barbedwirelove.blogg.se

 

 

Äntligen fick jag höra mer av detta band som gjorde en av de fyra-fem bästa på samlingen Chaos in Sweden.

 

4 låtar i varierande tempo där UK 82 känns som en stark influens i de snabbare låtarna, och jag får även en känsla av Blanks 77 så...både gammalt och (halv) nytt.

 

Alla låtar är bra och de blir bättre och bättre för varje lyssning. Texterna är mycket vettiga även om jag var tvungen att konsultera textbladet i Dagger för i den går det undan på sången (positivt menat).

 

Jag skriver under på samtliga texter och främst i ovan nämnda och antireligion-låten Stay free.

 

Fullängdare kvickare än kvickt önskas!

 

Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla inför det här släppet att det verkligen är 10 år sedan Here we stand. Och det var det-gud vad tiden går.

 

Cock Sparrer har i mina öron inte gjort en enda dålig skiva och knappt en dålig låt så...förväntningarna var höga.

 

Och det smärtar mig att säga att den här skivan får godkänt men absolut inte mer. Den är inte dålig så men på något vis både förutsägbar och fantasilös på samma gång. Bandet har en tid varit så att man vet vad man får, och det är nu kanske det som är problemet.

 

Vissa låtar sätter sig med refrängerna som bandet alltid gör, men inte ända fram. Den förra skivan var lite trög i början men växte men den här kommer inte upp till samma nivå och jag vill nog sticka ut hakan och säga att den kort och gott är medioker.

 

Tyvärr.

 

Ett mycket tråkigt besked.

 

 

 

En av många saker som är kul med fanzines är att man ibland får tips på band som man inte har hört förut. Och i det fjärde numret av In defiance fick jag flertalet tips på band som jag tänker kolla upp. Band från Portugal och Australien.

 

I intervjun med Falcata namndroppas en del liksom den med Those rat bastards-kul. Främst Australiensisk (det där var svårt att skriva) Oi och punk tycker jag har fått ett rejält uppsving de senaste 2-3 åren men mycket är nog kvar att upptäcka.

 

Övrigt i detta nummer är bland annat Posso Kongro och som sig bör recensioner och gigrapporter, varav jag inte helt oväntat som vanligt främst gillar det sistnämnda.

 

Heja Tova friskt humör!

 

 

 

 

Ja, jag VET att jag har klagat en del på Trojan att dom släpper samma låtar som alla redan har gång på gång-främst på samlingar.

 

Och kanske borde jag klaga på den här också men då det är vinyl och en tema-skiva så....går det inte.

 

11 låtar från 69-74 där flertalet är sådana som jag velat ha på vinyl länge. Medverkande är bland andra Pama Dice, Joe the Boss, Dandy och givetvis Symarip.

 

Inga större överraskingar om man ska vara så men här friar jag helt klart en fäller-det går inte att göra annat med en skiva som innehåller sådana här pärlor.

 

Boss sounds!

 

Ännu en skiva från ett favoritband. Jag var dock lite orolig inför det här släppet då det var mycket snack om att texterna skulle vara väldigt mörka och andas utan hopp och liknande-för det har funnits och finns alldeles för mycket (svensk) punk där texterna är så men det är någon djävla offermentalitet-något som inte hör hemma inom punken.

 

Skivan är becksvart men det är ingen offermentalitet utan konstaterande att allt är skit och att det inte finns något hopp...till ett djävla drag musikaliskt. Som ett Asta Kask med ångest.

 

Det är nästan helt klockrent helt igenom och det är nästan omöjligt att plocka ut tre favoriter. Men främst gillar jag Bläddderfilmer om natten, Dom har fel och Börja om men som sagt-skivan är så bra så jag vill egentligen inte plocka ut bara tre stycken.

 

Jag gillar även att Ammy har fått (större?) utrymme än vanligt och sjunger lead på någhra av låtarna och även någon rad här och där...stenförtjust i kvinnliga röster som jag är.

 

Farligt nära full pott-missa inte den här skivan!