3 plattan på 8 år för Roi och hans mannar. Jag har gillat (delar) av de två tidigare plattorna men jag tycker att de först nu-hittat rätt sound. Lite som bandet skulle låtit idag, och då menar jag originalbandet så det är väl en paradox i sig då det bara är Roi med från den tiden men....någon kanske hajar hur jag menar i alla fall. Att hårdrocksvibbarna från Resurrection är borta tackar jag för och texterna är klart vassare än på You``ll never take us. Visst är det fortfarande lite samma ämnen som arbetsklassromantik, kängor mot systemet och kärleken till England men texterna känns inte längre som bara klyscha på klyscha.
Bra melodier och en del musikaliska ekon från de klassiska låtarna utan för att den sakens skull det låter som om de gör cover på sig själva. Inte en dålig låt och det här är ett av 2013 års bästa släpp.
Mest lyssnar jag på Never get a job och Ballad of the working man.
Så djäkla bra låttitel! Dansant och glatt med trumpet som kronan på verket. Sitter som en smäck med andra ord precis som skivans andra spår Diamant. Som konstaterat i den andra recensionen av bandet så tror jag dom här kan gå långt och jag tror de kommer få många att verkligen dra på sig dansskorna på nästa års Pretty Shitty Kjell.
Efter läst mig till en del om det här bandet så har jag förstått att de funnits ett par år. På den här är dom två pers men har fått hjälp av tre andra personer på sax, trumpet och sång.
Det är lite svårt att definera bandets sound men punk,pop och soul i en salig och glad blandning-helt klart musik man blir glad av. Lite The Jam? Lite Ebba Grön och lite likt Monster under deras sista dagar? Jag tror i alla fall bandet kommer gå hem mycket väl i diverse olika punkläger ju mer de spelar, och nej-jag kan inte låta bli att tänka på Dims Rebellion heller. Bra rätt igenom från början till slut och en skön avslutning med Gatorna brinner i natt som verkligen är en "sista dansen låt". Vänta, sa jag "sista"? Ja,jag trodde ju det med efter nämnda låt har 1996 även petats in, en låt som fanns med på tredje volymen av Turist i tillvaron.
Efter att hamnat lite på villovägar så var jag först runt klockan 14 på väg hem. Väl på Smedjegatan så märkte jag av en konstig och orolig stämning i luften med mycket folk i rörelse. Och jag märkte ganska fort anledningen, en viss organisation som man kan tro håller på GAIS demonstrerade. Väl hemma så var det bara att försöka kurera bakfyllan och komma igång igen. Vilket gick sådär, jag och min dryckessyster bestämde oss för att priotera bort Dissekerad och Utanförskapet och dra ner först till Hyrda Knektar. Det blev försiktigt drickande och ett ganska märkligt och creepy sammanträffade...mitt i en diskussion om det otroligt kassa slutet i It så såg jag Carros ögon spärras upp-det satt en jättelik spindel på min axel....
Hyrda Knektar ja, på vägen in köpte jag på mig bägge plattorna de hade med sig och lite pins-då jag inte hört så mycket behövdes just detta. Och eftersom jag inte hört så mycket så var jag inte beredd på vad jag fick höra. Jag blev knockad direkt av Om vi kommer fram och efterföljande spår som 1996, Diamant och Gatorna brinner inatt. Helt klart en spelning som kommer upp på topp 10 i år tillsammans med spelningar av Infa Riot, Stiff littleFingers och Booze and Glory. De avslutade detta kanongig med Inga böner hjälper om man inte har en gud.
Och jag måste faktiskt nämnda en av körtjejena-Nicole. Maken till människa att ha utstrålning har jag svårt att hitta. Och då behöver hon inte göra så mycket-hon har helt enkelt "Det" med stort D.
Dobermann Cult spelade i stan i mitten av förra året och ända sedan dess har jag känt ett behov att be om ursäkt för det giget. Bandet gav då verkligen ALLT och Martin var mer på golvet och på bardisken än på scenen-och folk "tackade" för detta genom att stå och glo på sina egna skor i princip. Förutom några få. Här var det bättre drag och jag tror jag fick skor av olika slag både i huvudet och i ansiktet 6-7 gånger-som det ska vara. Och som jag skrivit om bandet förut-så gillar jag verkligen att de pushar för enighet mellan flertalet grupper inom punksvängen. Nu var det väl ett tag sen det var riktigt groll mellan HC-kids och skins (och det kanske inte varit så allvarligt men en liten misstänksamhet har ju funnits...därför är det kul att D.C ger skinsen "plats" inom hc-scenen. En spelning som också kvalar in på top 10.
De två avslutande akterna var Knife for an eye, vars sångare jag blandades ihop med ett par gånger under kvällen. Jag tyckte de lät en del som GBH och det är ju aldrig fel. Och Agent Attitude var bra även om jag kanske fick lite för många skor i huvudet under Dobermann Cult för jag minns faktiskt knappt vilka låtar AA körde.
Bara superlativ över denna helg. Och på lördagen presenterades några band till nästa fest som kommer äga rum 4-5 april...och jag vet inte hur pass officiellt det är än och jag vill inte trampa någon på tårna men....jag kan nog med all säkerhet säga att det lär bli utsålt då också.
Så var den äntligen här-två dagar av punk och hc av alla de slag. Jag hade verkligen sett fram emot det här och i vanlig ordning när Ronny arrangerar något så hade han fått till en bra blandning. Efter en lite enklare sammankomst i mitt hem drog vi ner med taxi efter att nästan fått en fladdermus i huvudena-det blev som sagt bara "nästan" för en vägg stoppade hen. Väl därnere morsade det på Maya som stod i garderoben och tjatades lite på Ronny om att jag ville ha ett X som stämpel-men det fick jag inte tyvärr.
Efter lite vimmel med fleratlet bekanta från olika delar av Sverige, bland annat Malin som i vanlig ordning fick slängar av västmanländska, fast jag är fortfarande inte säker om hon ändå inte gör sig till lite eller inte ...och Minna, Saskia,Torse, Mange Återfall, Majsan, David och Johanna, Terre mer fler...och lite drägglande över Hard and Smarts skivutbud så kollade jag in för mig ohörda Damaged Head, som körde riktigt bra hardcore som jag definivt kommer kolla upp mera.
Enda lokala bandet Prins Carl gick på som tvåa och gjorde en bra insats med en bra blandning av låtar från deras båda fullängdare. Dock så ville tydligen Johan att jag skulle bli överraskad då han satte foten över låtlistan varje gång jag försökte glutta. Och lite överraskad blev jag då de körde Kalle Teodor, som jag inte hört live med dom förut-utan bara i en version de la upp på sin hemsida för ett par år sen. Tydligen är den med som bonus på vinylsläppet av No mercy, ett format av skivan jag inte har tyvärr. Annat de körde var 1460`s (öppningen), Finger up, Your lifeyour dream och Criminals in blue.
Gatans Lag såg jag inte alls då jag vaktade merchen åt Hard and smart. Förvisso hade jag kunnat stå i dörren med ett öga på scenen och ett åt vänster men jag ville inte riskera något så jag satt vid bordet. Och man tackar ödmjukast för den mycket generösa kompensationen. Bandet lät i alla fall bra och jag dog nog inte av att missa den nakna mannen som stagedivade.
Fredag den 13:e hoppade jag över så sista bandet för kvällen blev Saturdays Heroes, som jag velat se i bra många år. Jag har tyvärr inte kommit i kapp med deras diskografi utan har "bara" de två första som de gav ut själva (även om jag givetvis hört x-antal spår från senare släpp) Men jag var helt klart nöjd med det jag såg och jag utser dom till kvällens vinnare. Jag fick höra gamla favoriter som My life back och Way of a man och jag gillade när Alex slet upp munspelet och drog några repor med den. Näst sista blev en cover på Riot Squad-som tyvärr förstördes av en spontan gästsjungande yngling men desto bättre blev Finspång där det blev en mindre stageinvation av bland andra Micke och Stefan på Prins Carl.
En mycket bra öppning och en trevlig och skön stämning överlag. Och att ölen var billig gjorde ju inte direkt saken sämre.
A way out släpps 4/10, går att förhandsbeställa från Bandworm.
Låtlistan ser ut som följande:
1. A way out 2. Smash it 3. Side by side 4. Give me your money 5. Dancing boots 6. Believe 7. He loves violence 8. Leave me alone 9. Dedicate to nothing 10. Above you all
Ser jag till låttitlarna så anar jag att det kanske finns en viss risk att detta band olyssnat avfärdas som ett band som spelar snabb musik med tokroliga texter och då per automatik tror de blir punk, som många band i början och mitten av 90-talet.
Så är det ingalunda. Detta hemliga band låter soundmässigt emellanåt som ett svenskt 70-tals band och stundtals som ett av de hårdare svenska 90-tals banden, rätt rakt och enkelt. Texterna lärde jag mig snabbt, utan att de för den sakens skull är simpla. Bandet är väl knappast rödvinspoeter heller utan...tja, de skriver klacksparkstexter om självupplevda (?) händelser utan att det blir fjantigt. Jag får en del vibbar av Toy Dolls här, främst i Vallbyvägen som var mitt första möte med bandet (på youtube), löjligt medryckande som de flesta av spåren är på denna skiva.
Mina tre favoriter förutom nämnda låt blir Popcornstrut och Häxan på hejaregatan. Jag vet inte bandets ambitioner med sitt musicerande o.s.v men nog är de värda mer än 99 gillaklick på facebook.
Vid första anblicken på antalet sidor så undrade jag verkligen om jag kunde få en vettig bild av bandet, vad de står för, varför de gjorde sin 40 sekunder långa aktion framför ett altare i Moskva o.s.v....
...och ja, det tycker jag att jag fick. Några medlemmars öppningsförande i domstolen hittas här, dikter och låttexter samt en del brev från häktet...ger en bra bild av dom och även om hur sjukt förlegad den ortodoxa kyrkan är.
Filmen hade sina poänger, som just film. För i ärlighetens namn så handlar den väl egentligen inte så mycket om skinheadkulturen, även om jag ska ge Meadows att han poträtterade den bra och verkligen fick till musiken. Sen blev det lite väl patetiskt i media då det kände som halva kultureliten och popskribenterna vände kappan efter vinden och helt plötsligt visste ALLT om kulturen och började yra om "snälla skins"....när de några år tidigare inte skulle tagit i kulturen med tång.
Och 86 var en orgie i deppighet, jag fick se den i små doser för att inte bli alltför deprimerad fast det var positivt att få lära känna en del karaktärer bättre, bland annat några som inte ens nämndes vid namn i filmen. Fast trist var det att alla hade såna djäkla problem och var skadeskjutna fåglar i princip. Men överlag ändå ett bra budskap...som var att vänskap består (?) fast man går framåt i livet. Ocvh jag tyckte när jag såg avsnitten att man bör nog sluta se den med subkulturella ögon, då det bara blir mindre och mindre samt egentligen inte relevant. Här har de flesta hängt upp kängorna (även om en viss del av stilmomentet finns kvar) och blivit alltfrån gothare till psychos.
Men til 88 nu då, där det gått 1½ år sen sist och visst är det mörkt och deprimerande här med. Man får direkt aningar att det är bäddat för mer slitningar i vänskapsbanden-och bäddat för triangeldrama, utan att säga för mycket. Ävern om det är en orgie i deppighet så känner jag verkligen för karaktärerna, och Woody-som jag alltid tycker spelat över-gör här en mycket bra insats som minst sagt instabil.
Betyget blir lite likadant som med 86, inget man bör se bakfull en regnig söndag. Och nu vet jag att det finns en 90 också..men det får väl ändå bli nådastöten innan det blir lite väl mycket flogging on a dead horse?
Äntligen är det dags för MBATC`s releasefest för debutalbumet: Daddy´s Freakshow. Festen blir såklart under Halloween, med en brakspelningen på hemmaplan. Utklädnad är ju att föredra, då lokalen kommer vara rejält pimpad för Halloween. Se till att dela detta med era vänner och kom till Kings Arms, för en suverän kväll i Horrorpunkens tecken. www.missbehavesweden.sewww.facebook.com/missbehavewww.facebook.com/cryptofbloodrecords
100cd´s kommer att finnas tillgängliga att köpa under kvällen, efter dom ärslut så får man beställa från skivbolaget. Se till att ni kommer i tid, för att få en chans att köpa en. Vi kommer även ha en massa snygg merch till försäljning, helt nypressad och varm.
En bra och prisvärd introduktion till detta populära gäng, 11 låtar tagna från diverse samlingar, ep`s och splitskivor. Jag förstår verkligen att de blivit såpass poppis som de är, för emellanåt är det så catchigt att det nästan är löjligt (utan att vara tamt). Starka refränger som gör att det suger i öltarmen och nog att många glömmer sin egen lagtillhörighet och skrålar med i London Skinhead crew och Back where we belong (vars refräng är baserad på When the saints go marching in) Den sistnämnda är ett av två spår som Micky Fitz gästar,som gör en mycket bra insats-och som gör att jag ännu mer väntar på en värdig uppföljare till The truth, the whole truth and nothing but the truth...men det är en annan historia.
För de som vet minsta lilla om bandet vet att de är väldigt hängivna fans av West Ham. Utan att lägga för mycket egen värdering i det så kanske det kan komma att skrämma bort en del människor-trots att de knappast lär reta gallfeber på folk som Cockney Rejects gjorde när det begav sig. Men ändå kanske det vore lite idè att tona ner det lite i alla fall?Även om det här skivan är ett extremfall eller undantag-för de tjatar ju inte om Hammers hela tiden på alla plattor, men här har nästan hälften av låtarna anknytning till Londonklubben.
Men som sagt, en bra och prisvärd introduktion, och det borde få många som hör skivan att sukta efter mer.
Svensk postpunk utan en glad textrad trodde jag inte skulle vara något för mig men ganska så överraskande så gillar jag det här. Bandet har spelat sedan februari förra året om jag fattat det rätt och sålt bra av denna debutskiva. Just postpunk har aldrig varit min grej så att försöka mig på vilka influenser bandet har gör jag inte, men jag tycker att det låter lite The Cure emellanåt, främst i Döva ögon. Bandets starka sida är refrängerna, som sitter direkt i titelspåret och även bra i Livia. Dessa är min favoritlåtar på skivan tillsammans med Marginal och duetten mellan sångaren Linus och basisten Kimberly blir riktigt bra i Du,jag och en borderline.
Sen blir det lite väl deppigt då och då men runt hälften tycker jag är riktigt bra och denna debut får helt klart godkänt, vilket kanske är något oväntat från en Oi och hardcore-snubbe som mig själv men jag tycker ändå jag besitter ett ganska öppet sinne.
Captain Oi meddelar följande i sitt senaste nyhetsbrev (13 september)
We're currently working on a new BOX SET from CockSparrer. This will be the first 4 Albums on CD in a clamshell box. We hope to have this out towards the end of the year. More details to follow..
En kul bok om punkrockare som blir föräldrar, med all oro, noja o.s.v som kommer därtill. Förutom "vanliga" saker som nog alla blivande föräldrar går igenom så blir det ju som sagt ur en punkares perspektiv. Och funderingar som hur det ska gå ihop med bandet, kommer man tappa "punk-cred" hos fansen? Hur ska man klä sig på föräldramöten o.s.v.
Och som det står på framsidan, med risk att skriva någon på näsan-så är det skriven av Jim Lindberg, f.d vokalist i Pennywise mellan 88 och 09.
Jag rekommenderar boken främst till dom med barn men andra kan nog ha behållning av den också. Om sinnet är öppet angående sådant.
Jag tycker att de senaste åren har det blivit lite väl mycket hjärta och smärta inom punken-visst kan man skriva om annat än samhällshat och så men många gånger tycker jag många band nästan gränsar farligt nära pop så....det har varit lite sådär.
Allvaret är någorlunda pop, det är sjyst punkstök med mycket melodi. Och inledningen på denna kassett är bland den bästa öppningen, gällande de handfull första spåren-jag hört på mycket länge. Det ÄR mycket hjärta och smärta, det kan man inte sticka under stol med-men till skillnad från många andra band så känns det väldigt personligt och inte bara "spelat" samt att texterna är mycket bra skrivna-som i andra spåret Bittert/ljuvt. Det är inte det enda ämnena som avverkas även om det är i majoritet-men jag vill även nämna Populär där Sushila skriker sig härligt hes utan att rösten spricker. Jag gillade henne redan när hon sjöng i Fistful och även om jag inte hann se dom live och heller inte sett Allvaret live så nästan känner man verkligen hennes karisma genom högtalarna. Böjd men inte bruten är en annan låt som jag specieltl fastnade för men det är omöjligt att vaälja ut några speciella-för så bra är alla. Jag kan verkligen inte sluta lyssna utan det är repeat, repeat, repeat....eller ja, i detta fall-spola tillbaka, spola tillbaka, spola tillbaka.
Bandet nämns ofta vara i samma anda som Masshysteri och Vånna Inget....angående de två gängen kan jag bara säga att....det är bara att gå och duscha för de har ingen chans.
Jag ger ju inget betyg så i mina recensioner men skulle jag så skulle det här helt klart bli fem hjärtan i taggtråd av fem möjliga.
Jag lånade mestadels ut ett öra i början när jag hörde talas om dessa två orkestrar för att det är bekanta i bägge banden. Musiken är inte riktigt min musik så men jag gick in med ett öppet sinne och det visade sig att jag gillade det. Jag tänker inte ge mig in på att försöka hitta referensramar till deras musik då jag inte är inne på sådan här musik som sagt men lite försiktigt så tycker jag Bombs of Hades är en mix av typ Motörhead, Venom och Entombed. Jag gillar deras två spår Black Goat Chant och Cant get enough, som jag förvisso inte hört originalet av men efter lite forskande så har jag fått veta att det är något så oväntat som en låt av Scorpions-fast det låter nästan som om det skulle kunna vara Motörhead som tolkar tyskarna.Jag gillar helt klart gitarrerna som jag får lite Puffball-vibbar av, vilket kan ses som både naturligt och kanske lite uppenbart av mig, jag vet inte.
Suffer the pain kör trashig punk som inte känns som "manglande för manglandets skull" som det ibland kan göra när det är frågan om sådan musik.Av deras tre spår gillar jag Nuclear end bäst.De två andra alstren är döpta till Break Your Chains och Werewolf.
Extra kul att det att den här skivan inte bara är släppt på vinyl utan även kassett. Och det är just kassetten jag har men efetr hört det här behöver jag införskaffa vinylen helt klart.
En klar trevlig bandupptäckt och en bra singel som dock får mig att vilja höra mer av detta garagepunkband, som de själva beskriver sin musik och jag är benägen att hålla med. Titelspåret tolkar jag som en konsekvens av hopplöshet och isolering orsakad av arbetslöshet och paranoia i lika delar. Låten sätter sig lätt och bandet lyckas få till en del riktiga fybndiga rader, liksom i det andra spåret-Årtusendets skämt som går lite snabbare och är lite mer punk än garage med en riktigt bra refräng. En riktigt bra antireligionslåt.
Jag vet inte mycket om bandet men jag vill helt klart veta mer och höra mer.
Bok med undertiteln A Cock Sparrer story skriven av trummisen Steve Bruce. Att bandet i princip har haft samma sättning sedan starten 72 och inte minst är still going strong-är helt klart hedersvärt. De har alltid legat högt på min favoritlista och jag hade höga förväntningar på den här boken.
Förväntningar som tyvärr inte riktigt slog in. Visst är den bra med kul bandhistorier o.s.v men jag tycker det är alldeles för mycket utfyllnad med bilder, recensioner och liknande. Visst är sånt relevant att ha med i en biografi men då ska det också vara utfyllnad. Mest text is the shit.
Men jag rekommenderar den helt klart...för du vill väl veta om de verkligen sa åt Malcolm Mclaren att fara och flyga när han inte köpte en runda samt hela historien bakom deras mest kända låt-England belongs to me?
En ep som nog gått många förbi-bandet är inte det bästa på att marknadsföra sig själva-sen om det är strategiskt eller ej-låter jag vara osagt. 5 låtar som är ganska kompomisslösa med enkla texter om EU, kungahuset och FAS 3 på sida A. B-sidan innehåller mycket vettiga Vill du, som är några få enkla recept på hur man enkelt kan göra världen lite bättre och skivan avslutas med en snabb coverversion av Atomreggae av KSMB.
Gillar du deras tidigare skivor så kommer du helt klart gilla den här och känna igen bandet. En helt klart bra ep och visst hoppas man att lillprinsessan blir som i titelspåret....och med den cliffhangern tackar jag för mig.
Due to public demand, THE GONADS will now not be retiring at the end of 2013. Instead the band have agreed to play select European festivals in 2014 "plus special events and gigs that interest us". They will also announce a major new project on New Year's Day. The Gonads have begun work on "Greater hits volume 3 - The complete cobblers" which will be released in July 2014. Gal is also writing songs with former guitarist Clyde Ward for a spin-off album next year by The Brothers Gonad and which will be closer in feel to the "Old boots" album.
GO! sparkar igång höstterminen med punkafton på KGB.
Definitivt 50 spänn, hette en samlings-cd med svenska punkschlagers från 1990-talet. Det enda den har det gemensamt med den här kvällen är att du får väldigt mycket punk för 50 spänn. Psykbryt: https://www.facebook.com/psykbrytband?fref=ts
