

Kategori: Gigrecensioner.

 
BSC # 8 gick av stapeln på Norra Grängesbergsgatan 26, som jag passerat tidigare på dagen och konstaterat att det var sådär skumt och ruffigt perfekt för ändamålet.
 
Då dagen varit ganska hektisk med bland annat hockey (4-0 vinst för Malmö) så var det inte så mycket tid för förfest men några snabba öl togs innan kvintetten jag ingick i staplade iväg. Väl på plats så blev det morsande på folk från hela Sverige och kikande på merchborden, där tyvärr Rixes ep redan var slut.
 
Fördelen med den här spelningen var att man fick ta med sig egen dricka och det var även lite nackdelen då det var rätt litet ställe och att släpa på kassar blev lite sådär och det var både två och tre som tappade bort sina dryckjom. Men det är ju sådant som händer.
 
Kort efter vi anlänt drog Urban Savage igång och jag trängde mig fram för att knäppa lite bilder. Efter en så fladdrade både jag och mobil all världens väg-det var sådär röjigt att man följde med vare sig man ville eller inte. Bandet övertygade helt klart med sin Negative Approach/Blitz liknande punk och man blev väldigt fort varm i kläderna. Lite för varm men jag undrar om jag inte hamnat i något sorts manligt klimakterie....
 
 
 
I pausen blev det svalkande och lite promotande av Död Romans samt givetvis surrande om ditten och datten. Och jag hamnade väl lite i sjunde himlen då jag fick posera tillsammans med majoriteten av Beyond Pink. Det surrades även med Jessica, Sörling, Christopher, Pike, Heidi, Lollo, Arthur med flera.
 
 
 
Rixe klev på kort därefter och genomförde en mycket bra spelning som kändes väldigt kort. Det var över på någonstans runt 20-25 minuter men vad jag vet så har dom väl inte så mycket (mer) material så....Eftersom trummisen Maxime även är med i (eller är?) Digital Octopus så utlovades det lite sådant.
 
Och ja....nu är jag redan en believer men nog kändes det ändå lite bisarrt på något vis med just sådan musik på en punkspelning. Egentligen.
 
Men folk diggade med, liksom jag (han som verkligen inte gillar elektronisk musik) till bland annat Voice of a Generation och I dont like you *2.
 
 
 
Efter skivköp av bland annat Chaos in Sweden # 2 så bar det iväg ut i krognatten med folk från Stockholm och Norrköping bland annat.....och efter mycket om och men-främst dividerande-så hamnade vi på ett ställe som jag tror hette Nobes, som bara serverade folköl. Men det kändes som om det räckte mer än väl just då så...där fortsatte och slutade sen den här kvällen.
 
Som var ett topparrangemang med en massa kul folk på plats. Nästa BSC blir tydligen 12 december och det är nog mycket troligt att jag kommer vara där även då.
 
 
 
 

T.S.T & Dissober.

Kategori: Gigrecensioner.

Bankiren bjöd igår på punk av hög klass i form av Dissober, som alltid är givet för mig att gå och se samt den andra spelningen på tjugo-någonting år för T.S.T. Då jag missade den första för det sistnämnda bandet för lite över en månad sedan på Gruvpunken så var det givet att gå, samt för att se Dissober också såklart.
 
Dissober som sedan väldigt nyligen har en ny sångare i Adam, som skötte sig väldigt bra och även Micke gled upp för att ta ett sista farväl av bandet i några låtar. Vi bjöds på godbitar som Warlords, Never obey och givetvis Sober life...no way bland annat. En bra insats och ibland så kan det ju bli så att man mest väntar på huvudakten och "genomlider" förbandet men så var inte fallet här.
 
 
 
 
Och så T.S.T, bandet som jag inte såg när det begav sig (på grund av min ålder) men ändå vuxit upp med genom deras skivor och såklart en del historier från den tiden. Så visst var det spänt och trots att jag redan var helt övertygad om att bandet skulle leverera så var frågan ändå lite-hur pass mycket?
 
Och jag kan säga att det inte var tråkigt en sekund. Risken med återföreningar är ju att det kan bli bara nostalgi i den formen att "kul att se dom men vad gamla och trötta de blivit" men dom var bra-punkt slut.
 
De äntrade scenen till ledmotivet till Twin Peaks (pluspoäng redan där) och efter öppningen med It`s a crime to be young så fortsatte det med öppnande av kistan med deras låtskatter. No teenage future, Looking at you, Väktarnas Värld, War is hell, No goverment, två versioner av Västerås Punx, min personliga favorit Song of victory och så vidare....så ja, jag saknade inte någon låt.
 
 
 
 
Dom hade helt klart kul på scenen och det var även kul att både Richard och Karri var med bakom trummorna. 
 
 
 
Avslutningen...var det tydligen lite debatt om hade jag fått  viskat i mitt öra. Men det blev som brukligt Teenager in love och det får väl anses som pricken över det berömda i:et.
 
Så-bra från början till slut och bandet var som sagt bra-punkt slut. En helkväll helt enkelt som var lyckad på alla sätt och vis.
 
Och som tur var blev det inget urinläckage på scenen denna gång.
 
(Tack till Ewalena får lånet av bilder)

Perkele, Cityfestivalen.

Kategori: Gigrecensioner.

Att Perkele spelar i Sverige hör ju till ovanligheterna, så man får väl anse sig ärad att just Västerås fick ett besök (igen) under Cityfestivalen, man kanske ska tacka kopplingarna till länet för det , som numera finns i bandet i form av trummisen.
 
Jag undrar dock om arrangörerna riktigt hajat avd de bokat för jag tror de inte riktigt hade väntat sig denna anstormning av främst skinheads till Stora torget. En del polisbilar gled runt under giget men det hela gick lugnt till.
 
Då Västerås inte direkt är, eller ens varit mycket av en skinhead-stad så var det många man inte kände igen, trots att stadens flesta existerande herrar och damer med kängor var där.
 
En och en annan (inga från stan dock) hade lite väl suspekta motiv på sina tröjor men det kanske var det enda rena de hade?
 
 
 
Nåja,en bra blandning av gammalt och nytt blev det i form av öppningen med Remember your roots och fortsättningen med bland annat Muistot, A way out, Working Class, Det var då och Moments.
 
Efter det fick vi höra en något annorlunda kryddning av No Shame i form av riff från såväl Breaking the Law och Paranoid...innan Ronnie utannonserade Längtan som sista låt.
 
...vilket få trodde på mer än 3 sekunder.
 
 
 
En underbar dag och en utdragen version av Heart full of pride avslutade giget där det dansades för fullt från början till slut och med mycket allsång.
 
En spelning jag var mycket nöjd med, trots att det verkar gå en trend just nu att man inte "ska" gilla Perkele. Visst, på de senaste två skivorna tycker jag att  de har tappat en del glöd från förut, men det ändrar inte att de är ett bra liveband och har gjort mycket bra.
 
Tack och välkomna åter.

Neverland+By the Way.

Kategori: Gigrecensioner.

Jodå, det blev en sväng ner till Cityfestivalen på lördagen igen då jag ville kika på By the Way en gång till.
 
Och som bonus hann jag se bandet som spelade innan-även dom lokala helt med tjejer i sättningen-Neverland. Som spelade 4 låtar av pop/rock snitt vid namn Stop,Healing och One day, vad den första hette sa dom inte.
 
 
Och By the Way spelade även dom fyra låtar...där jag fortfarande inte vet vad låt nummer två heter, vilket är frustrerande då jag tycker den är väldigt bra, en av deras mest talande låtar (politiskt) tycker jag och det vill inte säga lite. Övriga tre var Blind opression, Watch me bleed och Not my job.
 
 
 
Kort men trevligt av två bra band och att det var just så kort var väl att spelschemat var ganska tajt. 
 

Johan Johansson, Västerås Cityfestival.

Kategori: Gigrecensioner.

Lite i elfte timmen så fick jag veta att liksom föregående år så skulle Johan Johansson spela på den akustiska scenen. Och ännu mer i elfte timmen (11,5?) så läste jag att tiden ändrats från 21 till 20. Så det fick bli att gå tidigare från den spelning jag såg innan för att komma i tid.
 
Och liksom förra gången så var spelningen klockren. Johans mellansnack/intron till sina låtar är otroligt kul att lyssna på och det känns inte tråkigt alls eller att man tänker "men sätt igång med låten nu" utan det blir en perfekt inramning och en mycket bra del av showen. Inte en tråkig minut.
 
 
 
Vi som var där fick bland annat höra Ge en slant, En tavla av Picasso, en cover på Polsk Zchlageroch hans klart bästa låt-hysteriskt roliga Dömd. 
 
Hoppas på en återkomst även nästa år.Å ena sidan så tycker jag att det borde gjorts-liksom förra året-mer reklam för det här men å andra sidan så har det båda gångerna känts passande med val av lokal och så där bra intimt.
 
Ni som inte var där missade verkligen något bra.
 
 

Utanbygatan, Västerås Cityfestival.

Kategori: Gigrecensioner.

En spelning som jag var orolig skulle regna bort. Runt en två timmar innan bjöds gurkstaden på ett mindre skyfall (Oh, härliga svenska sommar) men det klarnade upp efter ett tag och såg helt okej ut när klockan började dra ihop sig till 19.
 
Utanbygatan hade dagen till ära, och som jag hoppas blir ett stående inslag-fått tilskott på scenen i form av två blåsare plus en körtjej, så jag antar att det var Utanbygatan 2,0 vi fick se på Stora torget.
 
 
 
Minst sagt tjock på scenen blev det, så det var tur att de fick en stor scen. Dock så saknades Malin, precis som på KG Festivalen, så jag undrar om bandet drabbats av ett avhopp?
 
Angående väder och vind så började det regna redan i andra låten. Det brydde sig dock inte majoriteten av publiken om utan dansade på. 
 
 
 
Efterlåtar som bland annat Regn och min favorit Tiden går så hade det gått en halvtimme när bandet gästades av Silly Section. En lokalduo som är lite för "modern" för min smak och faktiskt så tyckte jag deras gästspel förstörde mycket av spelningen. Jag är inte alls mycket för toastande eller gapande av enstaka fraser, dock så verkade en stor del av publiken, främst de barfota med dreadlocks gilla det då de gick mer eller mindre bananas.
 
Runt då så lämnade jag faktiskt spelningen, men det ska tilläggas att det var för att komma i tid till Johan Johansson som skulle spela på den akustiska scenen.
 
Så för att sammanfatta så levererade bandet igen. Som redan nämnt på hoppas jag att de nya inslagen blir bestående och att den där singeln kommer snart.

By the Way, Västerås Cityfestival.

Kategori: Gigrecensioner.

Västerås riot grrrls första spelning av två på Cityfestivalen i år. När jag såg dom för första gången för några månader sedan blev jag imponerad och jag blev mycket nöjd även den här gången.
 
Efter ett tal på engelska av Agnes, som jag inte vet var egenkomponerat eller skrivet av någon annan så drog dom igång med Blind opression.
 
 
Bandets motto är att "ta över världen med glitter,mens och politiska texter" och jag måste säga att de levererar med just det, inte minst texterna för deras låtar innehåller bland annat fraser som "burn the system-fuck the police" och angående mens så handlar deras senaste singel om just det, Watch me bleed som var andra låten i setet, tillika en av deras bästa.
 
 
 
Liksom förra gången jag såg dom så var dom kul att se på scenen ifråga om scennärvaro, speciellt Agnes som klart var på hugget trots att hon "var trött efter spelat barnlåtar tidigare på dagen iförd en kackerlackadräkt"
 
7 låtar blev det totalt och för min del hade de gärna kunnat fortsatt ett tag till. Ett av de mest spännande och lovande banden från stan på bra länge.
 
 
 

Malmö Oi! # 2.

Kategori: Gigrecensioner.

 
Dagen efter är alltid dagen efter, speciellt om det är spelningar två dagar i rad. Jag mådde dock över förväntan men det var knappast så att det klarades av ett marathonlopp. Den var väl kaffe-slöa-mat och så repetera innan det blev lite smådrickande till tonerna av Vanilla Muffins och Oxymoron bland annat. Två tredjedelar av vår styrka begav sig till Tangopalatset lagom till första bandet skulle gå på scenen-den återstående fixade barret.
 
Och visst såg de som redan var där lite trötta ut överlag. En snubbe från Reggae Scorcher spelade finfin 60-tals reggae och rocksteady som gjorde det väldigt gemytligt - något han fortsatte göra under hela kvällen mellan banden. Och här snackar vi inte VM i självklarheter som det ibland kan bli-att det spelas låtar som finns med på varenda Trojan-samling-nej, nej. Det var mycket man inte hade hört och nog blir det en annan stämning när sådan musik spelas på punkgigs?
 
 
 
Först ut var Stokes CPH, som jag glömt av att de skulle lira. Jag hade inte lyssnat in mig på dom alls och visste helt ärligt ens varifrån de kom. En trio som spelade Oi med ståbas, det funkade helt klart men det var inte föränn efter Nazi whore, låt nummer 5- som jag riktigt hörde något av texter eller mellansnack...men runt där fick ljudkillen (slående lik Tompa Eken) ordning på ljudet och bandets hemvist avslöjades-Danmark.
 
Folk kom väl, lite förstårligt inte riktigt igång här, även om det inte kan skyllas på bandet. De gjorde en okej insats med sin Oi där texterna väl var av Evil Conduct-snitt-fast snäppet under.
 
 
Efter en liten rökpaus så missade jag första låten av The Suburbs precis men just där, vid andra låten-Punks on the catwalk, var det som jag blev helt frälst. Det var mycket länge sedan jag fått fötterna undansparkade av ett band. Ett satans drag, lite som om original Oi-banden kommit fram idag blandat med Stiff little Fingers och Sham 69.
 
Röjigt, mycket tradition och en djäkla spelglädje. Det fortsatte som ni kanske kan ana att jag tyckte-hur bra som helst med Same old shit bland annat och innan Generation Vodka bjöd bandet på shots från scenen.
 
 
(givetvis så heilar han inte)
 
 På slutet så blev det idel hyllningar: Till Last Resort i Oi boys, till The Clash i Police on my back (sen har de ju  inte skrivit den men i alla fall) och de absolut två sista var även de covers: 1984 och Razors in the night-den sista som gjorde folk helt galna. Sen, om man så vill så kan man tycka att det blev lite väl publikfrieri på grund av det- jag själv tyckte väl det var på gränsen...
 
....just för att: Det hade inte, om de nu var meningen-vilket jag inte tror....ens behövat göra det. Deras eget material var skitbra nog.
 
Fransmännen i The Janitors var sista bandet innan huvudakten. Och här var det lite sådär....att jag kände att de inte riktigt kom igång, eller in i mitt hjärta eller kropp överlag på något vis. Det KAN ju vara att det var band nummer tre för kvällen, att det trots allt var "dagen efter" och/eller att man väntade såpass på Sunderland-gossarna (även om hälften av bandet inte ens är engelsmän men vem är petig?)
 
...så jag ger dom "bara" godkänt. Varannan eller var tredje låt var får ett "okej". The Outcast var riktigt bra och som avslut bjöds vi på Chip on my shoulder av Cock Sparrer. I övrigt lät sångaren ganska likt Pete Koller från Sick of it all och visade sig kunna både tre och fyra fraser på svenska.
 
 
 
Innan Red Alert skulle gå på behövdes det givetvis köpas öl o.s.v så jag inte skulle missa något. Samt ta en nypa luft. Surrade en del med trummisen Axel samt bassisten och precis när jag skulle gå ner så kom Cast Iron med fruga så jag tog tillfället att "störa" lite honom också, på ett ödmjukt vis såklart. Han kramade direkt om mig samt pussade mig på kinden...vilket var aningen märkligt men något för memoarerna.
 
Runt halv tolv var bandet klara förutom att ljudkillen inte var på plats och sen var visst bassisten och "havin a shit" enligt Cast. Hurvida detta stämde vet jag inte men jag tror det bara handlade om häcklande. 
 
Och så drog dom igång....med Take no prisoners vilket inte var dumt alls, följt av It`s me boys och City invasion. Det var ett djäkla drag men lite smolk i den berömda bägaren att en del som var lite väl sliriga sto längst fram-eller "stod"-de låt mest och kramade monitorerna, var kanske lite väl uppe i bandets ansikten och en lirare var nästan på väg in i trummorna.
 
Visst-jag hajar att man vill stå längst fram-men lite självrannsakan hade varit på sin plats. Om man knappt kan hålla sig på benen kanske man ska ta ett steg tillbaka så man inte pajar för bandet, den övriga publiken eller pajar något tekniskt.
 
 
Men nog om det nu. 
 
Femte låten....som Cast annonserade var tillägnad "the guy up there" varav han pekade uppåt. Jag hajade inte alls vad det kunde tänkas vara innan jag hörde tonerna till Razors in the night. 
 
Det rullade på men redan efter 9 låtar så sa dom att de bara hade "en eller två låtar kvar". Varav min spontana reaktion var: 
 
Det är det väl rätt få som tror på?
 
Men det visade sig stämma hyfsat. Låt nummer 9 var In Britain följt av SPG (med metalklintro) innan de körde We got the power (med en nakenchock av en i publiken)  och som avslut blev det ännu en cover på Blitz, New age. Och med det kan man anta att dom och Blitz var rätt tajta back in the day.
 
 
 
Kvällen avslutades med en halvtimmes dans innan där flera visade prov på sjysta moves, bland tjejerna blev lätt Maja vinnare och i jämlikhetens namn så måste väl även en manlig dito utses och det får bli Opoku. Om det nu vore en tävling. 
 
En mycket bra arrangemang där det gick lugnt till och attityden var positiv.
 
 
 
 
 

Utanbygatan och By the Way.

Kategori: Gigrecensioner.

I onsdags ordnades det en gratisfestival på Culturen (Kopparlundsgymnasiet) med blandad musik och en chans att se reggae i form av Utanbygatan och Riot grrl bandet By the Way.
 
Givetvis knallade jag ner i duggregnet och även om jag varit på många nyktra spelningar genom åren så är det lite ovant fortfarande. Men är man intresserad av musik så är man, och då anser jag att hurvida man får dricka eller ej inte spelar någon roll.
 
Utanbygatan var denna kväll utan en av sina frontare, Malin och även om det "bara" var tredje gången jag såg dom så kändes det lite tomt. Fast såklart så klarade Amanda av att fronta själv utan problem, även om hon la till i en låt att det skulle varit ett solo just där men då det inte gick.
 
Bandet öppnade med Regna där Amanda spelade dragspel, följt av Tiden går, som nog måste anses nu som min nya favoritlåt med bandet. Just för att den har mer ska-drag än de andra och även om jag älskar de flesta former av baktakt så har ska-musiken en speciell plats i mitt hjärta. 
 
 
Jag fick ihop det till sju låtar, varav de rev av den sista, Vägen-på nåder på grund av tajt spelschema. En bra spelning av bandet återigen där folk dansade med riktigt bra. 
 
Efter lite surrande med vänner och bekanta samt en kopp kaffe så var det efter en timme dags för By the Way. Bandet som enligt egen utsago ska:
 
"Ta över världen med glitter, mens och politiska texter".
 
Glittriga var dom, och de kunde lira och såg verkligen ut att ha kul på scen. Seriösa samtidigt som de verkade ta saker med en klackspark. Som när Agnes axelrem gick av i slutet av första låten samt när de spelat sin nya (tillika andra låt i setet) Never gonna be och kommentaren blev:

"Det där gick ju åt helvete".
 
Karismatiska tjejer där jag främst vill nämnda Tove på synth som inte direkt var stilla med sina armar  samt Sandra på bas som utstrålade en sådan coolhet utan att göra något speciellt.
 
 
 
Totalt fick vi höra 6 låtar, där jag verkligen gillade Not my job som hade ska-partier och den avslutande Scumbag, som var en hyllning till Valerie Solanas (författaren till Scum) Verkligen bra gitarr i den låten.
 
En lyckad kväll helt klart. Med leverenade av två av stans mest intressanta och bästa band.
 

Svensk punk-en historielektion.

Kategori: Gigrecensioner.

Kir Bashband skulle i lördags gå igenom den svenska punkhistorien tillsammans med diverse gästartister. Jag som oftast har en aversion mot coverband tyckte dock de skötte sig bra förra gången-då de gick igenom den engelska och amerikanska....lägg till att en och annan öl slank ner till tonerna av punk och Oi hemma och då brukar ju moralen och principerna försvinna.
 
 
 
Och visst blev det lyckat även denna gång. Gäster från bland annat Krymplings, Död Romans, Charta 77, Hydrogenium och The Value framförda alster som 65, Ge fan i mej, Mental istid, Herrarna i sandlådan, Atomreggae, Lilla Björn och Lilla Tiger, 800 grader med fler....
 
Showen stals av Malin (First of Many) främst i hennes framförande av  En näve hat och Ishockeyfrisyr. Trots att jag sett henne på scenen många gånger genom åren så blir jag lika paff varje gång över detta energiknippe.
 
Spelningen avslutades med i princip alla på scenen för Den Skattefria dunken.
 
En lyckad kväll med bra och värdiga framföranden, en del kul bekanta på plats och som vanligt för många Sofiero.
 
 
 
 

Allvaret-Tormented & The Dahmers.

Kategori: Gigrecensioner.

Månadens (februari) sista dag bjöd på efterfest till Ramones FC`s innebandyturnering med Allvaret, Tormented och  The Dahmers på scenen nere på Bankiren.
 
Turneringen hoppade jag och inför kvällen såg jag egentligen bara fram emot att se Allvaret, vars platta Tänk på döden gått varm sedan jag köpte den.
 
Och jag har velat se Sushila live på scenen i åratal, då jag gillade Fistful när det begav sig för x-antal år sedan, och passande nog hade hon en t-shirt med just det bandet på sig.
 
Och jag kan inte säga att jag blev besviken. Skönt att bocka av dom på listan och det var tur att, lite för ovanlighetens skull-att ljudet var såpass bra som det var. Favoriterna från plattan brändes av, och jag gillade främst favoriterna Populär och titelspåret. 
 
Detta var faktiskt första spelningen för mig i år och den kunde tamejtusan inte ha börjat bättre.
 
 
 
Nästa band var Tormented, som jag inte hört innan och inte direkt haft några ambitioner att göra det heller. De ska tydligen spela "dödsmetall av gamla skolan" och det är något jag aldrig varit inne på men en del grejer var lite....svängiga (?) och de är säkert bra på vad det gör men inte min kopp thè eller glas samarin så jag ordar inte mer om det.
 
Som avslutning uppträdde The Dahmers från Bromölla. Ett band många bekanta gillar men som jag inte lyssnat in mig på riktigt, men en del hade pluggats innan och jag hade tyckt det var bra och bra var de även live så detta band ska det djupdykas mer i. Och bandets hela estetik med gigplanscher, t-shirt motiv o.s.v är något som ger dom pluspoäng i mina ögon.
 
Bra start på gigåret, sisådär uppslutning kanske men som sagt-bra ljud och en bra blandning av band.
 
 
 
 
 

Mimikry+Död Romans.

Kategori: Gigrecensioner.

Då jag faktiskt sett Mimikry närmare en handfull gånger under de 2-3 senaste åren så borde jag vid det här laget hajat att dom drar en hel del folk-så varför jag inte köpte förköp inför deras spelning på Bankiren är ett mysterium.
 
Jag kom dock inte på nåder utan förköp-eller på grund av min naturliga charm-lagom till lokala Död Romans skulle gå på för sin andra spelning någonsin. 
 
...med en ny eller tillfällig gitarrist så övertygade dom ännu en gång med låtar som redan verkar ha fastnat hos folk:
 
 Blod-svett och tårar, Aldrig som mej (som låter väldigt mycket Ebba Grön och det kan ju inte vara fel?) och Hjärta av guld bland annat. Jocke från The Value gästade på sång i en låt och bandet avslutade med en bra cover på Flyktsoda med den som sagt nya eller tillfälliga gitarristen. 
 
 
 
 Och Mimikry då....som jag aldrig riktigt hajat grejen med-dom är bra live och okej att lyssna på men har ännu inte riktigt blivit min kopp te eller glas samarin. Men jag måste säga att de börjar bli det.
 
Mer och mer för varje gång jag ser dom och även om deras punk inte är en sådan som jag normalt lyssnar på hemma så börjar jag gilla flertalet låtar. Många som jag ännu inte vet vad dom heter än men bland annat så körde dom Ni  får aldrig in mig där, Var ska du sova i natt, När jag mår skit-vill du ha mig då och Alderland bland annat.
 
 
Nästa gång kan jag säkert nämna fler låtar, och ser dom igen-det gör jag gärna.
 
 

Bombshell Rocks+Saturday`s Heroes.

Kategori: Gigrecensioner.

Releasefest för Bombshell Rocks första skiva på 10 år gick passande av stapeln i bandets hemstad Västerås. Snart 2 år har gått efter de återförenades med (nästan) originaluppsättningen och det är kul att de fortsatte efter det, att det inte bara blev en engångsgrej.
 
Som förband hade de Saturday`s Heroes, som nu varit i stan tre gånger på lite över ett år. Och djäklar vad dom var taggade. De bjöd på Living in vain, min personliga favorit My life back och Tear it down bland annat och efter en del rop så avslutade de med Finspång som publiken glatt sjöng med i. De ska också ha en eloge för Ramones-covern Bonzo Goes to Bitburg-skönt att inte alla band som ska göra cover på "bröderna" tar det mest uppenbara (och publikfriandet) som t.ex Blitzkrieg bop eller Sheena is a punkrocker.
 
 
Och så huvudakten då, som gick på ovanligt fort efter Finspång-pojkarna gått av-annars brukar det på Bankiren bli en ganska lång och otålig väntan mellan banden.
 
Och de var minst lika taggade som förbandet. Speciellt Mårten som var högt och lågt men även Mini röjde på bra. Då jag varit med bandet nästan från början-och det är 20-års jubileum för bandet nästa år, så är det alltid kul att se dom och kul att se att de fortfarande levererar och är ösiga. Visst hamnade de kanske lite i "gubbträsket" en sväng för x-antal år sen men av detta märktes ingenting längre. De blandade bra och precis som förra spelningen med dom var gamla favoriter som Underground Radio (som de öppnade med), Joker in the pack och Madhouse bäst.
 
 
 
En bra kväll med bra uppslutning även om jag hade räknat med att se fler av oss gamla fans. Bägge banden var bra senast jag såg dom men om möjligt var dom ÄNNU bättre den här kvällen. Så ni som inte var där missade verkligen något.
 

Classic punk revisited.

Kategori: Gigrecensioner.

Bankiren på lördagen bjöd på punkcovers, det hade utlovats en resa från 70-talet och framåt framförda av Kir Bash band och en del gästartister.
 
Jag var lite orolig innan att det skulle bli after-ski känsla där det skulle komma en massa folk som normailt lyssnar på punk sparsamt men som överförfriskade skulle  skråla med i de få ord de kan i 800 grader.
 
Men det skulle bli intressant att se vad bandet skulle åstadkomma, jag visste att de kan lira och har en del kunskaper men ofta blir det VM i självklarheter när sådant här ska avhandlas....och ja, kanske är jag petig och tar det hela lite för allvarligt men punken var min första kärlek och ja-jag tar det allvarligt.
 
Men det hela blev bra. Bland annat bjöds vi på under de två seten:
 
Timebomb, Ever fallen in love, London Calling, Blitzkreig bop, If the kids are united, Anarchy in the UK (som dock lät mer som Mötley Crues tolkning), Should I stay or should I go och  Pretty vacant.
 
 
 
 ....samt en del amerikanskt som Bad Religion (21 century digital boy), American Idiot och Basket case av Green Day och tyvärr Blink 182.
 
Bäst var Tossa (Puffball, Tribualtion) som drog av New Rose och Sonic Reducer.
 
Jocke från The Value när han sjöng Dead Cities av Exploited.
 
Och Stålis, som spelat i jag vet inte hur många metal-band (och för närvarande frontar Bombs of Hades) bidrag som var Holiday in Cambodia och Last Caress.
 
 
 

 
 
 

Utanbygatan på Bankiren.

Kategori: Gigrecensioner.

Utanbygatan för helt klart vidare Västerås fina baktaktstradition. Ett band som jag måste säga gjort lite av en kometkarriär - åtminstone med Västerås mått mätt.
 
Det som gör att bandet står ut är att de frontas av två tjejer, Amanda-Karin och Malin. Som inte bara har grymma pipor men som verkar kunna hantera var och varannat instrument. På den här spelningen som gick av stapeln på Bankiren hanterade Malin melodika och munspel och Amanda-Karin dragspel, klarinett och när hon på slutet drog fram en saxofon var jag tvungen att skaka lite på huvudet av förvåning och undra: finns det något instrument dessa tjejer INTE kan spela?
 
 
 
Bandet var både svängigt och gungigt, precis som förra gången jag såg dom. Jag hade inte riktig koll på vad låtarna hette innan men med hjälp av det efterforskningar dagen efter så gillade jag Lugn och ro, Allt jag vill samt Tiden går mest.
 
De körde  slut på sina låtar, där alla är på modersmålet och det blev riktig rock n roll i slutet på en förstärkare började lukta märkligt och tydligen brann. Jag var lite skeptisk till datumet (den 17:e) till en början då det väl inte är den bästa tidpunkten men det blev bra med folk trots att säkert inte många hade överdrivet mycket slantar kvar.
 
I min bok är Utanbygatan det bästa reggae-bandet från stan sedan The Repeaters. Så jag hoppas att de lyckas hålla ihop bandet och jag ser gärna ett vinylsläpp också.