Nostalgi till varje pris?
Kategori: Allmänt
Det jobbas i min hemstad Västerås att plocka hit ett av de mest kända och klassika Oi-banden, ett band jag har flertalet skivor med och som är ett av de tidigate banden jag började lyssna på för över 20 år sedan. Men istället för att bli glad och förväntanfull så var min första reaktion faktiskt: Varför?
För kanske jag anses gnällig och petig-men bara för att ett klassiskt band ställer sig på scenen så innebär det inte att jag får fjärilar i magen. Orsaken kan variera-alltfrån att det kan kännas att det bara bli dålig nostalgi över det hela om bandet kommer tillbaka för första gången med typ trummisen som enda originalmedlem....till att bandet inte ens gjort något relevant på åratal.
Och det sistnämda gäller just detta band. Jag vet att många med mig är av samma åsikt-de har fortsatt släppa plattor efter vad som anses vara en av deras bästa-saken är bara den att den plattan kom för snart 15 år sedan och bandet har inte leverat sedan dess. Taskiga nyinspelningar där de slaktat sina egna klassiker, coveralbum och väldigt trist eget nytt material samt att bandet mer och mer blir en främlingslegion för varje gång,så känslan blir att det nästan kan bli att de gör cover på sig själva framförda av sångaren med ett kompband.
Jag begär inte att band helt ska kunna stå emot tidens tand, eller låtsas att tiden stått still (det kan bli djäkligt pinsamt och larvigt vet jag med erfarenhet) och visst kan det bli många gånger att man blir som 16 år och nypunkis igen när man ser vissa band-att det blir mycket (ofrivillig) nostalgi över det hela.
Så frågan är ju lite vad man kan/ska begära när band återförenas. Om man ska anses gnällig om har en del krav på band i takt med åren går.
Men jag ska erkänna-blir nu giget av så går jag, men ta inte för givet att jag kommer vara så vidare värst lättköpt.
