barbedwirelove.blogg.se

 

Den här boken är inte direkt ny och jag förstår den inte riktigt. På baksidan läser jag:

 

...på 160 sidor?

 

Går vidare till förordet och då förstår jag att Dave Thompson inte haft ambitionen att täcka ALLA  tidiga band, och heller inte de bästa. Utan blanda större med mindre band som bara släppte 2-3 singlar och även en del som kämpat på trots att de inte riktigt kommit upp sig i smöret. Okej...låter ändå okej.

 

Men sen så skriver han i slutet av förordet att these 40 bands just had a lot more than most.

 

Och DÄR sätter jag standarden och jag kan såhär med facit i hand bara medge att boken är väldigt subjektiv. Han skriver mycket om banden han just gillar, vilket är cool på sätt och vis....

 

Men jag vet inte....en del band kvalar knappt in under punk överhuvudtaget enligt mig och jag tycker mycket ganska relevant fakta om banden utlämnas...det känns som om förlaget, som gjort flera böcker på samma tema fast med olika musikstilar-gett uppdraget i elfte timmen till någon haft med koll som lyckas få till något som känns lite som ett skolarbete på högstadiet. Nu var ju inte syftet att göra en djup analys men....det här känns ändå fattigt.

 

Ett okej tidsfördriv men inte mer. Omskrivna band är givetvis självklara band som Sex Pistols, The Clash och The Damned men även The Boys, Lukers, The Slits, Wire, UK Subs, London, The Ruts och Penetration.

 

Har jag förstått det rätt av intervjuer man läst genom åren så har en singel varit målet sen starten....och till påsk kommer den.

 

 

 26 april, Debaser.

 

 

 

 

 

1:31.

 

 

22 mars.

 

 

 

 

..så det är bara att börja handla från deras mycket intressanta sortiment av skivor, kläder och så vidare.

 

 

Fantastisk biografi av Stinky Turner om Cockney Rejects kometkarriär som startade i slutet av 70-talet, vid debuten vad Stinky endast 14 år gammal. Och att bandet kom levande från vissa spelningar är otroligt, många gånger var det verkligen rena krigszoner pga deras fotbollssympatier som publiken inte delade, främst när de spelade utanför London givetvis. Så med facit i hand var det kanske inte det smartaste draget att pusha så mycket på sin lagtillhörighet. Många gånger fick de verkligen slåss för sina liv.

 

I dessa dagar där band och artister nästan verka tävla i sina biografier om att de var galnast, slogs mest os.v...det mesta jag läst kommer verkligen på skam efter jag läst den här. Men en stor skillnad är att Rejects till stor del bara var unga och ville ha kul...men sen så visst-när någon ville dansa så bjöd de mer än gärna upp. Att bandet fick en ganska kort karriär (om man inte lägger till deras senare återföreningar) på grund av detta är ganska enkelt matematik...och många gånger kunde det gått mycket, mycket värre....

 

Så...ta och läs denna bok fylld med historier om fotboll, Oi och galna upptåg.

 

 

Släpps 25 mars.

 

 

 http://www.facebook.com/events/391335177625742/

Communityn Bråkmakargatan är sedan länge dött och begravt, men en sida på facebook för oss som hängde där när det begav sig startades för någon vecka sen av undertecknad. En hel del roliga namn från förr har dykt upp och det är inte meningen att starta upp den igen så där men....lite kul att hitta på folk från förr och surra lite om gamla tider.

 

 

 

 

The Clash tröttnar jag aldrig att läsa om eller se dokumentärer om, för att inte tala om att lyssna på. Så när jag hittade Passion is a fashion av Pat Gilbert på biblan så knep jag den direkt. Tjock bok (runt 400 sidor)....och fast jag kan det mesta om bandet redan så....

..sa jag att jag "aldrig tröttnar på att läsa om dom"?

Hm..sanningen med modifikation efter läst den här tegelstenen. Visst är den intressant och lite ny kuriosa fakta lärde man sig men...

Det är lite långrandigt mellan varven, en tung början - det tog runt 80-90 sidor innan bandet bildades, och att veta varenda liten detalj om medlemmarna är lite överkurs. Många personer runt bandet bidrar med citat, historier och synvinklar. Kanske lite för många? Allt från folk i deras tidigare band, till producenterna Guy Stevens och Sandy Pearlman, managern Bernie Rhoades, flickvänner, fans, roadies....osv osv. För ett otränat öga kan det vara svårt att hålla reda på vilka alla är.....okej, även jag var tvungen att bläddra tillbaka ibland och kolla vem "XXX" var nu igen. Lite bättre styckeinledning hade varit en idè....eller kanske att ha skippat 150 sidor.

Men jag hade behållning av boken....fast jag skulle aldrig orka mig igenom den igen - trots att det är The Clash.

Var lat och se Westway to the world istället...(många av historierna och citaten finns med där också)

 

 

 

 

 

 

...hör inte till ovanligheterna men 5 april är det dags för att fira släppet av Smakk valley.

 

 

 

 

 

 

 27 april med The Manics, Noll kompetenz och Dissocial, denna gång INTE på Skål utan Gula villan.

 

 

 

 

 

Jag kan konstatera att Gatans Lag har utvecklats massor genom åren, förra skivan var gansla olik den första och det satsade mindre på råstyrka tycker jag. Här ser jag en liknande utveckling, främst i första spåret där främst sången inte är så aggresiv som tidigare. Från fest till arrest, som första spåret heter är en skitbra öppning och när saxofonen kommer in blir jag barnsligt förtjust-det visar sig sen att just den är ett stående inslag på skivan vilket är mycket positivt.

 

Mer positiv utveckling är texterna, något jag länge efterlyst i Oi-texter är just "medaljens baksida" i fråga som supande och liknande. Lite eftertänksamhet och reflektioner att man kanske inte varit eller är så smart alla gånger. Och det tycker jag bandet visar prov på här främst i Låt mig stanna 3 dar i himmelen och Livet är för kort. Jag tycker det också är kul att de visar sina fotbollssympatier, något som också svenska band inte ofta gjort till men det har kanske mer handlat om att det inte funnits någon enhetlig syn gällande supporterskap än ointresse. Extra kul är att det handlar om ett lag i de lägre divisionerna, Norrby If.

 

Trots att de utvecklats som sagt så känns bandet helt klart igen. Visst finns fortfarande texter och att slåss och alkoholromantik men det är ofta en lite annan syn på det hela som tidigare nämnt.

 

En mycket bra skiva som släpps officiellt 26 mars av Kjell Hell  och även kommer på vinyl, släppt av PST.

 

Jag hörde talas om detta band runt 2007 och äntligen kom en platta med dom. Bandet har existerat sedan 02 men det här är vad jag vet-det enda släppta som finns. Jag kan inte låta bli att göra associationer angående det till Medborgardet, där ett par av medlemmarna också spelade-har vi ett mönster? 

 

6 låtar studio och 6 låtar live. Och det här är punk på svenska med rötterna i Göteborgspunken, som ligger mig ganska varmt om hjärtat. Utan att låta som kopior så för Torpedo klart arvet vidare på ett bra sätt från Slobobans Undergång, Glo, Perverts och lite Attentat. Jag har hört några röster i stil med att "det här gjorde ju Troublemakers för över 10 år sen" men....nja, efter genomlyssningarna måste jag nog säga att jag inte får den känslan. 

 

Känslan att det här är hur bra som helst kom ganska direkt, även om första spåret är lite trevande i början innan det brakar igång. Men efter spår tre så insåg jag att jag måste kapitulera helt och erkänna att jag är helt såld på bandet och skivan. Jag kan inte anmärka på annat än det jag gjorde nyss och det är svårt att plocka ut en favorit för alla är kanonbra men okej-jag väljer Gatans Musik. Även livespåren funkar fast jag inte brukar vara överdrivet förtjust i sådant. 

 

Jag har inte koll på hur pass aktiva bandet är för tillfället men jag hoppas helt klart att få se dom live och även se att flera släpp kommer. 

Till min förvåning läste jag för en tid sen att Klubb Dislocated skulle köra vikingarock i form av Völund Smed och Njord. Jag hajade direkt att det här kommer det bli liv om och visst blev det så. Främst tidigare i veckan med cirka 200 kommentarer på klubbens fb-sida och genast började signaturmelodin till Har du hört den förut rulla i mitt hubvud.

 

Och JA-VI HAR HÖRT DEN FÖRUT. Nu orkade jag knappast ens ögna igenom alla kommentarer men det var rätt tydligt vart liggan lades efter 10 stycken kommentar. Ett av banden har en snubbe med som har förflutet inom WP-band. Frågan är hur länge man ska döma band efter det?

 

Klubben backade efter ett tag och ställde in, men det roliga i kråksången är många bands reaktioner. Det var tack och hej för eventuella framtida gig (fast då klubben backade kanske de ändrar sig) och jag säger inget om det men många skrev på sina fb-sidor att klubben i princip var värdelös med sina dealer för banden och liknande. Lite märkligt att det dock passade innan att giga där i tid och otid. Men det handlar säkert om ett bubblande missnöje som legat där och pyrt men....lite larvigt tycker jag det blir.

Då var det dags för den lite skandalomsusade spelningen på Bankiren i Västerås med Agent Bulldogg, Projekt Oi & Kombatants. Jag hade onda aningar angående det här giget men ska inte å in på det djupare men jag blev positivt överraskad då det var lugnt helt utan politiska yttringar och inte ens ett slagsmål (när hände det på ett Oi-gig jag var på sist?). Kvällen startade hemma hos mig med en handfull gäster och redan efter halva första ölen så kände jag att den gick rätt upp i huvudet - jag tog det djäkligt lugnt tyckte jag men jag får inse såhär i efterhand att kommentarerna jag fick senare under kvällen att jag var ganska packad-stämde. Så den här rapporten blir lite haltande pga just det tillståndet jag var i.

 

Vimmelmässigt var det tipp topp med en massa gamla vänner och bekanta-främst utifrån. Det kändes som att det var ganska lite Västeråsare i jämförelse men som sgat var det hur kul som helst och jag skakade tass,utbyte artigheter och surrade med bland andra Lollo, Maya, Camilla, Pike, Sarah, Mange Jaha, Sonja, V-ås Gurkan, Tima, Lill-Robban*2 och en del av medlemmar i orkestrarna för kvällen.

 

Kombatants öppnade, ett band jag tyckte var bra live första gången men desto tristare på deras promoskiva som jag då fick. Dock så växte skivan lite med tiden och Dirty Max är helt klart bäst på den och den kördes givetvis.

Jag gillar helt klart sången och det är något med gitarrljudet jag gillar som fan som jag inte kan sätta fingret på-alternativt inte törs berätta. Liksom förra gången körde dom nästan en handfull covers och dessa var identiska med förra gången-bland annat If the kids are united och Take em all. Sen skiter jag i OM det nu är så att en av medlemmarna var med i ett band som hade rötter i ett annat band som stank ganska mycket politiskt.

 

Projekt Oi var ungefär som förra gången jag såg dom, och jag är inte direkt inlyssnad på deras egna material så jag kan bara peka på coverlåtarna de körde, vilket var samma som då, bland annat Yellow and blue (inget himlande med ögonen den här gången dock) och Beväpna er (som de gör mycket bra)

 

På arslet var det ja....och främst minnet från Agent Bulldoggs framträdande är diffust, men helt klart så levererade de med Karl XII, Sanningens tjänare och Stockholm Skins, de avslutade med en ganska kaosartad (höhöhöhö) version av Chaos där det blev lite stageinvasion-som dock stoppades av någon som trodde (?) att han var security och micken gick runt lite i publiken...förvånansvärt var det många som inte ens kunde texten utan brölade istället. Det var hyfsat röj under alla tre band, vilket mina knän vittnar om idag. Har jag inte ont efter en spelning-har jag inte varit på en spelning.

 

Kvällen avslutades med besök och slafs på Mcdonalds med Tima, Åke och Önskedamen.

 

Så..kvällen som kunde gått hursomhelst gick hur bra som helst.

Joey....12 år sedan dödsdagen.

 

 

 

 

 

 

..runt fredagens spelning i Västerås med Agent Bulldogg, Projekt Oi och Kombatants efter en helsida i Vestmanlands länstidning angående att två av medlemmarna i Projekt Oi även spelar i en mer politisk orkester.

 

Ska man vara helt ärlig anser jag tidningen frågeställning var relevant angående om/hur man ska skilja på det hela och om man kan vara politisk ena sekunden men inte nästa..beroende på sammanhang...

 

MEN.

 

Rubriken de hade dagen ifråga:

 

 

Ger helt fel signaler och stämmer inte. Tidningen lovade dock efter hot om rättsliga påföljder att idag (läs:onsdag) skulle gå ut med en rättelse.

 

Och tamejfan så kom det en sådan.

 

 

 

 

 

 

Det ser ut att bli ett mycket trevligt skivår med kommande släpp från Tysta Mari, Angers Curse, Alonzo& FAS 3, Saturdays Heroes, Gatans Lag, Asta Kask,Torpedo GBG och Contemptuous bland annat....

 

....separata inlägg om de släpp jag inte skrivit om redan är på g.

Åren går, men Jocke-du är inte glömd.

 

 

En web-butik med helt klart sjyst sortiment som hela tiden uppdateras.

 

 

 

När man trodde att det inte kunde blir fler subgenrer inom punken så....

 

...blir man överbevisad.

 

OiBM????

 

20 mars i Lilla hotellbaren.

 

 

 

På lördagar mellan 22:05 och 00:00 kör P3 rock ledd av Håkan Persson (som var med och gjorde Ny våg) lite hårdare tongångar. Tonvikten ligger väl på hårdrock av alla de slag men även mycket annat liknande och i princip i varje program letar sig lite punk in i programmet.

Jag kan absolut ta kritik angående det jag skriver, men ibland så ser jag inte poängen med viss kritik. Det kom ett mail med följande innehåll:

Hej. Jag hade tänkt skicka en skiva för dej att recensera men bloggen är lite för skinheadinriktad för vår smak.

 

Jaha...tack för?

 

 

City Saints är ett ganska nytt band med medlemmar från Perkele och Chillihounds som, trots hyfsad avsaknad (?) av material ute har fått många gilla på facebook samt en hel del gigs bokade. Debutalbumet kommer 5 april släppt av Bandvorm (vad annars?) De är även aktuella för samlingen Steelcap love affair.

 

Nedan kan ni se höra  Slippery Joe. Även om jag gillar countrysoundet så känns det på sina håll lite fantasilöst angående text men jag hör gärna mer och dömer inte fullt ut redan.

 

 

 PST meddelar att plattan nu går att förhandsbeställa (vinylen)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag tar mer än gärna emot tips om gigs, skivsläpp o.s.v från band och arrangörer.

 

Likadant om ni vill ha hjälp med affischering, spridning av klistermärken, flyers o.s.v. Bara att slänga iväg ett mail till:

 

 

 

 

 

Jag håller för närvarande på med en text om kopplingen mellan punkmusik och wrestling. En koppling som finns men dock inte är överväldigande och mycket kommer kretsa runt bandet Luchagores, i alla fall i skrivande stund men som sagt, den är ännu bara påbörjad.

 

 

 

 

 
Inglorius Bastards spådde jag (och många andra)  en lysande framtid  då jag köpte denna egenproducerade platta för snart 10 år sedan . Men såvitt jag vet så blev det inte mycket mer än två egna släpp (Boozed & blackeyed hette den första) och medverkan på Brewed in Sweden # 3 ...det pratades länge om en split med The Mockingbirds  senare - som det så populärt heter las bandet "låg på is"...det sista livstecknet var just hemsidan (borta sedan länge) var att spliten med Mockingbirds "kommer snart"....nåväl.

 

Bandet bildades 2003 av Christian och Tompa efter att deras band Scumbags (som medverkade på andra volymen av Brewed in Sweden) lämnade bandet efter en sisådär 6-7 aktiva år. Det var runt 03-05 som bandet var som mest aktiva då de bland annat gjorde en hyllad spelning på Hultsfredsfestivalens demoscen 2003 och på More noize than toys med bland andra Last Resort och Perkele,. Deras plattor fick bra recensioner i de flesta fanzinen under denna tid men som redan nämnt så....försvann de sen bara (?)

I.B spelade iallafall punkrock rätt upp och ner....de lyckades vara såpass mycket rock n roll utan att det blev löjligt. Ett punkigare Backyard Babies minns jag att många beskrivningar lät...och det är kanske inte så fel även om det inte känns helt på pricken. Ett djävla drag och "mycket" text utan alltför mycket klyschor...samplingar från filmen Barfly sätter pricken i över "i:et" 8 låtar där det som sagt är drag och en massa skrål, förutom i avslutande The club där tempot dras ner och de sjunger om ett ställe där det ordnades spelningar förr i tiden men som nu är borta.

Tillsammans med Dims Rebellion är Falun-killarna de två svenska banden som jag mest sörjar att de försvann....

Inte helt oväntat ger sökningarna på youtube främst resultat för filmen med liknande namn som bandet.Men efter en del letande har jag hittat två låtar, och är jag inte helt ute och cyklar är sångaren Christian nunmera sångare i Toxic Lab Rats....jag hajade till direkt när jag hörde de sistnämnda och även om jag inte fått det 100% bekräftat så....är rösten väldigt lika och efter lite efterforskningar är det lite för många sammanträffande och likheter i övrigt för att det bara ska vara tillfälligheter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att växa upp i 60-talets England om man var svart kan inte ha varit det lättaste - speciellt inte om man dessutom hade adoptivföräldrar i medelåldern. Detta handlade det mycket om i Cass Pennants bok som senare även blev en mycket bra film. I samma situation var Pauline Vickers, som senare tog artistnamnet Pauline Black och frontade The Selecter.

 

Det är en äcklig rasism genom hela boken, främst i början när Pauline är liten. Kanske skulle man om man skulle försöka förmildra saken kalla det "okunnighet", "barn av sin tid" eller kanske "klumpighet - vad man än kallar det så är det dock rasism. Det anmärkningsvärda är att mycket av det kommer från hennes EGEN familj, främst hennes mamma som verkade vilja ta allt svart ur henne och även insisterade på att Pauline var "färgad" - INTE svart. Även mostrar och liknande bidrar med mycket idioti, som kanske många gånger inte var så allvarligt menat men...likväl plumpt, dumt och klumpigt. Att tjejen spenderade mestadelen av sitt liv helt förvirrad och rotlös angående sin hudfärg krävs det väl ingen kärnfysiker för att förstå.

 

Hon bestämde sig dock tidigt för att visa folk....och började ta pianolektioner vid en väldigt tidig ålder-och visade sig ha en talang för detta. Och som alla vet så var hon med och bildade The Selecter, som gjorde en kort men intensiv karriär under den relativt korten two-tone vågen. Hennes kunskaper om de (dom) musikstilarna hon kom att spela kom förresten först inte via svarta kompisar utan ett gäng skinheadtjejer- några svarta vänner  hade hon knappt några under sin uppväxt då hennes mamma proppade henne full med historier om hur "farliga" dom var. Ja...motsägelserna var knappast få där. Senare hittade hon även Bob Marley and The Wailers och så fortsatte det. 

 

Kort och intensiv karriär för hennes band ja. De hade inte många gig i ryggen när de gav sig ut på two-tone tour med The Specials och Madness. Man har ju hört mycket om vilken unity det var mellan banden i en del repotage och böcker men....enligt Pauline var det väl sisådär med det. Främst så var hennes eget band kanske egentligen ett sådant som inte borde funkat då det snabbt blev läger i bandet och vissa HATADE i princip varandra. Men överlag, för att gå händelserna lite i förväg och hamna på ett lite sidospår så...

 

Är hon ganska snäll i boken...mer ödmjuk än bitter (det senare borde hon vara-eller har i alla fall all rätt att vara) men visst delas det ut lite kängor. Bland annat så var majoriteten av The Specials inte världens ödmjukaste eller ens trevligaste snubbar..och Madness anser hon svek hela "rörelsen" när de hoppade av mitt under turnèn när det började blåsa en del angående rasister på gigen. Så visst...hon kan bitas i boken men överlag är hon rätt snäll. 

 

Efter splittringen av bandet fortsatte hon spela in musik, till ganska liten framgång. Desto mer tid la hon de närmaste åren på skådespelari-främst i teaterjäser men hon jobbade även en del med tv som programledare för flertalet program innan bandet återförenades i början av 90-talet. Denna period blev en liten trist transportsträcka för mig att läsa men vilket självbiografi-oavsett person eller band-har inte sådana? Och ständigt finns funderingarna och den existensiella frågorna om var hon hör hemma, vem hon är och liknande....

 

Överlag en djävligt bra bok som intresserar på alla plan.

 

Och någon kanske undrar om hur det går med hennes frågor och funderingar angående sitt ursprung, sina riktiga föräldrar o.s.v?

 

....hon tar upp den jakten.

 

Hur det går får ni läsa. 

 

Följande lades upp på facebook igår:

 

Ibland när jag cruisar runt på second hand och på loppisar ståendes med näsan långt ner i vinylbackarna och bland cdskivorna så undrar jag ibland hur det kommer sig att just den där skivan hamnade just där....det händer inte överdrivet ofta, men ibland när man hittar en med någon personlig hälsning skrivet på konvolutet-ett grattis, en kärleksförklaring och så vidare....vad fick mottagaren att bara lämna bort den?

 

Det är inte ofta jag gör just den där stora KAPET man går och hoppas på....som att hitta Väktarnas Värld av T.S.T för 10 spänn, Antirock-singeln för en femma eller Knulla i Bangkok för den delen men....ibland så får man till hyfsade kap. Som när jag hittade ett ännu förseglat exemplar av soundtracket till The harder they come för 15 spänn.

 

Varför var fortfarande tejpen kvar?

 

Varför hade hen inte ens LYSSNAT på skivan?

 

En present som var helt fel?

 

Den såg ut att varit med om ett par flyttar att döma av omslaget men...helt intakt annars.

 

Och jag tackar och tar emot vid sådana tillfällen alla gånger.

 

Ibland kan jag nästan tycka synd om vissa artister....vars skivor som hamnar på rea efter 2-3 månader.

 

Och i vissa fall kan man ju, och HAR-skrockat över ett sådant faktum.

 

Men märkligare är det ju...när man hittar hyfsat nya plattor av underground-band. På Myrorna, på en loppis, på Läkarmissionen. Skivor som banden ofta säljer själva...som de kämpat för att kunna släppa och man förmodligen hört talas om för att man varit och sett dom....och gillat det man hört men så....

 

... skickar man den till en second hand butik...fortfarande inplastad.

 

 

En riktigt, riktiga bra roman av Martin King, som bland annat var medförfattare till Hoolifan. Här är det i princip samma ämne som i nämnda bok-om hur det var att vara i tonåren i i slutet av 60-talet/tidigt 70-tal  när skinheadkulturen blomstrar. Även om den här handlar mindre om fotboll än Hoolifan så finns den där men det är ganska mycket fokus på kläder-,att  jobba extra före och efter skolan för att utöka sin garderob. Och även vanliga företeelser som att försöka få till det med DEN DÄR  skinetten och givetvis kärleken till reggae och ska-musiken.

 

Ja...det behövs väl knappast göras någon mer grundlig recension. Noterbart är att snubben på omslaget ofta syntes på bilder från den tiden....som cirkulerar på nätet idag och i fotoböcker. Och på omslaget till den utmärkta reggaeplattan Skinhead revolt.