barbedwirelove.blogg.se

 

 

 

 

..en digital sådan och behöver band.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag klurade ett tag om jag verkligen skulle skriva om detta...eh, "hardcore-gig" jag var på förra lördagen - då jag har ganska få positiva saker att nämna men det får väl ses som en....liten scenrapport kanske.

 

Först vill jag säga att V-ås Sxe gör ett bra jobb med att boka nyktra gigs som kanske främst riktar sig till de under 18. Man vet ju själv hur det var i den åldern när man ville höra livemusik men inte hade åldern inne. Arrangörsgruppen körde mycket bra grejer i början av förra året men nu på senare tid har de kört mer och mer band som spelar...emo-core? Och kidsen verkar gilla det. Vilket the middle-ages square guy har svårt att förstå-varför lyssna på musik som går ut på att man mår dåligt? Visst-känslosam musik kan man göra....

 

Men man kan göra det på ett bra sätt och man kan göra det på ett dåligt.

 

Nåja....jag kom ner lite senare än utsatt tid när det skulle börja och hann bara se två låtar av Ex Animo. Och jag fick emo-vibbar direkt. Jag brukar inte kolla upp banden innan jag går ner alla gånger, något jag måste läsa mig-med facit i hand. bandet visade dock en sjyst attityd när de körde en låt mot hela "pay to play"fenomet som inte alls hör hemma i underground-scener och är både otyg och ofog. De hade en tjej på trummor som såg väldigt koncentrerad ut och det är positivt att fler och fler tjejer kommer in i hc-scenen....eller ja, emo var det ju.

 

Kikade in merch-borden i vanlig ordning och jag hajar inte varför många band gör så fula tröjor o.s.v. Svartvitt och det ser ut som det är ritat av en femåring eller någon "djup" människa...ofta är det djur på motiven också. Ingta köp där....

 

Our heart and soul gick på sen och de lät som....ett ledset Blink 182? De öppnade med att säga att "vi ska få er må dåligt och tänka på döden"...happy days. Näst sista låten av deras fyra-fast de utlovade fem-var det lite drag i men...nej, återigen inte mitt glas samarin.

 

Jag stannade dock för att se ännu ett band..Last Light och på linechecken blev jag lite förv'äntansfull då gitarristen klinkade spontant på låtar av Motörhead, Metallica (jajajaja) och jag tyckte mig höra riff från Holiday in Cambodia också? Men det var mest gapande som kändes som gapande för gapandes skull när de drog igång och musiken kom inte igång riktigt trots att det var hyfsat drag.

 

Man ska väl inte klaga när det finns eldsjälar som arrar men jag hoppas att arrangörerna visar lite bred som de gjorde tidigare och inte fastnar i att bara köra emo-band...om man nu får önska. Intresset finns ju där för annat så.....

Verkligen tips i elfte timmen men,men.

 

 

Att John King  har koll på skinheadkulturen märktes redan i Football factory (boken) även om den bara nämns flyktigt (men ändå återkommande) och likadant med de andra två i triologin om den engelska sjukan och engelsmännens komplicerade förhållande till sex - Headhunters och England away.

 

Men efter läst Skinheads så blir jag övertygad om att han måste ha varit skinhead själv, eller åtminstone umgåtts mycket med skins. För jag tror inte han är en sån snubbe som lästs sig till det. Det känns för äkta.

 

Boken handlar om tre generationer skins-Terry, hans son Laurel och brorsonen Ray. Man får följa deras liv och vardag där kärleken till musiken och kulturen genomsyrar nästan allt. Det blir lätt en klyscha med "a way of life" men här märks det verkligen att det är så...och äkta.

 

Om jag ska dra lite snabbt om huvudpersonerna så närmar sig Terry 50 bast och brottas med det, samt drömmer sig mycket tillbaka till sent 60-tal/tidigt 70-tal och tiden med hans avlidna fru. Sonen Laurel är givetvis uppfostrad i skinheadtraditionen och har fått främst Ska, rocksteady och den tidiga reggae-musiken med modersmjölken men blickar även åt punk och främst nyare sådan. Ray, som går under smeknamnet "Oi the nutter" hamnade i kulturen via Oi-musiken i början av 80-talet så....det finns en karaktär för alla,oavsett vilken del av kulturens fantastiska musiken man gillar.

 

Vad väntar du på?

 

 

Ibland dröjer det innan man kollar upp band riktigt....nu var det Toxic Lab Rats tur och det svängde mycket fint. Efter en mening av sången så slogs jag av att det MÅSTE ju vara samma snubbe på sång som i mina gamla favoriter Inglorius Bastards....eller?

 

 

 

 

...med skivor och kläder öppnar inom kort.

 

 

 

 

 

 

 

Onno Cro-mag, en sann scenentutiast som var med och satte ihop bland annat samlingen A worldwide tribute to the real Oi och nu senast Respect you roots....dog nyligen av en hjärtattack vid 49 års ålder. Kondoleanser skrevs igår på facebook av bland andra Argy bargy, Slapshot, Agnostic Front och Sick of it all så det finns inga frågetcken att det tyvärr stämmer.

 

Rest in peace.

 

 

 

 

 9 mars. Första spelningen för bandet i GBG på 3 år och flertalet gästartister utlovas.

 

 

 

 

 

Ägget meddelar, förutom en del saker som inte direkt intresserar mig att han kommer släppa "en rockabillysamling där gräddan av sveriges rockabilly band tolkar brittiska 77-punklåtar"

Låtordning klar och vad som kommer att bli skivan skickas för mastring idag. Runt första april planeras den släppas.

 

 

 

 

...av regeringen för sin musik.

 

"Musikexportpriset ges till en artist eller grupp, låtskrivare eller producent som under året bidragit till svenska exportframgångar och hjälpt till att stärka bilden av Sverige i utlandet"

 

Motiveringen löd:

 

”kanske den svenska grupp som haft störst musikaliskt inflytande internationellt vid sidan om Abba”.

 

Jag har hört rykten av Philadelphia-bandet Kingdom har splittrats....vilket skulle vara synd som fan om det är sant. Vet någon nåt om det? Jag har kollat på deras fb-sida men ingenting där...

 

 

Den helt klart bästa dokumentären om skinheadkulturen som gjorts. Från 95. Mycket "kändisar" medverkar....vad sägs om bla Gavin Watson, Big Iain (på omslaget till The spirit of 69), Judge Dread, Phil Templar, Watford Jon, Arthur Kay, Roddy Moreno (lika delar tröttsamt gnäll som vettiga åsikter) och Lee från Crashed Out.

Geografiskt är det utspritt, vilket är kanon. Man får träffas skins (som redan nämnt) av alla de sorter och ursprung i Norge, USA,Tyskland, England, Skottland och t.o.m Norge. Just USA skinsen visar hur gängrelaterat allt verkar (verkade?) vara då t.o.m skinheadkulturen består av gäng som känner behov att droppa sina namn var de än är...och ett skin berättar kort om att det är ganska mycket våld sinsemellan-han själv har blivit skjuten, knivhuggen o.s.v. Jag är inte så naiv att jag tror eller nånsin trott att alla skins är bröder världen över och har själv givetvis sett bråk över skitsaker, fylla, över brudar osv men....såpass? Tur att det inte kommit hit till Sverige med gängrelaterat skit.

Givetvis är dokumentären späckad med bra musik av grupper och artister som 4-skins, Symarip, Harry J Allstars, The Business, Dandy, Madness, Joe the boss, The Specials, Desmond Dekker och Blitz 

Enda riktiga minuset är att Paul Burnley från No Remorse medverkar också. Okej,det kanske är bra i någon sorts journalistisk synpunkt att ta med alla delar av kulturen (även om man inte gillar vissa delar) men ändå...ge en platform åt en sådan person att vädra sina unkna åsikter...nej. Han håller sig i skinnet ett tag men sen kommer idiotiska uttalanden...bland annat att han inte anser det är en motsägelse att vara skinhead och nazist-utan det är mer motsägelse att vara vänster eller svart skin. Samt att naziskinsen var överrepresenterade på two-tone konserterna....jag vet inte men 500 sieg-heilande skins på en Bad Manners konsert....låter lite väl otroligt.

 

Vad fan SKRIVER jag om det här för-du ska ju TITTA!

 

 

 The Godfather of hardcore-Vinnie Stigma och hans band släpper en låt från  fullängdaren som släpps 26 februari.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har endast låtar med detta Oi-band på samlingar som främst gavs ut av Dojo i början av 90-talet.Vet någon något om bandet, hur aktiva de var (är?), diskografi o.s.v så välkomnas all info.

 

 

 

 

 

 

 

Om ni minns en stenad herre i Filth and the fury som stod och vaggade medans han berättade en historia om när han fick stryk av Sid Vicious....så var det Nick Kent.



Skribent på NME under 70-talet som precis som en av mina favortförfattare (även han musikskribent på nämnda tidning)-Tony Parsons, var mycket kunnig och ska ha all respekt för sättet han skriver på....Kent går i den här boken igenom 70-talet som för honom överskuggades en aning av droger. Sex Pistols får mycket utrymme, och liksom "alla" andra så har han inte mycket gott att säga om Malcolm Mclaren. Den sistnämndas idè att klä upp New York Dolls i kommunistpaltor måste vara den sämsta marknadsföring någon gjort någonsin....lika klyftigt som om man skulle promota Turbonegro att vara fans av Vidkun Qusling.

Ett ganska okänt faktum angående Pistols och Kent är att han faktiskt under en period var med i bandet....bara 2 månader (juli-aug 75) men iaf. Han hann dock (sen kanske man kan ifrågasätta sanningshalten) göra en del inverkan på bandets inriktning...att t.ex slopa soulcovers och blåsa på med bland andra Roadrunner och No Fun  bland annat.

Kent skriver bra, men det är vissa delar jag ärligt talar inte kan finna intressanta. Jag läser om åren 75-79 då det hände mest intressant musikaliskt i min bok....

Delvis intressant alltså...åren när det hände något intressant

 Gigtips i elfte timmen.

 

 

 

 

 

Med Smash it up & City Saints den 14 juni.

 

 

Videon med sin  dräggelfaktorn i all ära men musikaliskt...

 

Nej, man gör INTE sådär med The Runaways.

 

 

En bok (självbiografisk) om såväl kärleken till punken såväl som övergrepp och en vuxenvärld som sviker.

Bosse är 12 år, det är 1976 och han blir frälst av punken...han kommer från en krånglig hemmiljö med en morsa som menar väl men...ja, hon nog med "sitt" egentligen och inte ser det hon borde - plus en halv alkad farsa som inte direkt är uppmuntrande och kärleksfull.

 I skolan har redan ses han lite som en outsider och när han i tredje klass börjar gilla Kiss och Alice Cooper...och några gånger sminkar sig som idolerna, ringer klassföreståndaren hem, kallar till möte och ställer frågor som:

"Är Bosse förvirrad över sin sexualitet"

Och att han kan "förvirra de andra pojkarna".

En annan tid, visst men sådant där får fan inte hända. Sådana övertramp får inte vuxenvärlden begå.

Som om det inte vore nog så blir han förvisso bra kompis med J, via sin fem år äldre storebror. J har tusentals plattor, öppnar sitt hem för Bosse och bjuder på allsköns saker...då exotiska saker som glass (annat än pinne) och pizza...plus att han ställer sin skivsamling till förfogande så Bosse kan få spela av svåråtkomliga punk LP-skivor och singlar som ännu inte kommit till Sverige riktigt. Han blir en bra vuxen kompis helt enkelt...

Saken är den att J är dubbelt så gammal....och att allt har ett pris - och ska betalas tillbaka.

Bosse bildar bandet Skabb, ett band som bara fanns i 8 månader men hann sätta sitt avtryck i svensk punkhistoria...J blir sångare i bandet och ju längre tiden går blir härvan med J mer och mer komplicerad...och tär på Bosse.

Men tyvärr...som om det inte kunde bli värre så är päronen, J och klassförståndaren i lågstadiet inte de enda som sviker. Det blir en råd tråd genom Bosses liv. Han får dyngpisk i princip varje dag för att han är punkare....och skolan SER det...men gör ingenting.När det till sist blir ett möte...lämnar det allt att önska.

Men just det där verkade genomsyra samhället då....det verkade nästan vara uttalat att det var "plockpoäng" på punkare. Raggarna verkade stå i frontlinjen...medans svensson och pensionärer tittade på, och nästan hejade på raggarna. "Ser man ut sådär får man skylla sig själv"..och tyvärr - har det i många fall inte hänt mycket sedan slutet av 70-talet där....både när det gäller lättklädda tjejer och  skinheads som punkare och fotbollsupportrar.

En stark bok om en ung överlevare, om hans kärlek till punken som håller honom uppe...

..och om en vuxenvärld som sviker.

 

 

 

 Firas med pompa och ståt på Debaser Slussen den 6:e mars.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Topper har släppt en ny singel, denna gång digitalt och på svenska, det är första gången jag hör dom på modersmålet men de är knappast okända för mig. Bandet spelades en hel del i radio runt  2000 vill jag minnas och det surrades om en fullängdare som minst sagt drog ut på tiden men kom 09.

 

Men till singeln nu då.....

 

Dårar heter låten och jag tycker det låter som en sjyst blandning av Imperiet, Troops of Tomorrow av The Vibrators och ledmotivet till The Warriors. Jag har tyckt sen jag hörde Once a punk-always a punk att engelskan många gånger var ganska svajig så.....jag tror faktiskt jag föredrar dom på svenska- i alla fall om det fortsätter så här bra.

 

Låter finns att ladda ner på deras hemsida:

 

 

 

 

Nu på svenska, en roman som beskrivs på baksidan som:

"Stephen King som boffat för mycket thinner".



Dee Dee bor på legendariska Chelsea Hotel med sin fru (tillika latinska rivhjärn) Barbara och hunden Benfield. Det är misär, helt galna människor som bor där och ännu mer misär....miljöerna är mycket bra beskrivna, och hotellet håller ungefär inte direkt femstjärnig standard....det är så att man får intrycket att muggen som Renton fiskar upp stolpillren i Trainspotting...är ren i jämförelse.

Boken lär ju vara ett resultat av Dee Dees på och avtändning....och då gör det lite att....jag blir illa till mods. Ska jag liksom förväntas skratta över hans skitliv och hallisar när - det var hans drogmissbruk som tog hans liv? Jag får lite samma känsla som när jag läste Heroin diaries av Nikki Sixx....jag känner mig inte bekväm.

Men....alla är säkert inte lika blödiga som jag.

Vill ni läsa om droger och misär som ändå skrivs med humor, och om gamla punkhjältar som spökar för Dee Dee...så läs.

Jag såg det dock inte själv och vet inte om mannen svarade rätt eller fel, men visst var svarsalternativen lite kul?

 

 

 

Godnatt....

 

 

 

3 maj i Norrköping.

 

 

 

 

Biografier om band brukar ofta vara historier där bandet hyllas, speciellt på senare år där b.l.a Mötley Crues bidrag till musikhistorien kraftigt överdrivits...många gånger skrivet av folk som man märker efter 3-4 sidor att de hemst gärna skulle varit en del av den "coola" rock n roll livet själva. 

Men det finns undantag.

Monte A. Melnick, som spenderade över 20 år som bandets turnèmanager berättar i On the road with The Ramones om sina år med bandet, ärligt och rakt upp år ner. Det var ingen dans på rosor, inte just (bara) pga vilt festande utan att....visst har man hört att Joey och Johnny sällan drog jämnt - speciellt på senare år men att det var sådär illa....Man kan minst säga att Ramones var bandet fyllt med komplexa personligheter.

Ärligt som sagt och Melnick kallar en spade - en spade. Vidare finns intervjuer och kommentarer från roadies, flickvänner, alla medlemmar i bandet genom åren....man får veta en hel del grejer man inte visste innan.

Bland annat att Bruce Springsteen skrev en låt till dom men de tyckte den var för bra att ta emot....The Boss släppte den själv och fick en hit....gissa vilken? (nej, inte Born in the USA).

Späckat med bilder också...över 200 sådana. Och flera på Joey utan brillor, det tog 20 år innan jag såg en sån bild...bara en sån sak.

 

En uppdaterad upplaga av boken som kom 91. Sedan då har väl Sex Pistols återförenats två gånger. Det är också främst om dom denna telefonkatalog handlar om. Det första som slog mig var: Hur mycket kan man skriva om en grupp som var aktiva runt 2 år bara? Visst skakade dom hela England och världen men...ändå?

Och inte helt oväntat så blev det tråkigt. Mycket visste man innan, en del hade man kunna klara sig utan - kapitlet om djupdykningen i Malcolm Mclarens uppväxt är ett sömnpiller....och egentligen, det räcker att se The Filth and the fury så kan man i princip allt det väsentliga om bandet.

Men visst, det handlar ju även om andra band...och trist nog (men å så väntat) så ignoreras banden som sen kom att räknas in under Oi-flaggen. Det är slående hur just den delen av punken totalt ignoreras i repotage och dokumentärer om punk. Nu går boken inte in så mycket på 80-talet men kan man skriva om Boomtown Rats, Joy Division, The Police och The Fall, som jag knappast räknar som punk på något vis (eller iaf väldigt lite) så....borde man väl fan nämna, om vi snackar 70-tal band som:

Angelic Upstarts, The Lurkers och Cock Sparrer...som även om de inte fick uppmärksamhet i klass med Pistolerna så...var det ju där och hade redan släppt singlar och varit aktiv i ett par år när skeppet sjönk för Rotten, Jones och resten av gossarna. Men man får väl vara tacksam att Sham 69 nämns ett par gånger....

Så...kan jag rekommendera boken?

Nja....ingen kan väl vara SÅ intresserad av Pistols att över 600 sidor kan få en att dregla? Se Filth and the fury istället....ett plus dock till bra beskrivningar hur samhället i England såg ut under denna tid.

 

Det här var nog den svåraste bok jag läst...om man räknar bort Pojken som kallades det och Svarta vykort, för de kunde jag inte ta mig igenom. Kanske är det för att jag vet hur det slutar, lite samma känsla som jag fick när jag läste Chelsea horror hotel av Dee Dee Ramone. Den sistnämnda ska väl anses vara "rolig" och "flippad" men vet man minsta lilla om Dee Dee och hans drogproblem så kan man ju räkna ut att boken förmodligen bygger på hans nojor under påverkan....droger som till slut tog hans liv...då har jag svårt att se det "roliga" i det hela.

Men nu handlar det om John Cummings, Johnny Ramone. Och hans liv, och mycket hans kamp mot prostatacancer. Tidigare har jag läst en del om Ramones (givetvis, de har ju hängt med hos mig i 20 år ungefär) och det var minst sagt ett band med problem. De flesta fans känner väl till konflikterna mellan Johnny och Joey bland annat....och faktiskt så har Johnny framstått som arslet i bandet.

Nu är det inte förmildrande att han är blev sjuk och dog, men jag måste säga att jag omvärderat bilden av honom en del. Han ger sin sida av vissa saker, utan att det blir "för mycket". Som fan så fick jag också reda på en del fakta om bandet jag inte visste innan.

Jag vet inte om jag kan rekommendera boken till någon direkt...för den är ju sorglig. Inte så sorglig att det är en enda lång bok om Johnnys dödskamp...men visst, det skär i hjärtat på en när han blir sjuk och sen när både Joey och Dee Dee dör under bokens gång, samtidigt som Johnny är sjuk....det var inte långt till tårar om man säger så. Och det är ingen lek för någon som får prostatacancer, men det måste vara fruktansvärt då en person varit gitarrist i ett av världens mest kända band*...och plötsligt bli sjuk, få svårt att hålla tätt, tappa hår och så vidare.

Den är svårt, den är känslosam men som sagt inte nattsvart hela tiden, men ni får välja själva....

Recension kommer....

 

 

 

 

 

 

 

10 år på nacken så relevansen att recensera en sådan platta?

 

Jo..mest för att gnälla eller anmärka på hur fel det kan bli när det bara kunde bli bra i teorin kanske?

 

En samling med two-tone banden utgivet av Trojan i det där snygga papp-askarna - kan inte bli fel eller?

 

Jo....det blev både fel och förbannat tråkigt samt även missvisande. Jag ska dock reservera mig mot att det kanske var p.g.a problem med rättigheter som det kanske blev så trist? Att kanske studioversionerna av många låtar inte gick att köpa loss (jag vet dock inte hur sådan fungerar egentligen)

 

Men den här skivan har i alla fall 50 låtar, och endast 16 är studioversioner. Många av liveupptagningarna återfinns på lågprissamlingar som man hört till leda....så där kom första och andra tråket.

 

Eftersom det inte är så många grupper med, vilket jag också har åsikter om men mer om det sen - så kör jag grupp för grupp.

 

Bad Manners: Har aldrig varit några favoriter även om de gjort bra grejer. Men för mycket ploj och buskis kombinerat med återsläpp av gamla skivor och "nya" med samma gamla låtar (oftast i liveversioner) på 90-talet gjorde att jag tappade intresset för gruppen. Här är det inte bara fjantiga låtar som Can Can utan en del bra men....studiolåtar hade varit att föredra om de nu var tvungna att plockas och det måste de ju.

 

The Specials: Blandat studio och live....studioversionerna är från 90-talet då Terry Hall inte var med och bandet mest lät som ett dansband. Hur de kan göra Return of Django, Skinhead girl med fler klassiker så djävla dåligt kan jag inte fatta - och som sagt-det låter mer dansband än ska/reggae. Dödsstöten kommer när två låtar tillsammans med Desmond Dekker körs, fruktansvärt dåligt.

 

Coventry Automatics:...som var The Specials namn innan de bytte. Låtarna de har med här är och blev hits på främst första plattan men de här versionerna är otroligt tama och tråkiga. Men det kanske finns en poäng som en tidsdokument?

 

Och så är The Beat med såklart?

Nja...SPECIAL Beat är med. "Supergruppen" som turnerade runt för (hysat?) fulla hus när ska-musiken låg i hyfsad dvala (nåja) och det fanns nog en poäng med det om man såg dom live men på skiva....nja.

 

Ljuspunkten är The Selecter trots att de precis som Bad Manners körde slut på sig själva på 90-talet med skiva på skiva med samma material. Men Pauline Black är alltid en fröjd att höra och det är med några låtar jag inte har.

 

Men varför är inte Madness med? Oavsett om det anses att de inte passar in då deras ska-period var rätt kort så...borde de väl ändå vara med? Deras poppigaste spår är helt klart bättre än mycket på skivan? Och kunde inte några av "B-gängen" plockats med?

 

 

 

Det hade ju nästan varit relevant att ta med The Apollinaires och Swinging Cats också?

 

Nåja....det kanske även var menat-teori nummer två-att det ska vara "limited tracks" dessa livegrejer? Var det kanske så Trojan resonerade?

 

Det här skivan kommer knappast spelas vidare ofta, men jag hade ju mina aningar vad jag skulle få men det kändes ändå dumt att låta bli när man hittar en tre skivors box för en spottstyver.

 

En skiva mot alliansen skulle jag vilja sammanfatta den här som. Många likheter med Nikes debattartikel i DN för några månader sen finns i texterna. Den här skivan är ett samarbete mellan henne och hennes orkester och lite över en handfull författare-bland andra Mian Lodalen och Katarina Mazetti. Nike har skrivit all musik och hälften av texterna och författarna står för andra hälften. Om jag ska nämna något om  texterna först så är faktiskt de bästa skrivna av författare-det är också de som fått mest uppmärksamhet och som promotats mest. Jag snackar om Utanförskap blues av Inger Ederfeldt och Aktion! av Eva Fuchs.

 

Hur låter det då? Ja....första halvan är väl rock blandat med lite blues, förutom Vandringsråttorna som har latinska rytmer. Nike låter arg i en del av spåren men jag kommer på mig själv att längta efter lite mer punkklös i musiken. Andra hälften är lite mer laidback och poetisk på sina håll, och då kan jag inte låta bli att tänka på Tant Strul, kanske för att Sebastian Öberg medverkar med sin cello och även Malena Jönsson medverkar på skivan.

 

Skivan har sina poänger, trots lite väl lugnt tempo som sagt, många av låtarna skulle passa fint i punkkostym och jag ger skivan godkänt men jag tror inte den kommer tilltala punkfans överlag, men det är nog heller inte meningen. Det blir kanske lite proggigt mellan varven men om inte annat kan nog alla som varit inne i karusellen som är arbetsförmedlingen med FAS 3, meningslösa praktikplatser o.s.v...ha behållningen av texterna i alla fall.

 

Jag kan tycka de här trenden med att släppa singlar endast digitalt är lite trist men man får väl inse att det är nya tider.

 

 

Det här var helt klart en trevlig ny bekantskap. Om jag har förstått det rätt har bandet två år på nacken och detta är deras första släpp. Det finns rutin i bandet men jag avstår från att namndroppa då jag ofta inte tycker det är så relevant vad bandfolk gjort tidigare alla gånger. 

 

Det är väl trist att dra upp en massa jämförelser med andra band men jag får känslan av att bandet influerats av både gammalt och nytt-jag skulle vilja kalla det en bra misch-masch av Attentat, svensk 90-tals punk, KSMB  och lite Ebba Grön. Det är melodiöst och medryckande och jag gillar - det som jag ser det som-uppmaningarna i de två första spåren, Nått nytt och titelspåret  till ungdomar att GÖRA NÅGOT -  greppa gitarrerna kanske?....lite som i Världen tillhör er av Asta Kask. En bra öppning på skivan och som tredje låt kommer ett viktigt ämne i Lönsam som jag tolkar som en känga till   jobbossar som knappast tackar arbetarna fastän de bryter ryggen av sig. Skivans absoluta höjdpunkt tycker jag är Svart guld och diamanter där inledningen inte låter lite likt Dead  Kennedys och när sången kommer igång blir den känslan knappast mindre.

 

En mycket bra ep av ett gäng som kan sin punk och har en  sjyst attityd. 

 

Skivan kan beställas på:

 

 

 

För övrigt finns mycket intressanta grejer på sidan i fråga.

 

 

 

 

 

Vi säger väl adjö till påven med den här.

 

 

För sitt album Rebirth.

 

 

 

 

 

 

Jag har haft en rad från en låt i huvudet i ett par dagar nu....inte fullständig dock och jag vet inte om det är ordagrant korrekt men den går något såhär:

 

"Punk died when the first punk said - punk`s not dead"

 

Alla tips är välkomna.

5 april på Debaser Medis, tillsammans med Alonzo & FAS 3 samt Bitch Boys.

 

 

 Långt ifrån alla avbildade damer har subkulturell koppling men en hel del.

 

 

 

 

på Manifestgalan. Deras platta Pride & Prejudice vann i kategorin Punk/hardcore.

 

Stort grattis!

 

 

 

Ute på vinyl och cd som släppts av PST samt Kjell Hell den 30 mars.

 

 

 

 

..efter ett par digitala singlar och en väldig aktivitet överlag på sistone..

 

 

 

 

 

 

 Nu på lördag.

 

 

 

 

 

 

 UK Subs med snart 70-årige Charlie Harper i spetsen fortsätter prångla ut plattor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag fick ladda i flera timmar innan jag tordes lyssna på den här skivan (närmare förklaring) och jag försökte verkligen gå in med öppet sinne. Efter 3 timmar slog jag på stereon. Man mötts av Boys are back och Prisoner`s song som gav mig känslan av att jag hört dom förut. Den förstnämnda sätter sig, sen om det är bra eller dåligt är en annan sak men redan där började jag muttra något om trovärdigheten att sjunga om "looking for trouble" när bandet tappat sina cojones för flera år sen.

 

Men redan vis spår tre sätts standarden i den ganska spridda Rose tattoo där jag fick en otrolig Schlagerkänsla....att det istället för de som en gång var Bostons finest skulle vara något plastic ihopsatt "punkband" som stupar på mållinjen i American Idol. Dödsstöten kom inte långt senare, emellan de dock hyfsade spåren Rage och The battle rages on...nämligen den otroligt kassa jullåten The Season`s upon us. Men när jag inte trodde det kunde bli värre så var det dags för Dont tear us apart med några av de sämsta körerna jag hört. Resten av spåren och ej nämnda är för mig totalt ointressanta förutom Out on the town där ämnet känns igen men musiken är nåon sorts,...rockabillyhybrid?

 

Så..schlager blandat med för det mesta ointressanta spår. Det är bara att inse att Jag+Dropkick Murphys inte längre är = sant.

 

 

 

 

En väldigt personlig blogg där beskrivningen lyder:

 

"En oberoende och frispråkig blogg om Eslövs Bollklubb, fotboll i allmänhet och supporterkultur"

 

Det är även mycket musik där det sträcker sig från Oi, punk av alla de slag till Northern soul och ska. Många bra intervjuer finns även (den senaste med The Enemy) och överlag visar skribenten prov på bra koll och den är som sagt väldigt personlig.

 

http://www.theselecter.net/musicplayer.htm

 

 

 

På Trapper Bar, 15 februari.