Den svenska Oi och punkscenen ser starkare ut än på länge, som denna nyligen utgivna sjua visar utgiven av Swichlight i 230 ex.
Avgå! hade jag förväntat mig skulle vara bra och visst är dom det, trots att de inte släppt så mycket så är de redan ett sådant där band som levererar och efter medverkan på den här och med deras egna sjua i åtanke så tycker jag det väl snart är dags för en fullängdare? Både Trasigt lik och Jag kan ta det är mycket bra och speciellt den första får mig på riktigt, riktigt bra humör. Det är väl en bra blandning av Oi och lite UK 82 där jag faktiskt tänker rätt mycket på ett snabbt Major Accident, fast det är jag kanske rätt ensam om att tycka?
Lost Warning hörde jag nyligen för första gången, hur länge de funnits ska jag låta vara osagt men bandmedlemmarna är knappast några nybörjare då de medverkar och medverkat i orkestrar som Royal Stakeout, The Cremators och Slöa Knivar. Deras bidrag på Chaos in Sweden var Ratface och tillika min introduktion och den är även med här jämte Election day. Två rejäla punkdängor och liksom Avgå! så får jag en otrolig lust att se detta band live direkt och ju mer jag hör dom på skivor. Dags att trakassera hemstadens lokala bokare eller så kanske jag har tur att komma loss någon gång och resa utomsocknes för att se dom.
230 ex som sagt så ta och köp denna finfina punkkaramell som helt klart lär få dig på bra humör nu när vinter och mörker stundar.
Första gången jag hörde Topper var i början av 2000-talet, och om jag ska sammanfatta vad jag tyckte om dom då och tycker framtills idag så blir det ungefär så här:
De var en friskt fläkt när dom kom, i en tid där var och varannat punkband lät som Rancid. Och jag gillade och gillar att de blickar och blickade mer tillbaka till 77-79. Problemet har dock varit sedan dess att:
Många gånger är låttexterna hyfsat bra på papper i grunden men det brast och brister många gånger i sången, främst med uttal och även så är det många gånger en del nödrim och märkliga formuleringar. Men jag har fattat att många tycker just detta är en del av bandets charm.
Och i och med den här skivan då? Har min åsikt ändrats?
Nej, faktiskt inte.
Musiken är bra, med dofter från The Clash, Magazine och Stiff little Fingers och även om sången blivit lite bättre än förut så är det inte klockren. Likadant med texterna som jag ogärna dissar på grund av bra budskap, jag tänker bland annat på All my friends, titelspåret och My little sister men ja....jag låter bli att upprepa mig och hänvisar istället till raderna ovan.
Skivan har dock en djäkligt bra öppning i So what you gonna do och jag gillar även No justice men hur jag än försöker vara positiv så blir det som det blir. Min åsikt är oförändrad.
Topper är som de brukar med andra ord, och deras popularitet går inte att ta miste på så de som gillar bandet innan lär väl göra det nu också.
Släpps av på cd och digitalt 16 oktober samt på vinyl 12 november.
Efter den nyligen släppta ep:n Och vi som tyckte socialdemokratin var en dålig ide så är Adam Nilsson & Insatsstyrkan tillbaka. Nämnda ep tyckte jag hade sina onödiga stunder med en del demospår som kändes rätt..ja, onödiga som sagt men med den här skivan så förlåter jag dom för det.
Och med risk för att vara tråkig så är det inte så mycket att orda om här. Och jag vill ogärna bedöma på gamla meriter men på gott och ont har jag rätt svårt att inte tänka på Tysta Mari och viss del Stilett här. Och det är inte bara för att det är samma frontman utan för musiken är väldigt snarlik mellan varven. Dock mer Tysta Mari mer än Stilett. Gillar man nämnda orkestrar så tror jag inte man blir besviken. Det låter dock inte "samma lika" som dom även om det känns igen. I brist på bättre förklaring.
Och det är bra, där favoriterna är Du är inte min vän, Nitad utan en spänn och 112. Fast det är svårt att välja och jag gillar även Ekon av reggae samt Digga Clash-och de som känner mig lär knappast vara förvånade över just det.
Som "vanligt" när Adam är i farten så känns texterna väldigt personliga och sidådär lagom mörka och det tycker jag är en del av både tjusning och styrka.
6 år efter ettan kommer nu tvåan, denna gång utgiven av Snail Trail Records på vinyl.
Skivan får en rivstart med Agent Bulldogg i Watching the rich kids, en start med det bandet kan inte bli fel och då jag anser att Arthur Kitchener är en sann gatuhjälte så faller den här covern mig mycket i smaken. Efter Avgå! och den för mig nya bekantskapen Drip Feed så smäller Lost Warning på i suveräna Ratface följt av Oldfashioned Ideas.
Och jag inser här att det kommer bli himla svårt att plocka ut favoriter. Så det får bli att en del bra band får ge lite vika på den här samlingen om man nu ska se det så. Utan att vara dåliga på något vis.
A-sidan avslutas med Sabotage som levererar klockrena Inget tack, om ett människoöden där refrängen bland annat innehåller frasen "blåst på konfekten" och vem kan motstå en sådan formulering? Inte jag i alla fall.
B-sidan öppnas med Constitutional Breakdown, en ganska lugn och lite poppig öppning följt av Ligisterna som här är bättre än vad jag minns dom. Sen kommer Nya Given och blåser på nästan i UK 82 tempo i Vi mot er (ja, med kazoo här också) innan Projekt 9:s En gång till där de låter väldigt mycket Antipati. Och jag tror just dom kan komma att bli lika stora som Antipati var.
Psykbryt är ett av banden som får maka på sig lite i konkurrensen som jag nämnde tidigare och skivan avslutas med numera avsomnade Spotlicks där Elin inte skräder orden om någon snubbe i Stick och brinn.
En mycket bra skiva med bredd-gammalt och nytt med en del överraskningar. Ett hedersvärt initiativ så ta och köp den här plattan innan den tar slut.
En skiva som kom i februari i år. Och verkligen gick rätt in i hjärtat på mig. En djäkla intensitet i de två första låtarna Just yesterday och Dead city, som en blandning av The Bruisers och Blitz. Det visar sig sedan att bandet har fler influenser än så då We are the enemy verkligen är en sådan där "street punk dänga" där refrängen sitter som en smäck och i You`re a bore låter de himla mycket som Slapshot.
Och så fortsätter det, det finns inte ett dåligt spår och med tanke på vilka jag nämnt som de låter som-hur kan det då bli annat än svinbra? Mycket på grund av att främst de förstnämnda grupperna jag nämnde är husgudar i mitt hem och jag anser de vara pionjärer.
Högt tempo, refränger att döda för och vassa gitarriff. Lyssna och köp NU. Är du fortfarande inte övertygad så lyssna på Just yesterday och Rose of fire. Räcker INTE det så vet jag inte vad som krävs.
Och tills ist vill jag citera en bit av en text, som verkligen känns som på pricken. Åren går och man blir till viss del lugnare och mindre förbannad men passionen för musiken försvinner knappast...
Needle hits the record and I feel the beat
the stomping begins and there's no way back
this way of life ain't for the weak
we may get old but we never grow up.
En av punkens mest talföra och karismatiska personer-Jello Biafra ger sig på ett knippe soul och garagerock klassiker med rötter i New Orleans (något jag fick läsa mig till). Med ett storband i ryggen och Biafras väldigt speciella sångsätt så blir det här helt klart en kul upplevelse och en bra skiva.
Då jag som sagt fick läsa mig till låtarnas ursprung så är det kanske inte konstigt när jag säger att jag inte känner igen vidare många. Mest känd är väl House of the rising sun och den görs klart bra i Jello-tappning. Övriga låtar jag känner igen mest för att det gjordes covers på dessa under 60-talet är Working in a coal mine och Dont mess with my toot toot .
Det är mycket bra ljud och bra drag i nästan alla låtar, såväl som garage-låtarna som i soul-låtarna.
Bäst är Judy in diguise, Bangkok och Land of 1,000 dances.
Så gillar du Jellos röst och låtar med bra drag trots att du kanske inte normalt är inne på den här sortens musik-ta en chansning.
Död Romans gick rätt in i hjärtat på mig från första stund. Och tydligen många andras också för jag vill minnas att redan på bandets andra spelning så var det många som redan kunde texterna utan att bandet varit så flitiga med att sprida sin musik via t.ex sociala medier.
Den här skivan, som kommer finnas till försäljning lagom till bandets spelning med Strebers den 18:e september - innehåller 9 låtar där jag har otroligt svårt att nämna en runt tre stycken "bästa" spår, helt enkelt för det är så djävla bra rätt igenom.
Men från de gånger jag sett dom så minns jag från då, och gillar lika mycket nu bland annat Aldrig som mej, Hjärta av guld samt Blod, svett och tårar.
Och en ny favorit bland favoriterna blir helt klart Hellre kvar där det även är lite hardcoreliknande ifyllnad i sången.
Och hur låter det då?
Tja, som gammal hederlig svensk punk i stil med Ebba Grön och kanske till viss del KSMB. Med lite vibbar av band som Social Distortion och US Bombs.
Texterna är verkligen bandets starka sida och de känns väldigt personliga, vilket i och för sig kan vara för att jag är lite bekant med en och en annan i bandet.
Det här bandet har potential, och kan helt klart bli något. Jag hoppas de inte drabbas av "Västeråsförbannelsen" att det blir raketfart med gig utomsocknes för att sen bara rinna ut i sanden.
Finns på bandcamp än så länge men det fysiska släppet kommer som sagt inom väldigt kort.
Senast jag skrev om Nya Given var i samband med deras medverkan på Turist i tillvaron # 8. Och det var just det där med att jag tyckte mig känna igen Pontus röst....som vi efter en blött kväll i Malmö försökte lokalisera varifrån och då kvällen var som sagt blött så kom väl bägges poänger fram sisådär.
Men efter ett tag kom jag på att debn påminner om Nicke i The Disputes, och därmed var det ur världen. Och nog om det.
Den här ep:n är, precis som det lilla jag hört innan-bra med arg sång och bra gitarr. Texterna behandlar gamla helderliga ämnen som vår kära ordningsmakt (Kårens trygga famn) och rika människor (Bonus, skivans bästa spår) bland annat.
Och när jag ändå är halvvägs så kan jag lika gärna nämna att vi nog alla känner igen typen i Du har fel och avslutande Ansiktsvåldtäkt är en tänkvärd låt om facebook. De har det ganska annorlunda instrumentet kazoo med i två av låtarna som de väl är ganska ensamma om förutom Macc Lads? Ett rätt kul inslag som gör att dom står ut.
En bra ep som släppts i 200 ex, jag ser fram emot att höra mera och att se dom live.
Sjuan som släpps snart via Råpunk & D-takt går redan nu att lyssna på via bandets bandcamp.
Och Damaged Head är lika bra, snabba och arga som vanligt och levererar med andra ord igen.
Dom här 4 låtarna får gå varma på just bandcamp innan sjuan släpps för då är ett köp givet.
Jag är din gud, Upp & ner, Regler och Svenskt avfall.
Mitt första möte med detta band från Linköping var på facebook, där de promotade sig själva hyfsat hårt utan att ens ha en låt "ute". Lite märkligt kan tyckas men efter ett tag kom den här ep:n på spotify så jag tog mig en lyssning.
Och det är helt okej. Emellanåt får jag lite vibbar av Exploited men desto mer och oftare av Sniffin Glue. Väldigt brittiskt uttal i sången vilket kan vara "farligt emellanåt men sångaren Dag klara balans gången och de fyra låtarna är stundtals ganska medryckande.
Det här bandet kan med tiden helt klart bli något, och med tanke på namnet så kanske det kan bli ett gig med (Den) Sista Resan och Sista Klivet? Så blir det helt klart ett gig med ett tema.
I dont care-Jackals in suits-My time to shine-It`s gonna be fun.
PP må bara ha ett år på nacken som band men personerna i bandet var med redan i slutet på 70-talet och början på 80. I alla fall två av medlemmarna är författarna bakom boken Punk i Peking och att de hängt med ett tag hörs verkligen i deras musik.
För det är gammal hederlig svensk punkrock med bra melodier och drag, åtminstone i de två första spåren på den här ep:n -titelspåret och 1977 medans de två andra spåren är lugnare.
Och inget fel i de lugnare även om Aldrig mer ett minne blott känns lite väl malande eller trevande. Då föredrar jag egentligen energin från de två första spåren.
Men en bra debut helt klart och ett bevis att punken inte har någon ålder.
Det har varit väldigt tyst om Darkbuster bra länge. Tills nu då de är tillbaka med en ny skiva, den första sen A weakness for spirit om jag inte missat något släpp.
Nämnda platta var riktigt bra, jag minns att många tyckte den var för spretig i sin blandning av typisk Amerikansk streetpunk, Oi och reggae men jag gillade den och tyckte den passade bra som blandskiva,trots att den inte var det men den gav den känslan.
Och den här skivan har samma blandning, öppningen i Many moons har bland annat grymt blås men faktiskt så är skivan i stort en sämre variant av den sortens punk som Street Dogs spelar.
Jag föredrar baktaktspåren No revolution och blåset i ett par andra låtar samt delar av texten i Punk rock`s not dead, även om man nu ska sjunga om punk rock in your face så ska det låta som om man menar det.....
....men annars så är det musik man hört tusen gånger förut till leda.
Strax innan det bär av till staterna så släpper Comminor en digital singel. Denna gång är det Dexter, som fanns med på deras första fullängdare We cant skate från 2011.
Den är dock lite annorlunda än originalet, det hörs att de har blivit bättre på att spela, mognat och Johannas sång har också blivit bättre.
Och låten var redan innan en av mina favoriter eftersom jag älskar och har alla böcker av Jeff Lindsey och har en och en annan dvd av tv-serien.
För ja, låten handlar om DEN Dexter.
En klart bra uppfräschning av en redan bra låt och ja....
Han förtjänar en parad.
Hittas bland annat på Spotify.
Faktiskt inte så mycket att orda om här egentligen.
Hardcore lives är en bra platta rätt igenom, bandet är mycket tajta och Freddy sjunger bättre än på länge.
Likheterna i vissa låtar med Agnostic Front är slående, bland annat i My armour och Born strong. Och textmässigt...tja-man vet ju vad man kan förvänta sig när det gäller Madball och det är få överraskningar där men djäkligt bra.
Några av mina favoritspår är True school där Scott Vogel gästar, True balance som textmässigt påminner om Time is running out av Evil Conduct och givetvis Doc Marten Stomp med refrängen:
For the black
The Blue
My brothers
The crew
Och för wrestlingfanatikern i mig är det lite kul att Phil "CM Punk" Brooks är med och körar.
Och faktiskt så känns Madball som mer relevanta än bröderna i Agnostic Front just nu.
Köp!
Tre anledningar att bröderna Koller och kompani är ett av mina favorit HC-band är:
1. De har inte gjort en enda dålig skiva.
2. De har inte trillat ner (alltför mycket) i metalträsket genom åren.
3. De har inget behov av att flexa musklerna.
Den här skivan är dock helt klart en uppryckning i tempo från den förra plattan. De tre första spåren innehåller körer och käftsmällar som gjorde att jag nästan ramlade av stolen.
Men sen....går tempot ner, och tyvärr också kvaliten. Efter försökt ett par gånger med Part of history och Losing war så blir ändå slutbetyget att de är mediokra. Och Never back down känns bara fantasilös så jag misströstade där ett tag.
Men de styr upp skutan igen med bland annat Facing the abyss (favoriten) och Beltway getaway.
Skivan avslutas med Oi-Oi-Oi körer i DNC...eller nej-skivan slutar med två bonusspår (onödigt påfund), i alla fall på den här utgåvan som även en patch följde med.
Så ja, gillar du bandets tidigare skivor lär du inte bli besviken.
Främst inte på de första tre.
Ett nytt band från Västerås där folket har meriter från flertalet orkestrar, vilka tänker jag inte gå in på då jag sällan ser sådant som det mest relevanta och väldigt ofta som:
"Vad vill bandet bli bedömda efter egentligen? Gamla meriter eller här och nu?"
Men ändå, relaterat till det så hade jag anat hur dom skulle låta, innan jag hört dom. Min aning var influenser från gammal snabb svensk punk och Amerikansk hardcore. Och jag tycker inte jag hade så fel. Efter fått smakprov så tänkte jag, direkt när jag hörde Dött lopp att:
"Agnostic Front kan nog få sig en match"
Men här då....tre låtar: Rika barn leka bäst, redan nämnda dött lopp och Taj Mahal. Ett djäkla ös, sådan här snabb musik var det länge sedan jag hörde och det är kul att höra sångaren Mange på svenska till skillnad från de band han varit med i innan som kört på engelska.
3 låtars snabbt ursinne med texter om flera sorters människor som inte direkt bandet vill skaka hand med utan snarare sätta en känga i ansiktet på.
Bandet har haft en spelning hitills och är inbokade att besöka Klubb Antisocial tillsammans med Midnight Stalkers den 26 september.
Andra skivan för SST, som har ett av punksveriges bästa bandnamn, ett mycket bra liveband och den här skivan är okej rätt igenom för att gå rätt på sak.
Det är mycket politik, utan direkt pekpinnar men bandet skräder inte orden i låtar som Rika äter barn och Kappvändarfolket till exempel. Som både musikaliskt och textmässigt påminner om Radioaktiva Räker och lite Asta Kask, eller kanske mer Cosa Nostra (?)
Emellanåt haltar texterna lite och innehåller en del nödrim här och där, inte för att punk ska vara rödvinpoesi men då dessa herrar ändå har en hel del rutin från andra band och har spelat länge så....ja, tycker jag att man borde kunnat knåpa ihop lite bättre texter faktiskt.
Skulle jag dra till med någon fotbollsjämförelse så skulle jag kanske placera bandet någonstans i mitten av Superettan.
Ingen skiva som lär samlat damm i skivhyllan men den lär nog inte slitas ut heller.
Northern Soul verkar komma mer och mer med åren för mig, trots att jag ännu inte riktigt grävt ner mig i genren. Den här singeln är släppt av A message to you och bandet är från Dublin och bjuder på två covers.
Den första, titelspåret är en klassiker, det vet t.o.m jag-Cracked up over you av Danny White. De gör helt originalet rättvisa och dom kan verkligen hantera sin instrument. Sjunger gör Sharon Gitau, som jag inte direkt vet vem det är men efter en snabb efterfoskning så verkar hon vara känd från dokusåpor. En djäkla pipa har hon i alla fall.
B-sidans Love is a four letter world klockar jag direkt då jag är ett stort fan av Michael Caine, låten är nämligen med i Get Carter. Lite mer funk och även om jag normalt får både utslag, andnöd och blåsor av just funk så funkar den här, såväl som originalet. Här står Nikki Kavanagh för sången, som jag inte heller visste vem det var och även hon har en bra röst även om hon får se sig rätt omkörd av Gitau, om man nu ska jämföra.
En bra singel och nyfiken har väckts...angående hur bandet låter i stort och hur deras eget material är. De har visst gjort en skiva med Dave Barker så jag får ta och fortsätta där.
Ett väldigt traditionsbundet band från countryns hemstad, Nashville. Kanske inte lika vassa som The Aggrolites och inte lika jazziga som Hepcat men helt klart bra på att hantera sina instrument, så jag förstår varför de fått backa flertalet Jamaicanska klassiska artister genom åren de existerat.
De har en mycket duktig sångerska i Dani, även om hon ibland är lite nära att börja sjunga på patois och det är jag ganska allergisk mot när vita försöker sig på. Jag har aldrig sett poängen och vem sjutton har gjort det bra? Hennes röst kommer verkligen till sin rätt i långsammare spår som Stay och Really a mess.
Textmässigt rör de flesta texterna kärlek och relationer men det är ingen smör-ska (där hittade jag på ett nytt ord också) eller rocksteady det handlar om. Det finns även mer dansanta spår och Banzai känns verkligen som en blinkning till tex Dave & Ansel Collins och lite senare dj`s.
Tradition ja....men knappast en tråkig och förutbar sådan.
En trio från Västerås som jag sett live ett par gånger och tyckt varit helt okej. Det här är pop-punk vi talar om, som börjar lite trevande även om det är välproducerat och bandet vet vad dom håller på. Lite för lågt tempo och dystert men skivan kommer igång vid spår 3, tillika titelspåret-som är riktigt bra och jag skriver under på allt i texten till den låten.
Men sen dras tyvärr tempot ner, för att sen gå upp igen och sen tillbaka ner igen.
Så skivan ger ett litet för spetigt intryck för att jag riktigt ska gilla det här.
Det är ingen tvekan att bandet kan spela, och skriva texter men den här skivan är lite för upp och ner tempomässigt så överlag måste jag säga att jag föredrar dom live. Skulle skivan rätt igenom låta som Pushing boundries, titelspåret och (bitvis som) Go off the grind vore det en annan femma.
