barbedwirelove.blogg.se

 

There is no easy way to say this…our mighty, noble friend Lemmy passed away today after a short battle with an extremely aggressive cancer. He had learnt of the disease on December 26th, and was at home, sitting in front of his favorite video game from The Rainbow which had recently made it’s way down the street, with his family.

We cannot begin to express our shock and sadness, there aren’t words.

We will say more in the coming days, but for now, please…play Motörhead loud, play Hawkwind loud, play Lemmy’s music LOUD. 
Have a drink or few.

 

Headons-Vi ska aldrig bli som dom.

 

Bats Out-Flying blind.

 

Lost Warning-S/T.

 

Agent Bulldogg/Close Shave-We will never die.

 

Supertonic Sound Club-Cracked up over you.

 

Psykbryt-Folk som klagar på folk som klagar.

 

DDC/Assault and destroy-Split.

 

Suede Razors-Passion on the pitch.

 

Razorcut-Battles.

 

Avgå/Lost warning-Split.

Saxat från facebook, 15/12:

Sadly we have to announce that Evil Conduct came to an abrupt end last weekend.

Angående Västerås och dess musikscen så känns det brukligt att göra ett litete special om den och vad som hände 2015. Här är del 1 av 2.

 

 

De hårdare banden fortsätter tuffa på med gigs och skivsläpp. Med dessa menar jag Irritation och Dissober bland annat.Dissober som debuterade med en ny sångare-Adam,  när de supportade T.S.T och denne gjorde en mycket bra insats. De har även spelat flertalet gånger i huvudstaden. Får hoppas att Thölin varit hyfsat nöjd med ljudet någon av gångerna. 

 

Suffer the Pain fortsätter släppa sin musik i olika format och på flera olika plan-så ingen kan säga att dom är kassa på att sprida sin musik.

 

Och ett band i samma skola (typ?) Tvärnitad kom ut med en deluxe versions platta som innehöll alla deras tre släpp plus en del osläppt.

 

Bland de poppigare så kom Comminor riktigt ut i världen och gjorde två (digitala) singelsläpp och en fullängdare är på g. Som verkar anses som deras första "riktiga".

 

Vidare har Moving to Ashbury släppt en skiva samt spelat något strö-gig i stan, ett band som jag personligen blivit lite tråkigare på senare tid. 

 

Det närmaste Oi vi har, och någonsin egentligen haft-Prins Carl-släppte den rödaste singeln den svenska scenen  någonsin sett (?) och har spelat med såväl Komintern Sect, hos St Pauli Skins och på svenska Tyrolerpunken.

 

 

Vinyldebut för ett av de bästa banden som jag ännu inte sett live.

 

Bandet som ofta jämförs med Asta Kask och det vet jag inte om jag hundraprocentigt kan skriva upp på, även om spelglädjen och draget påminner om dom emellanåt, bland annat i Ni ska få se. Jag tänker även lite ifråga om just det på tidiga Dropkick Murphys-när bandet hade balls-dvs på de främst två första skivorna.

 

Annars är dom en rätt bra blandning av olika sorters punk, influenser från såväl "KSMB som Bishops Green" står det i pressreleasen och ja....något sånt.

 

Det är bra drag som sagt med både roliga och vettiga texter där både fasan över kollektivtrafiken (Trött som fan)  behandlas såväl som aversionen mot politiker (Vem ska ni skylla på och mer mot några speciella i Ni ska få se) Jag vill även nämna Risksupporter, och därav har jag nämnt något om alla spår-där det handlar om hur media och politiker och kanske även folk i allmänhet ser på supporterskap och hur detta ska stävjas. För alla är de "hardcore hooligans" right?

 

En bra skiva och ja,jag borde verkligen se dom live. Och jag måste fö arlslet ur vagnen och införskaffa deras två fullängdare också. Ibland kan jag bli lite anti mot band som mycket folk pratar om men i det här fallet så stämmer jag mer och mer in i hyllningskörerna ju mer jag hör. Både band och bolag levererar med andra ord.

Andra halvan av top 10 listan dårå....

 

Allvaret, Bankiren i V-ås.

Jag hade velat se Sushila på scenen sedan hon frontade Fistful-vilket inte var igår. Och i början av året var det dags att äntligen få göra det tack vare Dead Rhythm. Och jag blev inte besviken där denna galet karismatiska människa med sitt Allvaret rev av x-antal låtar från Tänk på döden.

 

 

Sabotage, Broder Tuck-Sthlm.

Då jag gillar båda av bandets släpp väldigt mycket så givetvis var det här mycket bra. Mitt barn, Victory or Valhalla, Inget tack...ja-ni hör ju.

 

 

The Suburbs, Tangopalatset i Malmö.

Redan i andra låten föll jag pladask för detta band, som lät som en blandning av hur kanske original Oi-bandet skulle ha låtit om de kommit fram idag blandat med klassiska gäng som Stiff Little Fingers och Sham 69. Och bland de mest genrörsa bandet jag sett då de bjöd publiken på vodka i låten Generation vodka.

 

 Rixe, Malmö.

Knappt hade man hämtat sig efter Urban Savage galna drag innan det var dags för fransmännen att gå på. Och även om jag oftast inte hajade ett enda ord-fan vad bra det var. Och det som komdärefter!

 

Johan Johansson, Borggården i Västerås.

Liksom året innan, då JJ också spelade på samma plats så tyckte jag det borde varit mer folk där. En av världens bästa mellansnackare bjöd på Ge en slant, Polsk Zchlager, Tavla av Picasso bland annat plus en massa kul historier.

Covers är något jag tycker till största del passar sig live-såvida det inte är av en speciell anledning på skiva. Här är de fyra bästa tolkningarna jag hörde på spelningar 2015.

 

Visst passade sig Cock Sparrer dängan i psychobillyversion. Det var bra att tempot hölls nere för hade den körts i vansinnesdrag hade jag nog mest gapat om helgerån.

 

Bonus efter Rixes spelning i Malmö vad att Maxime gled upp med Digital Octopus kostym och rev av några låtar. Allsång och fullt med skinheads och punkare studsande till synth....ganska bisarrt på pappret egentligen.

 

 

En av två Blitz-covers av Sunderland (nåja numera) gossarna. En låt som tolkats ofta på senare år, både på bra och sämre vis men den här versionen stod ut, säkert just för att det var Cast Iron på sång.

 

När redaktören gick i blöjor avslutade alltid bandet med den låten. Och trots att en i bandet inte ville köra den så avslutade dom sin konsert i Västerås med den efter lite debatterande. 

 

 

Senaste Turist i tillvaron får nöja sig med att bli god två för Chaos in Sweden # 2 kniper första platsen.

 

Som en samling ska vara, med en bra bredd och blandning av gamla och nya band så övertygade verkligen det här släppet och visar hur djäkla levande och bra den svenska punkscenen är. 

 

Länk nedan till min recension och nästa släpp av bolaget blir The Snipes.

 

 

 

Då jag alltid är öppen för att hitta mer eller mindre nya punkband så håller jag alltid ögonen öppna för sådant. Facebook är en helt klart bra källa för detta även om det ofta blir så att man ser eller hör något, klickar "gilla" för att "lyssna mer sen" och så faller det i glömska eller att de försvinner i djungeln av information.

 

Nåja, 2015 års bästa bandupptäcker för min del blev i alla fall, top 10:

 

 

 

..med bubblare som bland annat Vet Hut, The Brass och The Traditionals.

Ett gammalt favoritband där endast frontmannen är med från det Red Alert man känner igen (inte ovanligt dock). Trots att setet kändes alldeles för kort med 11 låtar så var det mycket bra med We got the power, In Britain, Take no prisoners och City invasion bland annat. De hyllade Nitch Miller i Razors in the night och New age som avslutade denna halvkaotiska spelning där många i publiken nästan låg vid trumsetet.

 

 

En återförening kan bli hursomhelst och kanske anses jag petig gällande sådant men jag är av den åsikten att jag inte vill se en återförening till vilket pris som helst. Västerås mest kända punkband skötte sig dock bra när de spelade på hemmaplan och gjorde sin andra återföreningspelning. De var glada på scenen och djäkligt tajta i No teenage future, Looking at you, War is hell, Song of victory och avslutade som när det begav sig med Teenager in love.

 

Efter en mycket bra uppvärming av Sabotage så bjöd Shug O Neill och hans mannar på en mycket bra spelning i den fullsatta källaren på Broder Tuck. Finfin punk och lite baktakt samt trångt och varmt-med andra ord en perfekt punkspelning.

 

Tillsammans med Vindicate This! var detta ett band jag äntligen fick arslet ur vagnen och såg 2015. Fan på tiden och det var en fröjd. Några bitar de drog av var Nitlott och  politiker och Erik på sång var himla svår att ta kort på-som en frontman ska vara.

Bandet "vi" tydligen "ska" tycka illa om nuförtiden-utan att jag riktigt hajar varför? Jag tycker att de inte direkt gjort något jättebra sedan Längtan men bara för att bandet inte direkt levererar på den fronten så ska man väl inte per automatik avfärda allt det gamla materialet? Som många verkar göra trots att de låtarna har gått bra att lyssna på och gilla innan????

Nåja, jag njöt i alla fall av årets mest oväntade bokning (i alla fall i Västerås) där bandet bjöd på Det var då, Heart full of pride, Längtan, Working class och A way out för att nämna några.

Tummen upp, big up, cred och allt sådant där till alla arrangörer inom punkscenen givetvis.

 

Ett omnämnande förtjänar givetvis Dead Rhythm även om jag i år inte besökt någon av arrangemangen. Att Ronny valde att flytta sin verksamhet från V-ås var en himla förlust men då jag ju bor i stan och till viss del vet orsaken så förstår jag honom fullständigt. Kämpa på Ronny och jag lovar att vi kommer ses nästa år.

 

Och angående Västerås så ska Club Rockers ha lite cred för att de bjuder på punk då och då, även om det oftast är akter som nogt kittlar folks nostalginerv lite för mycket-på fel sätt. Och Lasse, lyssna på mina förslag jag ger dig i tid och otid (och så glömmer vi inte glimten i ögat)

 

Angående Västerås så vet jag flera som funderar på att dra igång saker men det faller tyvärr på att det är svårt att hitta ställen att husera på, samt att faktiskt-även om säkert flera kommer säga emot mig-att folks intresse för att gå på gigs är sisådär.

 

Ett hedersvärt omnämnande ska gängen i Malmö ha-Malmö Oi och Bouncing Sole Club men vinnarna blir, trots att jag redan outat det på facebook....

 

.Klubb Antisocial. 

 

Som fortsätter att köra bra spelningar där de har en bra blandning av band och där man alltid får ett mycket bra och trevligt bemötande.

 

Så jag hoppas att Jessica, Tova, Sarah och Lollo fortsätter att ösa på i samma stil. Och det känns som om de helt klart kommer att göra det.

 

2015 så släpptes det en hel del bra skivor (nähä?) och som vanligt så höll PST fanan högt med snygga utgåvor av bland annat Sabotage och givetvis spliten mellan Agent Bulldogg och Close Shave.

 

Bandworm släppte årets singel med Lost Warning, Sörling levererade i vanligt ordning med ännu en bra Turist i Tillvaron, Secondclasskids släppte ett av årets bästa album-Stormar av Lastkaj 14 och Snail Trail gjorde en mycket bra debut med sitt första släpp i form av Chaos in Sweden # 2. Och även om utländska inte får sådan stor uppmärksamhet här så var en fundering under året:

Hur mycket stålar har Randale?

 

Men mest aktiva, och vinnare av Årets skivbolag:

 

 A message to you, som i år släppt bland annat Doka, Supertonic Sound Club, Headons och Smash it Up. Helt klart en högre växel lagts i på sistone angående skivsläpp och det är kul att se att släppen är så pass varierade och att de samtidigt håller en väldigt bra kvalitè på nya grejer in i deras webshop.

 

 

På bokfronten var det i år rätt tunnt. Jag brukar försöka ha minst en bandbiografi på nattduksbordet men i år har det inte blivit såpass många, å andra sidan har jag inte letat med ljus och lykta heller.

 

De böcker med subkulturell koppling jag läst, och som varit bäst har varit Punk i Peking och Anger is an energy. Omdömen om dessa:

 

 

 

 

Förutom det blev det inte mycker mer, men självklart måste jag nämna Too much too young där ett gäng yngre svenska skins följs under ett par år. Och om den räcker det nästan med att jag drar ett kort citat från min recension:

 

 

2016 lovar gott en del intressanta grejer i form av en biografi om NOFX, en bok av Pete Roper om hans tid i Retaliator, Like a Runaway av Lita Ford och så kommer Kevin Flowerdew förhoppningsvis blir klar med sin bok om sitt fanzine Do the dog.

 

En DJ, när denna är som bäst-ska enligt mig ge en känslan av att man är kvar hemma i sitt vardagsrum frmaför sin egen stereo. SAMT-få en att hejda sin impuls att springa fram i tid och otid flämtandes:

 

Det här var ju skitbra, vad är det för grupp?

 

Och det lyckades Maja med när hon spelade skivor på Häng Bar och evenemanget BSC # 7.

 

När ens gamla hjältar går bort så känns det givetvis för en. Och 2015 så drabbades vi av flera tunga förluster. Alla som spelade i band som jag själv och många andra har flertalet skivor med.

 

Så vi börjar med att säga vila i frid och tack för allt till:

 

Tony Van Frater, Guld-Lars, Dickie Hammond och Phil Taylor.

 

Sen har det även varit tråkigt att läsa om vacklande hälsa hos Dr Know, Micky Fitz, Lemmy och Wattie.

 

Krya på er och sköt om er, vi vill ha kvar er många år till.

 

Och till sist....lite aversion. I kategorin "Årets foliehattar"så blir vinnaren:

Punk.uk som under året "röt till" mot homo och transfobin inom scenen....och det var inte direkt dagsfärska grejer de drog upp utan kritiken riktades mot gamla verk av Anti Nowhere Leugue och Peter and The Test Tube Babies.

 

Band som man väl ändå borde veta att man bör ta med en nypa salt och sedan, icke att förglömma....det är ju punk vi talar om.

 

Så nu var det ur vägen. Kommande uppdateringar blir av gladare natur så stay tuned.