Jag har inte lyssnat på Scenic Bellys förra släpp, en tolva-på ett tag men baserat på vad jag minns så har de helt klart punkat till sig på detta singelsläpp. Visst fanns punken där på förra skivan men nu är det mer...punkigare punk?
Trying hard to be a man andas rätt mycket Stiff Little Fingers och är en av de bästa av låtarna på denna skiva. Den tillsammans med The Devils tail måste jag nog namnge som favoriterna bland de fyra spåren.
Men angående bandets influenser så är det inte bara SLF och till viss del The Clash utan det känns som om det har lyssnats och influerats av en del nyare gäng också.
4 bra låtar helt enkelt, ute nu av A message to you. Ett band att kanske se upp en del för.
Nya Given är tillbaka med 4 låtars...öh, alkoholromantik eller ibland kanske historier om när det går som värst ur en humoristisk synvinkel.
Liksom förra singeln så är det ett djäkla drag och kanske mer kaotiskt än finlir utan att det för den sakens skull låter illa. Tvärtom.
För att skriva kort om låtarnaså hade jag hört Marinella innan då den funnits på nätet ett tag,och är en favorit.
I Promilleväst tycker jag mig höra influenser av The Blood och förutom första spåret Öhh så var därmed alla väldigt kort nämnda förutom sista spåret....
,...som när jag läste titeln på hoppades att det var mer än bara en referens till Macc Lads och det visade sig vara en bra och fyndig cover-eller en fritt översatt låt om ni så vill-av Beer & Sex & Chips n Gravy, här med namnet Öl, sex, pomme och bea.
4 låtars ös pressad i 300 ex-köp och korka upp.
I slutet av förra året kom Attack attack ut och sen en tid tillbaka har Sjuttisju gjort en limiterad kassettversion av plattan.
Plus att man på kassetten får två bonuslåtar. Blatter och Platini som är en akustisk historia samt Rätt sätt-som en en låt av klassiska Molly men här med omgjord text.
AMTY`s senaste släpp fick mig verkligen att få lust att få bakdelen ur den berömda vagnen och gräva ner mig i Northern Soul. Något som varit på gång i ett par år (och på äldre dagar). That Driving Beat bjuder på två låtar med otroligt bra sång av tre mycket bra sångerskor och musik ett minst sagt stort band.
Bägge låtarna är covers, från 73 av Rising Sun och 68 av The Carlettes. Och efter att ha för sakens skull kollat upp originalen efter de många genomlyssningarna av denna singel så....gör helt klart bandet dom rättvisa. De lyckas även få till det med ljudet så man tror att det är versioner från just den tiden. På samma sätt som en del baktaktsband ibland lyckas med att få en att tro att det är ett studioband hos Coxsone och inte ett band från t.ex staterna på 2000-talet.
Tydligen finns det en skiva till av detta band med 3 år på nacken och då den här skivan väckte lusten att höra mer av bandet så ska den nog införskaffas snart.
Men tills dess så kan jag ju alltid använda mig av det av mig minst sagt sparsamt använda Spotify för det digitala släppet av den här singeln innehåller hela fem stycken extraspår.
En bra singel från ett kommande album brukar för mig ofta leda till köp av albumet. Och så var det efter jag hörde Me, myself and I-en låt jag säkert lyssnat på hundra gånger sedan den släpptes. Baboon Show som är det band som nog ligger bland de topp tre över band som jag ännu inte sett live-men måste se. På deras tidigare utgåvor tycker jag de verkligen lyckats få till en kanonbra livekänsla på deras studioalbum.
Så mina förväntningar var höga på The world is bigger than you. De första tre låtarna är verkligen en kanonstart innan tempot går ner lite i Working all night and day innan nämnda Me, myself and I kommer. Sedan svajar skivan lite innan en mycket bra avslutning med de två sista Tonight och Lost you in a second.
Jag fullkomligt älskar Cecilia Boströms röst och det är kul att låtarna på skivan inte bara är ös och party-party utan det finns en hel del melankoli här och där med lugnare tempo.
Som någon säkert kan ana så är Me, myself and I en höjdpunkt-med en briliant text. Två andra som kvalar in på topp tre är Choose to ignore och Tonight-som verkar handla om en person som bedövar sin ångest med tillfälliga sexuella förbindelser.
Tuff rock n roll där det även finns plats för lugnare partier alltså. Och min önskan att se bandet live är nu ännu större. Ett gig med Nashville Pussy skulle i mina ögon vara en perfekt parning (om det inte redan hänt?) och då är jag övertygad om att t.o.m Blaine och hans gäng skulle få sig en tuff match.
I samband med att punkpoeten Garry Johnsons självbiografi kom ut så släpptes även en skiva med hans dikter tonsatta, sjungna av Sulo Karlsson. Det har gjorts flyktigt tidigare-om än en gång (iaf vad jag vet) då Voice of a Generation tolkade United (The voice of Oi) på Odd generation e.p i slutet av 90-talet.
Resultatet måste jag tyvärr säga är ganska katastrofalt. Det är inget fel på hans dikter och visst kan de funka tonsatta men just i de här arrangemangen-som många gånger påminner om dansband och ibland är dom helt akustiska med något som kanske är menat som sjönsång....är som sagt katastrofalt, tamt och tråkigt. Sen verkar det som om Johnson själv gillar skivan och det är väl huvudsaken (?)
Värst är "hitsen", just nämnda United och Suburban rebels (jodå, det är Johnson som skrivit den) Som går i sistnämnda stil. Och då dessa texter är väldigt talande i original så blir det nästan som ett hån på något vis-eller parodi.
Denna skiva fick en genomlyssning och den lär knappast få en till.
Men säkert så kommer mer trendkänsliga rockjournalister gilla det här....säger jag rätt cyniskt. Samma folk som blev eld och lågor över This is England men innan inte skulle tagit i skinheadkulturen med tång...men jag hoppas jag är fel och jag hoppas även att jag glömmer denna skiva fort som attan.
Jag tokhyllade bandets fullängdare så jag var minst sagt spänd inför den här singeln-skulle de kunna leverera lika bra igen eller borde jag försöka bromsa mig lite i mina (höga) förväntningar?
Och jag blev inte besviken. 4 bra låtar där En brand öppnar skivan och sätter sig direkt följt av titelspåret innan tempot dras ner och svängarna tas ut i En armlängd bort som behandlar tiggare/tiggeri
Jag har inte sådan vidare bra koll inom genren världsmusik men jag antar att det spåret är ett försök eller deras tolkning av Kletzmer-musik, som kryddas med lite reggaetakt. Just den låtens text är så slående på pricken och oavsett vad man tycker om fenomenet/problematiken/faktumet så....nog har vi alla hört den attityden i texten mer än en gång? Skiva avslutas med Aggregatet.
Jag gillar första spåret bäst och jo-visst har bandet gjort ännu ett bra skivsläpp i vinylformat, en riktigt snygg utgåva dessutom av Secondclass kids.
Igen.
Andra e.pn av Fabriken, ett band jag skrivit om tidigare som ämnar behandla alla fyra årstider på varsin ep inom ett år. Denna ska behandla vintern om jag fattat det rätt och liksom denna förra Där det alltid regnar så är den här bra.
Musiken är lite gladare och texterna lite mer subtila tycker jag nog-även om det låter som en paradox. 4 låtar energisk punkrock med betoning på rock kanske?
På repeat har spår två-De ni som vet och sista spåret Dina ögon gått-som är två riktiga pärlor som år mig att sätta epn på inköpslistan väldigt högt upp.
Rekommenderas varmt, även om den är menat att vara kall.
Jag väntar redan till nästa.
Det var så länge sedan jag lyssnade på Danzig att jag inte ens kan minnas hur han brukar låta. Eller ja, Glenn är alltid Glenn och för mig så krävs det att jag är på rätt humör för att klara hans sång någon längre stund. Och gällande sången på denna skiva så är den emellanåt ganska så fruktansvärd. Och som sagt-mitt minne är dåligt men brukar hans verk låta så här mycket replokal?
Något som inte kan diskuteras eller filosoferas om är hans textskrivande-för här är det bara covers. Från bland annat The Troogs och ZZ Top till Elvis Presley och Aerosmith.
Hälften har jag inte ens hört i original men de jag gillar och som han gör bra är Devils angels som låter mycket Misfits, With a girl like you och Crying in the rain.
Resten då?
...låter mest för djävligt och är ena riktiga sömnpiller.
Jag vill inte vara så hård att säga att han nu borde lägga ner men jag undrar om inte hans ideer börjar ta slut nu.
Detta band föll jag för pladask första gången jag hörde, och nyligen fick jag äntligen se dom live och införskaffade då denna skiva.
En skiva som knappt innehåller en enda glad textrad. Eller jag kanske ska skriva att det är en del miserabla ämnen som ta upp, utan att det egentligen blir nattsvart eller emo. Trassliga relationer, alltför mycket och djupt nedtittande i glaset och människor som visar sig vara några helt andra än vad man trodde...är några saker som avhandlas.
Och det är otroligt svårt att välja en knippe favoriter för skivan är helt kanon från början till start. Men just idag så väljer jag Teenage mess up, Damaged State Of Mind och Can't Control Me No More för sakens skull för jag hade lika gärna kunnat välja lika många till som är hur bra som helst.
Nu sätter jag inte betyg i sifferform på den här bloggen men hade jag gjort det hade det blivit fem hjärtan inlindade i taggtråd av fem möjliga.
Musikmässigt då? Hur låter dom?
Tja...i mina öron så känns det som en blandning av Buzzcocks och The Ramones. Och att det här gått hem i många stugor har jag inte alls svårt att förstå. Snarare så har jag svårt att förstå dom som lyssnar på punk som inte gillar det här.
Svinbra helt enkelt.
Trots att jag lyssnat på punk sedan slutet av 80-talet så har det här bandet i princip helt gått mig förbi. Men min första bekantskap med Greta Kassler i och med denna skiva måste jag säga var en helt okej sådan.
Bandet öppnar med ett lugnt intro i Betong som är väldigt liknande Livet är för kort för sorgliga sånger av Gatans Lag och blåser sedan på med snabb punk på svenska där jag refererar till klassiska gäng som Radioaktiva Räker, Strebers och lite (senare) Asta Kask. I slutet av skivan tycker jag dock att låtarna känns mer som svensk 90-tals punk-trall om ni så vill (även om jag avskyr det uttrycket)
Men som tur är slutar referensen till den sortens punk där-det blir inte tokroligt som det ofta blev med många band.
Texterna på skivan är rätt mörka, alternativt har mycket att säga. Några teman som betas av är livet i ekorrhjulet, slava på jobbet och inte få ut vidare mycket av det. några sparkar mot viss organiserad religion och en del människoöden skiljas.
De bästa låtarna i mina öron är För profitens väl, Allting har sitt pris och titelspåret. Jag vill även nämna Rusningstrafik som handlar om trafficking om jag tolkat den rätt. En kvinna som kommer till landet med stort hopp men där det slutar i katastrof och misär.
Överlag en väldigt bra och jämn skiva som växer för varje lyssning. Ett bra släpp av Secondclass Kids som helt klart är på gång nu.
Med risk för att kallas himla petig så vet jag inte om jag kan skriva under på att detta är-som det marknadsförs-Comminors debutalbum. Med tanke på att de släppt We cant skate (2011) och Thank you, I hate you (2014) men för sakens skull-okej då.
Här återfinns en del tidigare låtar från nämnda plattor i uppdaterade versioner. Hur pass mycket de alla skiljer varandra kan jag inte gå in på till hundra procent i nuläget men visst hörs det, liksom på de två singlarna från denna skiva-att de utvecklats mycket och blivit klart bättre. Och mognare i just ordets bemärkelse.
Det är en mycket välproducerad och bra skiva även med en del helt nytt som jag gillar. Sen finns det några som gärna kunde få fortsatt liv och uppdateras hellre än andra men man kan inte få allt här i världen.
Turnèn pågår för fullt just nu med Stereo Dynamite och de har på kort tid även avverkat Kina och USA så...att säga att de minst sagt kommit långt är väl nästan ett understatement.
Några av skivans höjdpunkter är Dexter, Caveman och Intoxicated.
Skiva 22 för Motörhead och den som tyvärr blev bandets sista. De senaste skivorna har varit lite av en axelryckning för mig då det varit sådär: Man vet vad man får och det är väl inte alltid en bra sak kanske.
Sen ska jag i ärlighetens namn inte garantera att jag gillar skivan lite extra just för att det blev sista. För säkert är det lite så. Lite gråtmilt.
Kompromisslöst, inte direkt hjärnkirurgi utan ös från början till slut, förutom i Til the end. Främst gillar jag den, Victory or die samt Shoot Out All Of Your Lights. Annat mer eller mindre värt att notera är ett gästspel av Brian May (Queen) och en märklig avslutning med en cover på Sympathy for the devil. Covers på skiva är inte direkt ett favoritfenomen hos mig såvida det inte är något speciellt och sen kan det ju ha någon djupare mening för bandet-vem vet men själv fick jag inte direkt något ut av den.
Den bästa skivan sen Hammered .
Och där kom debutalbumet som jag och säkert många andra väntar på. Och jag blev inte besviken direkt, snarare tvärtom. En mycket bra skiva där likheterna med Antipati i en del av texterna är slående-jag ska tillägga att Projekt 9 dock står på egna ben och knappast apar efter.
12 låtars ös med refränger som sätter sig och sköna basgångar och körer. Erik gör en bra insats på sång och imponerar med att sjunga ganska snabbt många gånger utan att det låter som Smurfsång, som tyvärr det blir av en del band. Textmässigt är det en del supa och minsantropi-det förstnämnda blir ibland en balansgång-främst på svenska-att det ofta blir pubertalt men icke här. Vem har liksom inte varit där så som texten lyder till En vanlig helg?
Ett stort plus till Så djävla ful som behandlar en "subkultur" som jag inte ens vill nämna med namn och ska jag droppa en knippe favoriter så blir det i nuläget titelspåret, Politiker och Storebror men alla låtar är bra.
Två av spåren är försvenskade covers på The Restarts och 4-skins och även dessa sitter fint.
En mycket bra skiva helt enkelt och jag vill se dom live igen snarast m;jligt.
Jag hoppas jag får till alla fakta rätt här, har jag förstått rätt så är det här en andra press (och cd-versionen) av bandets första platta. Ett band jag inte kände till innan men sett namnet på och första intrycket var-utan värdering att omslaget doftar mycket 80-tal och RAC (och nej, jag säger inte att dom är RAC).
Ofta när det gäller mig och icke engelskspråkig Oi är att jag har svårt att ta till mig det ibland. Och så var det lite här i början. Musikaliskt tipp topp-sådan där Oi jag verkligen gillar och visst satt många refränger direkt och produktionen är bra...men det kändes lite som att låtarna klumpades ihop då jag som sagt inte kan språket...även om texterna faktiskt finns översatta i insticksboken.
Men!
Det ordnade upp sig och efter en handfull lyssningar så satt skivan helt och jag la en del låtar på minnet på denna mycket bra skiva. Som Hereus De La Conquesta, Perdut och Skinheads Catalans för att nämna några. Mycket traditionella och klassiska texter och en stor dos patriotism.
Farligt nära full pott på denna skiva utgiven av PST.
Detta band hittade jag via Do the dog fanzine, en vokaltrio från Boston och min första introduktion till bandet blev via tredje spåret på debutalbumet-Me, fireman & lion. En låt (och video) där det toastas lite lätt till baktakt medans tjejerna i videon byter kläder rätt ofta och har bland annat Fred perrys med hängslen och t-shirt med Trojan motiv på sig...vilket gjorde mig helt klart mer nyfiken.
Den här skivan grävdes då fram och det visar sig att trion har många stängar på sin lyra. Och verkligen är begåvade med bra röster.
Skivan som sträcker sig från baktakt och soul (Northern?) till Doo wop och rockabilly. Det enda jag har att anmärka på att toastingen inte riktigt funkar alla gånger (det förekommer dock bara i två spår) och att det känns lite påklistrat med låten Skinhead då den inte har någon direkt relevans (eller i alla fall uppenbar) koppling till kulturen i texten.
Främst gillar jag Make your own sunshine, How could I go och Be free.
Det här är nog den mest varierade skiva jag hört på år och dagar, och det känns inte spretigt utan lite som en best of som skulle kunna vara från ett band som hållt på bra länge och givit sig på flera olika musikstilar. Och som några säkert redan gissat är det musikstilar jag gillar så....det här är bra skit.
Innan jag ger mig på att recensera denna (digitala) skiva, som kommer bli en kortfattad recension så ska jag förklara varför den blir rätt kort.
Att skriva om hjärta och smärta är inget fel. Alla är vi människor och råkar ut för sådant. Dock så är det skillnad på hur till exempel Tom Waits och Shane Macgowan gör detta..och att skriva låtar i stil med "åh det är så synd om mig och jag mår så dåligt"...med offermentalitet.
Hör sådant, hjärta och smärta-hemma inom punk då?
Visst kan det funka, såvida det inte blir just offermentalitet. Sådant anser jag aldrig ska förekomma inom punken. Erkänna att livet inte är en dans på rosor alla gånger är en sak, men för mig handlar punk bland annat om att gå rakryggad ur sådant och sparka livet på testiklarna (eller äggstockarna om ni så vill)
Så...Del III då, som släpper denna ep digitalt den 15 januari. Det är bra producerat, rätt poppigt med vemod och det gör det dom gör bra. Men just den här sortens punk är sällan en favorit hos mig och jag kan inte annat förutom nämnda ord rekommendera denna skiva och detta band till sådana som gillar band som Masshysteri och Vånna Inget.
De fyra spåren heter: Guds Dotter, Kom Närmare, Bellevue och Korridorer.
Discharger tickar på, och överraskar mig inte direkt. Ett djäkla drag, vilket är positivt men det närmar sig mer och mer metal än punk-främst i en del solon och en del körer till viss del. Den sämsta sortens metal dessutom-powermetal.
Textmässigt är det inte heller mycket under solen. Det är ganska filosofiskt och apokalyptiskt. De står fortfarande rakryggade och kämpar på. Visst är det en ganska stor hörnsten inom punk och skinkulturen men jag undrar ändå hur många låtar man kan skriva om just det. Bandet ger mig mer och mer känslan av att jag hör samma skiva om och om igen. Och får inte Tim nog av att framföra och skriva sådant här solo?
Det nyskapande (nåja) är väl de Irländska influenserna som det lagt till sig med i tre av spåren. Heroes, Dont know where we are going och titelspåret men även om det är nytt för bandet (eller om jag missat den grejen på någon av skivorna) så känns det som...visst, ett steg framåt på så vis men i fel riktning. Tillräckligt många sådana band finns det redan och det har gjorts bättre. Många år försent med andra ord.
Mycket kritik här men för den sakens skull är skivan inte katastrofal. Den funkar säkert när man är på det humöret men mig ger den ingenting just nu.
Ett band jag hört förut men nog oftast blandat ihop med ett annat (med snarlikt namn) Denna skiva släpps inom kort, närmare bestämt den 22:a januari och det här lär nog bli den mest förvirrade recensionen någonsin.
Bandet spelar punk, eller punk med glaminfluenser? Med lite skänk av viss rock n roll? Och jag kommer på mig flera gånger, främst under första halvan av denna 10 låtars skiva att tänka på...psychobilly? Nästan så att jag väntar på att ståbasen ska komma in men någon sådan kommer aldrig.
Det är i alla fall ett bra drag och jag är övertygad om att bandet är bra live. Det gnids mycket på gitarren i en del flippade/stökiga solon och överlag så låter bandet djävligt skitigt. Och som sagt:bra.
Ska jag nämna tre favoriter så blir det som det oftast blir-titelspåret, The truth is out there, In so many ways som har en mycket bra refräng och det är en sådan där pepplåt om att stå på sig själv och gå rakryggad genom livet. Jag vill även sticka in en fjärde-Fuck aina som handlar om våran fantastiska poliskår.
I övrigt ger jag mig inte på att försöka namnge något band som jag kan ana är bandet influenser eller vilka de typ låter som. Det är bra rock n roll helt enkelt och jag tror den här skivan går hem i flertalet subkulturella läger.
Ur South City Locos aska har Audiopunx rests sig. Som här bjuder på 4 låtar inför den kommande skivan The New breed. Det är kul att de redan nu avslöjar hela låtlistan så man kanske vet lite vad man har att vänta sig, om man nu är en sådan som ger sig på att gissa vad texterna handlar om när man bara ser dom på papper.
Jag vet inte riktigt vad jag ska jämföra bandets sound med. De två första låtarna har ganska lugna intron men sedan bär det av, ett kännetecken för bandet är också flertalet kortare gitarrsolon. Jag får lite känsla av Pug Uglies, men det är nog mest i Chaos.
Bra är det i alla fall och bäst av dom fyra låtarna är When I fall, som handlar om vänskap-eller brist på sådan. Där refrängen går:
If you`re not there when I fall-dont be there when I get back up.
Ännu ett bra band från Skåne som jag dessutom såg tidigare år, och jag kan säga att de var bra live.
Skivan beräknas/hoppas komma under första halvan av 2016.
