3 låtars tung och malande HC , den sorten jag inte direkt är inne på och heller inte kan så mycket om. Måhända fantasilöst men Hatebreed är ett namn som ploppar upp, och det är ju inte en så dålig referens kanske?
En sorts hardcore jag kanske kan lära mig gilla, om inte annat för att ha att lyssna på när man hatar världen, lönen är slut och man inte fick med sig önskedamen hem från krogen....för till sådant syfte-att bli förbannad, så är det är ett perfekt soundtrack.
Så...det får bli så som sammanfattning/recension.
Tror det här kan passa den redan invigda men för mig som är lite novis här så....ja, kan jag inte säga mer än vad jag gjort.
Låtarna heter : Inner peace-On the bottom-Guilt trip.
Mer pop än ska tycker jag nog, så där som Madness i deras mest poppiga stunder-och likheten med just dom är emellanåt lite spöklika. Lägg till lite Dexys Midnight Runners också, så visst har dom ett sound som ändå till viss del ut i dagens ska-scen.
Hellre sådant här än slafsigt skrivna låtar med orden "rudie", "skanking" i var och varannan rad som var och varannat band körde på 90-talet.
Betyget blir okej, mycket på grund av nämnda faktorer och att de har rätt mycket humor, lyssna bara på titelspåret och visst är de inte bara pop utan ska-influenserna finns där, bland annat i Devon och några till...men så där himla mycket ett ska-band är det inte.
Kanske mest för dom som mest har nämnda grupper plus lite mer 90-tals pop som Blur och mod i skivsamlingen än ska-plattor? Jag anar att det här är en skiva som växer för varje lyssning, en skiva som kanske behöver lite tid för den inbitna ska-lyssnaren.
Plus i kanten för låttiteln I wrote this song because my girlfriend told me I was miserable och kanske blir min åsikt om bandet annorlunda när jag lyssnar igenom deras två första plattor.
Det var svårt att hitta någon utförlig info om det här bandet, då bandnamnet verkar vara rätt poppis bland såväl metalband som HCband. Så jag går inte djupare in på det (ust för att jag inte kan.) än att nämna att dom är från Los Angeles.
Och verkligen osar UK 82, blandat med lite Amerikansk hardcore. Jag blir direkt förtjust i Bloodshed som innehåller både (simulerade) tutande polisbilar och stövertramp. Men ju längre den här epn går så känns det lite krystat gällande sången, att sångaren försöker låta så förbannad som möjligt men inte alltid har röstresurserna. Inte katastrofalt men det drar ner helhetsintrycket.
Musiken och texterna gillar jag dock då jag på senare år börjar lyssna på alltmer UK 82 men sången emellanåt som sagt...dock så kan det bero på inspelningsmöjligheter kanske och sen hur nytt bandet är vet jag inte som redan nämnt.
Jag försöker alltid se till det positiva också som de som läst saker jag skrivit förut så....ja, så är det även här. Både bra och dåligt och "med reservation för"....
Om jag fattar det rätt så är det här en radioshow som även släpper digitala samlingar....drivet av en engelsman boendes i Göteborg.
Jag fick tipset av Peter i The Manics om den här skivan som just det bandet medverkar på med sin Drowning/demons. Och då det erbjuds gratis nedladdning så var valet inte svårt...då det lockas med allt från mod och 60-tal till Northern soul och power-pop.Med band som Yum Yums, R.A.F, The City views, Condors och en massa andra för...
...det är över 100 (!) låtar där de flesta utom ett band (om min överskådning är korrekt) bidrar med en låt.
Så bör jag väl inte direkt gå igenom alla....eller ens hälften utan jag hänvisar till att den innehåller en djäkla massa låtar i nämnda genrer, där en hel del även gränsar till punk. Flertalet band har kvinnliga sångare och förbannat bra sådana, bland annat så bjuder ett av banden-Chris and Eddy på en fantastisk version av en av världens bästa låtar, nämligen Then he kissed me av The Crystals.
Oavsett om du redan är ett fan av någon av dessa genrer, alla eller bara vill vidga dina vyer-ta chansen nu!
Herredjävlar vilken käftsmäll Drink and destroy crew levererar! Eller "käftsmällar" ska jag säga, i alla deras fyra bidrag på denna split.
I öppnande Bush leugue så lyckas de verkligen få till det där ösiga och rockiga Oi-soundet som oftast (alltid?) bara jänkare får till. Och det fick mig att tänka på Fatskins och tydligen inte helt fel ute då det är folk från det bandet med i DDC, och passande så är låt nummer två en cover på Fatskins-needin a dentist.
Svårt att välja en favorit bland dessa låtar då alla är kanonbra men jag väljer Bitter end, en låt som ger mig gåshud och har körer utan dess like.
Assault & Battery är med bredare i sin musik och levererar såväl hardcore-vibbar i midtempo i My life såväl som typisk Punk-Oi (som ett renordlat punkband som ger sig på Oi) i Truth, liberty and justice. Och inte helt oväntat så är de flest punkare i bandet. Bra rätt igenom även dom.
Kort sagt en djävligt bra ep, en utmanare till årets ep helt klart.
Andra fullängdaren som släpps i september av A message to you. Smash it up är ett av flertalet svenska band som minst sagt har ekon av gamla hederliga punkband från 77-79, deras influenser-som jag tycker mig höra är The Clash, Adverts, Sham 69, Cock Sparrer, Stiff little Fingers men även modernare band som till exempel Rancid-speciellt i avslutande Rich boy och Failure.
Och jag tycker mig höra referenser till dessa band i var och varannan låt, inte så uppenbara att man tycker det är helt uppenbart men de finns där. En bra blandning av gammalt och nytt alltså, om med såna influenser som jag nämnt kan det inte bli fel i mina öron.
Skivan är bra rätt igenom och mina tre favoriter är Friends like you, Nine nine nine och Johnny boy. Bland de mest intressanta låtarna textmässigt är 1986 som behandlar mordet på Olof Palme, ett ämne som jag finner mycket intressant och bandet skräder inte orden vad de anser om just det. Och jag är med på deras linje....
Bandet har ett sådant där sound som jag nästan direkt kan avgöra att de måste vara djäkligt bra live och jag hoppas få kunna se dom live inom kort.
Hardcore från Göteborg med många tempobyten i de 8 korta låtarna den här skivan innehåller, den längsta klockar in på 1.48. Arg och snabb sång och bittra/arga texter precis som jag gillar inom hardcore.
Även om The Selecter släppt skivor sen de avskyvärda The Happy album och Pucker som kom på 90-talet så...ja, så var jag orolig att den här skivan skulle låta något i stil med dom. De andra släppen efter det som ändå varit många var axelryckningar men med den här skivan så tycker jag dom verkar ha hittat hem och fått till en okej skiva.
Välproducerat, skönt varierat gung och visst håller Paulines röst fortfarande trots att det gått 35 år sedan glansdagarna. Texterna känns väldigt personliga och som någon sorts terapi och så har det väl alltid varit med bandet, oavsett vilken uppsättning dom haft.
Dock så....är det hyfsat, jämnbra och (bara) okej, för det finns inga riktiga hits och få låtar står ut riktigt. Så visst är det ett steg framåt och det bästa dom gjort på länge och även om jag knappast trodde det skulle komma en ny On my radio eller Celebrate the bullet så är det ingen låt som gör något riktigt avtryck hos mig.
Men tydligen hittade plattan, som släpptes 15 juni-sig upp på listorna (i England) ganska fort så....tydligt att jag inte tycker som andra.
Men grattis till det.
Någonstans är det ändå på tiden att bandet får mer erkännanden än vad dom fått.
Det tog ett tag (nu igen) för mig att skriva om den här skivan men nu så. Epidemics som jag direkt började följa när de bildades då jag verkligen gillade (och fortfarande gillar) Disconvenience.
Direkt så svär jag lite när skivan igång att det tog sådan tid för mig att höra hela men huvudsaken är väl att syndaren vaknar?
Om än sent.
Om man ska jämföra de två banden, där det väl bara skiljer ett namnbyte egentligen för jag tror det är samma medlemmar helt och hållet så....är det fortfarande punk men lite lugnare tempo även om det knappast hamnar om rock. Och Emma sjunger mer än tidigare, det satsas inte så mycket på råstyrka utan hon sjunger helt mer och rösten kommer verkligen till sin rätt även om jag knappast hade något emot hennes sång på skivan Umeå punk city om jag ska gå så långt tillbaka.
Spelskickligt och mycket att säga. Styrkan hos bandet tycker jag är texterna då det är bitskt angående många saker men det är gjort med mycket humor som i te.x I am the apocalypse där modebloggare får sig en känga. Mycket melodi i låtarna och öppningen är mycket start med bland annat Born in the 80`s (som också finns som video) och Loudmouth. Även Does it even matter finns som video ska tilläggas.
Ett klockrent släpp helt enkelt och tydligen så ska nya skivan (den här kom ut 2013) låta ganska annorlunda så det ska bli spännande att höra.
Och den här gången ska det inte ta två år innan jag lyssnar igenom.
Och när vi ändå är på ämnet så vill jag puscha för bandets låt till Fatta!-kampanjen som verkligen är hedersvärt och det ska de har all cred för. Länk här nedan.
Inte mycket under solen textmässigt om man ska vara så, tidlösa ämnen som att stå på sig, vänskap, slå tillbaka, svinga en bägare men ibland kan det bli så trist att lyssna.
Razorcut gör det bra dock bra då de låter fräscht. Och jag älskar verkligen den utpräglade Aussie-dialekten som Al har när han sjunger (bandet är från Melbourne). Någonstans känns de som ett melodiösare Condemned 84, inte minst på grund av texterna även om Razorcut inte är lika på angående våld men det är ändå en känsla jag får. Emellanåt får jag även känslan av rävar som Last Resort (första svängen) och The Business (80-talets)
Det är många bra låtar här som Fighting spirit, Fight for more och Another rich man...och jag måste nämna titelspåret och Raise our glasses också.
Fast trots detta blir det inte full pott...då jag saknar lite körer emellanåt och ibland blir det lite väl mycket Lee Wright vibbar över gitarren....jag säger inte att nämnda Crashed Out gitarrist är dålig utan han KAN verkligen lira...och det är ibland just det som är lite av problemet. Och det är det även här av Bel.
Men helt klart en bra skiva vilket kanske kan antas då jag namndroppade hälften av låtarna.
Relativt nystartad HC-band från Avesta, och ett hemligt sådant eller så har fyra stycken bandmedlemmar med samma namn lyckats hitta varandra.
Det är förbannat argt och tungt...och D-gravning, första låten av fyra sätter standarden med raderna
Avsky
Vanmakt
Avsmak
Förakt
Feldriv
Skitliv
Så fortsätter det och jag gillar det här. Inte en glad textrad men inte heller bara skrika ut sitt hat utan texterna är bra. Ibland önskar jag lite mer tempo, det är i mina öron bara Sänkan som blixtrar till och uppmanar till moshpit. Annars är det....tja, midtempo.
Jag blev också förvånad att låtarna var så pass långa, 18 minuter klockar ep:n in på när sådant här liknande om jag ska generalisera - brukar vara över på hälften av tiden.
Jag vet att i alla fall några av medlemmarna har meriter från andra band, och helt klart vet dom vad dom håller på med.
Men på tal om att hålla på med....fimpa den stämningsfulla (försöken) till sång som dyker upp om än flyktigt. Emovibbar vill jag inte få av det här.
Bra från Flyers hemstad med skrovlig sångröst, bra körer och gitarrer.
De två låtarna är inga direkta solskenshistorier där Life hits the ground handlar om en snubbe som ser allt annat än ljust på tillvaron. Medans Another Way handlar om att inte slösa bort livet och bara låta timmarna, dagarna och åren rulla på. Två bra låtar med vettiga texter.
Så som jag minns det så var det inte många som lyssnade på fransk Oi innan 2005 någon gång.
Kanske får vi "skylla" på Robban (Sabotage) att många fick upp ögonen för Camera Silens, Komitern Sect med fler någon gång där?
Den här ep:n kom ut förra året och introt till titelspåret påminner mig väldigt mycket om Ultima Thule, som brukade ha liknande intron. Jag blev lite paff men glatt överraskad när en saxofon kommer in i låten senare. Min förkärlek för sax i punk har hängt med sen första gången jag hörde X Ray Spex och det har bara fortsatt. Det blir sällan fel. En bra öppning med skrålande och sax alltså.
De två andra spåren, Ils Sont Partis och Combien Sont-Ils låter rätt snarlikt första spåret så det blir lite svårt att skilja låtarna åt och lite brist på variation. Kanske hade jag kunnat skilja låtarna från varandra bättre om jag kunnat språket men förutom några få svordomar plus någon fras utöver det så är min franska inte direkt klockren.
Bra skate-punk som får mig att tänka på Millencolin och Rise Against. Av någon anledning är den sortens musik en sådan musikstil som jag snabbt tröttnar på, jag vet inte vad det handlar om men det gäller såväl som till exempel NOFX, Bad Religion och så vidare, om man nu kan klumpa ihop akterna så.
Så är det även lite här trots att det bara är en fem låtars ep, men det ska inte tas personligt. Jag gillar Pardon my french och Axe men sedan vandrar tankarna iväg och jag börjar titta på klockan.
Men grabbarna från Helsingborg vet vad dom gör och jag har lite behållning av det här men är nog inte rätt person att ge en helt korrekt bedömning.
Med folk från bland annat Harrington saints, som kallats "All star band" här och där. En sådan epitet brukar jag ofta skaka på huvudet åt då det ofta blir en djäkla hype och alla gillar bandet även om de inte ens släppt något-.....och sedan när man själv hör bandet blir man bara besviken.
Men det här är mitt första möte med dom så jag hade inga förväntningar.
Men väldigt överraskad för band som låter som Slade, T-Rex och (lite) The Who blandad med Oi är inte så vanligt, inte vad jag hört på ett par år i alla fall. Bootboy glam? Många skins från nden äldre generationen droppar dessa band som favoriter från umgdomen vilket kanske vi icke-britter inte kan haja men i alla fall jag kan förstå det då det var väldigt bra rockmusik och i många gånger från gatan. Men nu ska jag inte snöa in på det.
Inte helt oväntat handlar titelspåret om fotboll och ja, b-sidan är en cover.
Av Red London.
Även om låten väl mer är förknippat med Skullhead hos många.
Sen finns det andra versioner av den låten också men det här är bland de bättre jag hört.
Och då det väl bor en liten glamrockare i mig ibland så....
..ja, jag är ganska så överförtjust i Suede Razors.
Melbourne Oi med hälften-hälften män och kvinnor i sättningen. Ett band som blivit riktigt poppis på sistone. 2 låtar där titelspåret är rätt hård men ändå väldigt melodiös med mycket bra körer.
Men det är b-sidan Another rich man som jag faller för, riktig hitpotential helt klart. Den låten finns även med på fullängdaren Rise again som släpptes tidigare i år av Rebellion & Longshot.
En ep som överlag är väldigt lugn, nästan balladaktigt men smörsång-det är då inte.
Jag fick verkligen kolla upp om det var Wouter (Razorblade) eller inte men det var det inte. För övrigt fel land också då dessa är spanjorer (därmed inte att jag påstår att band inte kan vara internationella)
Ibland kan språkbarriärerna strula till lyssningsupplevelsen och så är det faktiskt här. Visst gillar jag en del punk som inte är så mitt modersmål eller engelska men ibland...går det bara inte.
Sen är det för lugnt(rockigt) också så det blir för en stor kontrast för min smak.
Kanadensisk hardcore har jag inte någon vidare koll på. Faktiskt så kan jag inte dra mig till minnes att jag hört något alls.
Så det här var en bra start för mig. Ursinnigt, snabbt med djäkligt arg sång som man får anstränga sig för att höra texterna. Runt en sex minuters bra skit på den här demon som har många sjysta breaks som jag gillar. Och det här bandet vill jag höra mer av.
Jag har letat info om bandet men inte hittat något och deras sida på facebook är ingen orgie i matnyttigt men ett band jag gärna stiftar mer bekantskap med. Men lite mer körer hade inte suttit fel.
Struggle-Through your eyes och too late heter verken.
Comminor har verkligen utvecklats sen första gången jag såg dom, vilket måste vara 4 år sedan. Spelmässigt har de blivit vassare och hårdare, ska jag vara ärlig så hade jag inte tippat på att det varit dom om jag bara hört den här singeln i bakgrunden någonstans.
Men såklart känner man igen Johannas sångröst.
Jag gillar den här mer seriösa approachen dom har, och ett plus i kanten för att dom droppat scenkläderna som tog en del fokus från musiken.
Snabbt, hårt men ändå melodiös skatepunk och jag gillar att Viktor (?) sjunger tillsammans med Johanna så pass mycket som han gör i den här låten....
Ibland får man ändå tacka för den digitala revolutionen, för den här 7 låtars "skivan" släpptes nyligen bara på kassett-och då i blygsamma 30 ex. Men då bandet lagt upp låtarna på soundcloud så kan man ta en lyssning.
Och trots att jag har inte hajar ett dyft då texterna är på ryska så tycker jag ändå det är bra. Låttitlarna, som står inom parentes på engelska skvallrar en aning om hur bandet låter....för i alla fall jag associerar t.ex en titel som Twilight of the gods med metal...
Och visst är det i stort sätt metal, med en punkådra. Men funderar man på att backa för den sakens skull så räcker det att lyssna på introt.
Men gillar man Banner of Thugs, Discharger och Disciplines hårdaste stunder så faller det här nog i smaken.
Bra körer, dubbla baskaggar och ibland lite väl mycket solon men det var ändå väntat efter de första tonerna. Kanske lite monotont men det kan vara för att jag inte hajar språket?
