I december förrförra året berättade Crippe för mig att han hade ett nytt band på g, dock något förtegen om det hela. Några månader senare visade det sig att bandet hette Stilett och innehöll folk med minst sagt fina meriter från andra band. Spliff och red stripe hette första smakprovet och denna spred sig ganska långt i mina bekanstkapskretsar, precis som det andra smakprovet-Född att förlora. Så jag var minst sagt spänd på fullängdaren som släpptes nu i slutet av januari.
Och vilken debut av bandet. Långt efter den värsta vågen av Rancid-kloner leverar här dessa rutinerade herrar finfin punk på svenska med influenser från just Rancid men även en hel del Operation IVY. Hade den här skivan kommit för 10 år sedan hade jag förmodligen bara suckat men då åren gott och dessa herrar har trovärdiget att göra Rancid punk på svenska så...sitter det som handen i handsken.
På denna vinyl så finns inte ett enda dåligt spår och det är en bra blandning av melodiösa spår och mer ösiga sådana. Låtar som sätter sig direkt förutom redan nämnda är Dö ung och Radio Stilett och avslutningen kan vara den bästa jag hört på skiva på bra länge- (Kan någon) ropa polis där det inte låter så lite The Clash-en baktaktshistoria och det är nästan så att det skulle kunna vara en låt av The Clash-vilket inte är ett dåligt betyg enligt mig.
Textmässigt så är det väl ganska få solskenshistorier och det är väl ett inte helt okänt faktum att bandet har Adam från numera nedlagda Tysta Mari på sång-och det är väl där jag ser en referenspunkt banden emellan, just i texterna. Annars så är bandet helt klart "ett eget" band enligt mig och jag tycker Adam sjunger bättre än på bra länge och även fast jag verkligen gillar Tysta Mari så gillar jag att höra honom sjunga mer punk än det blev på senare år.
På plattan gästar Alonzo på en låt och Karl Blom, som jag närmast känner igen från Dims Rebellion spelar gura på alla spår utom ett samt att Gustav Horneman medverkar på orgel (som jag närmast känner igen från The Cigarres)
Snart ger de sig ut på vägarna tillsammans med Asta Kask och då står jag helt klart längst fram. Toppbetyg för denna skiva.
En trio (numera en kvartett har jag läst mig till) med fina meriter från bland annat Frontlash, Contemptuous och Antipati. Då Robban står som textförfattare så är det som jag förväntade mig, därmed dock inte sagt att det är tråkigt eller förutsägbart-jag anser att han är en av Sveriges bästa textförfattare, om inte den bästa. Bandet lyckas framföra tre bra bitar om arbetarliv och politiska människor med sina pekpinnar och höga hästar-utan att det blir standard eller enligt mallen. Jag hoppas detta band är mer än bara ett sidoprojekt och jag tycker det är tydligt att de är just ett eget band och inte lever på gamla meriter/meriter från andra band. Inte heller får jag känslan, som man ibland kan få av grupper med namnkunnigt folk-att det skulle lika gärna kunna vara kasserade låtar från deras tidigare band. Sabotage står på egna ben, helt klart.
Favoriten bland de tre spåren blir Bättre utsikt, där tyvärr ett ständigt aktuellt ämne avhandlas-scnepoliser som kräver att alla ska ta (deras) ställning och/eller avstånd från saker och ting. Även om vi i Sverige inte ens är halvvägs från klimatet i t.ex. Tyskland eller England så hoppas jag att vi aldrig ens kommer komma halvvägs.
Så en bra debut och det ska bli intressant att se vad som kan bli av detta i fortsättningen.
Denna snygga sjua utgiven av PST (där även en cd med låtarna ingår) är som titeln antyder Antipatis avsked. Ett av Sveriges bästa punkband i modern tid får mig att få en bitterljuv känsla i öppningen Skål för er men man får väl göra som bandet sjunger "Ni ska aldrig fälla tårar-trösta er med sprit". I följande 800 sen fortsätter bandet spy ut sin aversion mot SL och dess priser där det är en tydligreferens till 600 spänn. Just detta gör att låtarna känns djäkligt noga valda och jag ser sista låten som ett led i just det där de gör en cover på Gnällig av Agent Bulldogg. I min recension av Quattro Stagioni gjorde jag först en blunder angående vem som sjöng verserna där och kanske får jag ta mig på dumstruten igen men jag tror att samtliga medlemmar medverkar med sång här. Det gör att låten får lite ny nyans och då jag tycker det ofta blir fantasilöst med covers på skiva då band plankar låten rätt av utan att göra något eget av den...så gillar jag den här covern.
Ett mycket bra avslut av ett band som jag kommer sakna men jag hoppas vi ses någon gång.
Ett släpp som inte bör minnas, köp innan den tar slut-vilket den i en perfekt värld bör göra rätt fort.
Jag har inget emot Transplants experimentlusta, mitt problem med Transplants har alltid varit Rob Aston. Nu har jag bara hört spridda skurar av deras två första skivor (mycket på grund av honom) men på den här plattan så sägs det att den delen fått stå tillbaka lite mer än innan. Och att det är mer ren punk. Om det kan jag inte direkt uttala mig p.g.a nämnda spridda skurar men jag tycker det är ett djäkla hattande fram och tillbaka mellan rena punkspår och hiphop.
Även om många rena punklåtar börjar bra, som See it to believe it, All over again och Silence men så kommer Aston in och sabbar. För min del, om nu rappen är mindre här-så får den gärna bli ännu mindre nästa gång.
Eller så borde jag kanske helt ge upp med att lyssna på bandet.
Det blir alltid lite svårt för mig när ett band man gillat länge återförenas.Jag vill att de ska låta nästan identitiskt som när det begav sig-samtidigt som jag inte gillar när band bara kör på säkra kort och i princip bara spelar på folks nostalgi-nerver.
Attentat hamnar någonstans mitt emellan med sin Fy fan från förra året-deras första platta på 20 år. Visst känner jag igen bandet när de precis som förr levererar melodiösa låtar som sätter sig tokfort och som man lär sig sjunga med i snabbt. Jönssons röst har mognat en aning (konstigt vore kanske annat?) och jag ser det som positivt då ibland förr tyckt det blivit kanske lite för snällt mellan varven. Bandet spelar dock snabbare än vad de gjorde förr, lite hårdare sound utan att tappa sitt speciella sound.
Vilket för mig in på en annan punkt-i många recensioner så har det nämns att bandet är "lika arga som förr". Jag vet inte men jag har aldrig ansett att bandet ens var så vidare arga? Kritiska javisst men om man räknar bort Gefan i mej och några få till-när var dom så arga? Även om de på skivan kritiserar mycket så känner jag inte direkt att de är arga, det kan kanske vara så att det melodiösa tar lite udden av saken och man fokuserar på det tralliga men trots det så önskar jag emellanåt lite mer aggressivitet i sången.
Vidare kör de helt klart på en del nostalgi, men jag hoppas detta inte är ett kommersiellt drag för att locka till sig sina gamla fans-bland annat genom att blicka tillbaka till svunna tider i Sweet och Slade samt Sång tillpunkarna....och alla uppenbara lån från The Clash.Men detta måste ju vara gjort med glimten i ögat? Och visst måste även bandet vara medvetna om sitt lån från Newtown Neurotics i Occupy Wallstreet?
När det gäller nyskapande så närmar dom sig väl lite sådant i Prins, som är någon sorts nu-metal historia med en förfärlig gäst-rap av två tjejer vid namn Silversystar. I mitt tycke blev det inte alls bra och trots att jag inte på trendkänslig så gick väl det tåget för länge sedan?
Något som jag mer ställer mig undrande till, med risk för att försvinna in i överanalysering...är att jag flera gånger inte riktigt förstår vad de menar i sina låtar. Som i Fattiga och rika men främst Fy fan svenska man. I den sistnämnda....driver dom med den stereotypa bilden av en svensk man, generaliserar dom själva eller riktar den sig helt enkelt till just sådana som beskrivs i texten? Det är flera av låtarna som ställer mig undrande till vad de egentligen handlar om men kanske är det så att bandet bjuder en till att tolka själv?
Så lite förvirrande är denna skiva, som väcker en del funderingar men bra är den på många håll och en värdig comeback av ett band som fortfarande leverar live. De har bland annat följt upp denna skiva med singeln Skyltsöndag i GBG och det ska bli intressant att se hur fortsättningen för bandet blir.
Franskt band med två år på nacken med medlemmar från Maraboots och Komintern Sect som haft ganska stor framgång under sin korta karriär. Efter lyssnat på denna skiva ett par gånger så hade jag först lite svårt att se varför men efter en del om och men så får jag ge skivan godkänt i alla fall.
Öppningen var dock inte min kopp te, mycket pga den återkommande samma gitarrslinga i de tre första, som tur är fortsätter skivan inte i samma stil men däremot så behåller jag mitt första intryck att det är väldigt mycket Perkele över soundet, från början till slut. Även textmässigt så tycker jag mig höra rätt uppenbara "lån" från GBG-bandets texter-främst i de tre bonusspåren (vad som är nu är så bonus med dom?) Just bandets texter slår knappast in några dörrar och det är väldigt klyschigt på sina håll, på ett ganska fattigt sätt. Om detta beror på att bandet inte har engelska som modersmål eller dålig fantasi ska jag inte spekulera i. Dock så fastnar många refränger, fast det behöver ju inte automatiskt betyda att det för den sakens skull är bra.
Godkänt trots kritiken men jag anar att den här skivan blir en sådan som åker fram främst åker på halvvägs in i förfesten. Mina tre favoritspår är Lafayette, 1789 (där Komintern Sect gästar och delar av texten är på franska) samt det snabba titelspåret.
Jag fick minst sagt en "aha-upplevelse" när jag läste om "Stalkern Johan" tidigare i veckan i Metro. Denna persons tillvägagångsätt påminde VÄLDIGT mycket om en snubbe som härjade på skinheadcommunityn Bråkmakargatan för många år sen.
Denna person riktade främst in sig på yngre skinnskallar, som han ställde minst sagt märkliga frågor och önskemål till. Oftast så ställdes det frågor om "de har ölmagar" och han ville mer än gärna se bilder på dessa. Det var också många märkliga frågor om personernas relationer till sina pappor-allt från "om papporna brukade slå dom som små" eller om "de brukade brottas med varandra".
Jag som admin kickade denna person, som t.o.m lurade av minst två person deras telefonnummer och trakasserade dom med samtal och sms om ovannämnda saker. Bland annat, när en person tröttande så locade person att sluta om han fick en bild på dennes mage.
Jag lyckades, efetr lite detektivarbete få fram bild+namn på denna snubbe, vilket underlättade att kicka honom ett par gånger till när han lyckades slinka in på forumet igen (bland annat en gång som tjej)
Och angående om nu denna "Johan" och bråkis-snubben är en och samma person ska jag låta vara osagt, men efter lite googlande så fick jag bland annat fram att en del människor har teorier som stödjer just detta. Det visar sig också att bråkis-personen är sedan många år tillbaka en ÖKÄND så just Bråkmakargatan var tydligen inte unikt, först eller sist.
Jag kommer följa hela "debabatten" i bloggar, på websidor och i tidningar...så får vi se om jag i slutändan har rätt eller fel.
Det klassiska bandet från Birmingham med klassiska skivor som Oi Kinnock-give us back our rose och Hard as i ryggen är tillbaka med besked!
Första skivan på 20 år är en riktig fräsch käftsmäll, bandet har aldrig brytt sig om att deras musik eller band de gigar med ska "passa herrskapet"-att vara politisk korrekt har väl aldrig varit deras agenda och det blir mer än tydligt här (åter en gång)-främst med spår som bland annat Won`t say sorry. Öppningen med Real Oi sätter standarden för denna ganska arga och snabba skiva, visst hör jag att det är just dom men som sagt så går det överlag snabbare, vilket jag tycker passar sångaren Fluffy väldigt bra.
De överraskar även en del musikaliskt då de river av en ösig version av You`re wondering now (kanske mest känd p.g.a versionen av The Specials) -där de även stannar upp och kör lite baktakt-samt i The pubs of Brum och Night bus to Chelmsley där jag får inte så små vibbar av psychobilly. Noterbart är även att de spelat in This British land på nytt-eller i alla fall en del-låten med samma namn på den här skivan innehåller 6-8 rader av original-låten men resten har fått en ny text. Samt att de även bjuder på ett covermedley av Misfits och Joan Jett, Attitude respektive Bad reputation. Och just dom covervalen skulle kunna sammanfatta plattan rätt bra.
Close Shave bryr sig inte ett skit om vad folk tycker. De gör sin grej och om jag får säga det själv-dom gör det djävligt,djävligt bra.
Detta band vet jag inte hur jag kom över, men de har lyckats med sina två låtar från kommande fullängdaren (deras första) Moments of grey få mig riktigt, riktigt intresserad. Jag gillar främst sången där Elin visar prov på att hon har ett ganska brett sätt att använda sin röst på, en röst som jag anser passar till både punk och metal...som jag nog måste anse att bandets musik är en blandning av.
En helt klart köpvärd skiva "endast" baserat på dessa två enligt mig.
Och om det inte vore nog är ännu ett smakprov uppe på youtube. Och jag blir mer och mer impad över bandets spridda talanger.
Svängigt enmansprojekt av Johan, till vardags sångare i Prins Carl. 60-tals inspirerad ska som samtidigt känns modern. Denna kostym passar Johan helt klart men man får ju komma ihåg att han knappast är någon nybörjare då han spelade i Jamborees för....ja, x-antal år sedan-det började väl närma sig i alla fall 7-8 år sen bandet tyvärr la ner?
5 låtar varav två av dessa är instrumentala-öppningsspåret Gipsy ska samt The Awakening (som har en sjyst gitarrslinga också) Lustigt nog så gillar jag dessa bäst men däremot inte sagt att jag har något att anmärka på gällande hans sångröst, den är skönt laidback och jag får lite vibbar av Hepcat, både textmässigt och på grund av sången på något sätt.
Skivan avslutas med en mycket bra cover på The Hop av Derrick Morgan och jag hoppas Johan drar ihop ett helt band så man får njuta av det här live någon gång framöver.
Det var inte igår man hade ett pappersfanzine i handen. Jag är inte nostalgiskt lagd men jag kan inte låta bli att bli det lite grann när jag läser Schizo fanzine 8 och 9, bägge utgivna i maj 2012 respektive 2013. Redaktören är knappast någon nybörjare på området och det helt klart skriva. Det står ganska klart att Micke föredömligt skriver om de band han gillar-oavsett genre. Sådant ger alltid plus i kanten då jag tycker att om man bara skriver om en av alla punkgenrer så målar man in sig i ett hörn. jag får också känslan av att han gör sin grej helt enkelt utan att snegla på andra och det är kul att läsa om lite band jag normalt inte lyssnar på eller ens känner till. Bland annat så gjorde hans intervjuer med Moral Dilemma och M.O.R.A mig nyfiken på dessa band.
I nummer 8 gillar jag främst att läsa om Really Fast records, Sub Alert och Subculture samt i 9 om The Bristles, Gary OG och P.P.P Records. Men det finns mycket intressant och stor spridning världen över gällande band och scenrapporter.
Normalt sätt så brukar Micke endast lägga ut sina nummer på nätet så att man kan ladda ner/skriva ut dom (kan det bli mer D.I.Y?) och det är hedersvärt men fortsätt för all del att sälja dom fysiskt.
Lagom tills julen kastas ut fick jag hem denna skiva-där 19 band med bra spridning internationellt gör jullåtar i punkversioner. Musikaliskt är det allt ifrån traditionell Oi och hardcore till vad jag skulle klasska som skate-punk samt även lite baktakt. Mycket blev som jag trott-låtar om hatet mot julen med lite glimten i ögat och en hel del "Ho ho ho-nu ska vi supa skallen av oss" . Men även en del eftertänksamma texter som handlar om att julen inte är rosenröd för alla, om man t.ex är hemlös. Två av låtarna som behandlar detta är också bland de bästa på skivan-Cut the wire av Prins Carl och Another night alone av Strangehold (jag fullkomligt älskar Lisas whiskeyröst)
Skivan är okej rätt igenom och jag tycker inte direkt något är katastrof, dock så finner jag det lite otroligt att temaskivorna kommit ut i hela fem volymer men jag är glad över att banden på den här volymen i princip helt hållit sig borta från att riva av covers som t.e.x Jingle bells och liknande, jag vet dock inte hur det är på de andra volymerna. Jag har läst och hört en del knorra över Evil Conducts bidrag-en cover på Silver bells och det kanske inte är deras mest lysande insats men inte ens dom kan ju leverera varje gång, dock så är det bättre än om de till exempel skulle gjort Mary`s boy child.
Bäst förutom nämnda akter är Hooligan (Dublin), Lion`s Law, Bishops Green och Harrington Saints. Jag gillar även att bolaget tagit med en cd med låtarna på så man kan minska slitaget på vinylen-som givetvis är röd.
Enligt 1,2 fuck you punk revue så har Klubb Dislocated blivit utkickade från Broder Tuck och krogen kommer nu satsa på att bygga upp det rykte som klubben (enligt vissa) förstört med bland annat sitt (påstådda?) Pay to play.
Just det där vet jag inte riktigt hur det är med. Jag har hört det nämnas mer än en gång, från fler än ett håll och från foklk oberoende av varandra. Dock i min (förvisso enda) kontakt med klubben för 2 år sen i bandsammanhang så var det INTE snack om detta ens för en sekund. En del med arrangemanget funderade "vi" över-som t.ex varför besökarna tillfrågades vilka de var där för att se-spekulationerna var där bland annat om det var en sorts marknadsundersökning för att se hur mycket folk bandet drog-jag låter hela den saken vara osagt.
Men jag har hela tiden ändå-trots alla röster ställt mig frågande till om klubben verkligen praktiserade detta-det låter lite smått otroligt då de hade band där flera gånger i veckan under långa perioder-med band som hela tiden återkom. Kanske har det rört sig om att klubben passat när man väl fått lira där men direkt det stormat så har man kunnat gnälla. Jag fick lite sådana vibbar när klubben (eller om det var krogen) bokade två stycken vikingarockband som skulle spelat där i mars....då höjdes en massa röster om denna "skitklubb" (eller "skitkrog) och då nämndes just kassa dealar och pay to play....det blir lite märkligt att klubben är helt okej när man får lira där men direkt det blir blåsväder så sitts inte chansen att få gnälla.
Nåja, hur som haver så har tydligen stället köpt in nya prylar och välkomnar band att höra av sig för att lira.
Medans Dislocated verkar ha hittat Stampen som sitt nya ställe.
Gatans Lag - Från Fest Till Arrest (PST Records/Kjell Hell) Allvaret - Tänk på döden (Erste Theke Tonträger) Tiger Bell - Don't Wanna Hear About Your Band (WIFE) Hårda Tider - Scandinavian Hardcore Insanity (La Familia/Instigate)
En mycket bra dokumentär om ett av de bästa svenska punkbanden genom tiderna i min mening. Upplägget är ganska likt Dom får aldrig mig (om Asta Kask) och jag slogs rätt tidigt av just det och var tvungen att kolla upp om det var samma regissör-men det är det ej.
Attentats historia berättas av dom själva varvat med liveklipp både från idag och då , lite intervjuer från när det begav sig och deras historia verkar vara rätt lik de flesta andras från sjuttiotalet-där bandet bildades lite av en slump och medlemmarna nästan ramlade in i bandet-opretantiöst och mycket lekfullt men givetvist seriöst. Mycket kretsar även runt inspelningen av deras senaste skiva Fy fan och det är intressant, där de (likt genom hela filmen) berättar om hur och varför låtarna kom till. Förutom bandet själva så medverkar även Ebbot och KaiMartin som berättar om sin relation till bandet.
