Ett väldigt snyggt omslag, i alla fall Fuck Frankies, som är ritad av gitarristen Lisa.
Den här spliten köptes främst pga det redan nämnda bandet som bidrar med två låtar som även finns med på LPn Twobeat continued. Där Everwhere redan var en favorit med snabb d-takt, lite replokalsljud och Matilda sjunger där som hon gör när jag gillar hennes sång som bäst. Väldigt gapigt och aggressivt och hon låter som hon är helt förstörd efter 3 dagar av masskonsumtion av whiskey och cigarrer.
It`s gonna leave a stain är jag mindre förtjust i då den går för sakta i min smak men givetvis får dom godkänt pga starka Everywhere.
Giftigt avfall...är väl crust eller råpunk om man så vill. Inte riktigt min grej även om även den punkgenren kan producera lite bra grejer då och då. Det är väl typisk sådan men några rader text som säger sitt klara språk, när man hör texten det vill säga. De sex låtarna som dom bränner av på runt 5 minuter heter bland annat Homofobhögern, raggarsvin och hora för överheten och med dom titlarna så behövs texterna inte direkt disekerras?
Även om bandet inte faller mig i smaken så får dom pluspoäng för sin DIY anda som dom även praktiserar vid sina andra släpp.
Men i det stora hela ingen skiva som kommer snutta vidare ofta för låtarna av Fuck Frankie finns redan på LPn som jag har.
That Driving beat har gjort det igen, ännu en bra singel där dom tolkar två gamla Northern Soul klassiker där de gör dom verkligen rättvisa. Titelspåret är gjord av Billy Keane 68 och där sjunger Ulrika lead, och därmed har alla tre av "the triple-star vocalist sensation" sjungit lead på bandets singlar.
B-sidan That`s alright är en av mina absoluta favoritlåtar i genren Northern soul och även den gör dom fantastiskt bra. Originalet är från 66 och gjordes av Blue aces, här sköter min favorit av de tre damerna sången, nämligen Yvonne.
Även denna singel kommer spelas flitigt i mitt hem så gillar du Northern soul så ta och köp skivan, samt kolla upp originalen också.
Nästa gång hoppas jag verkligen på en fullängdare och jag kan verkligen rekommendera att se bandet live om ni får chansen.
Detta Örebroband har imponerat mig förut, både live och på skiva så jag såg mycket fram emot att höra denna sjua. Jag måste säga att det är väldigt frikostigt av Noise of Sweden att skicka ett recensionsexemplar när upplagan är så pass liten (150 ex).
Bandet är en bra blandning mellan Oi och, även om jag skyr uttrycket oftast-trallpunk. Skivans första låt ÖSD skins (RIP) knockade mig direkt och det bara fortsatte.
4 låtar med bra refränger, hög igenkänningsfaktor och det blir väldigt varierat då 3 av 4 bandmedlemmar sjunger. Vem som sjunger vad och när ska jag låta vara osagt.
Det är fylla, vilda sparkar mot höger/vänster och religiösa och lokalpatriostism bland annat. Det sistnämnda manifesteras bäst i avslutande Örebro, en pärla från förr ursprungligen gjord av Frenzy Four.
Och som en riktigt bra singel ska göra får den att vilja höra mer. Så jag hoppas på en fullängdare snart.
150 ex som sagt, bara att in och beställa.
Denna snygga DIY-utgåva skulle helt klart kunna sammanfattas med orden "kort och koncist" eller "underbart är kort"
Eller så skriver jag lite mer än det om den.
Det är faktiskt längesedan jag hörde något såhär kort i fråga om både textrader och längd på låtar...som är så bra.
De sju låtarna har som mest sex stycken textrader och hela skivan klockar in strax över 10 minuter.
Bra rätt igenom med mycket ilska, mycket misär, precis som hardcore (eller kängpunk om ni så vill) ska vara.
Även fast jag gillar alla låtar så sticker den sista ut mest och blir min favorit...Destruktiv som är rock n roll/boogie i stil med The Accidents.
Ett nytt favoritband är hittat.
Den här skivan har jag läst mer ris än ros om. Främst så har det varit att såna som mest verkar lyssna på punk tycker ligan gjort ett bottennapp med att "börja spela reggae" och baktaksfantasterna tycker det är helgerån.
Jag själv gillar punk, jag gillar reggae-jag gillar punkyreggae. Animal och hans mannar ger sig på 10 rocksteady/reggae klassiker varav många är sådana som finns med på var och varannan samlingsskiva. Låtar som Love of the common people, Johnny too bad och Longshot kick de bucket av Nicky Thomas, The Slickers och The Pioneers.
..och dom gör det så det låtar ANWL, men även så måste jag säga att Animal inponerar med att sjunga väldigt bra. Inte för att han sjunger dåligt normalt sätt men han sjunger på ett litet annat sätt än med sin punkröst. Därmed inte att det blir skönsång men som sagt-det låter fortfarande mycket ANWL.
Så helgerån?
Ingalunda i mina öron. En bra och kul skiva.
En del av mina vänner och bekanta brukar ibland anmärka på att jag gillar Allvaret, då jag oftast är lite småallergisk när punk blir för känslosam. Men jag hävdar som vanligt att bandet klarar den balansgången, att det inte blir "för mycket".
Hela 4 år (fan vad fort det har gått) efter Tänk på döden så är nytt material välkommet och den här skivan är helt klart i klass med den förra. Det är en bra blandning av lite lugnare (eller "mer poppiga" låtar och arga mera punkigare låtar. Som vanligt så visar Sushila prov att hennes röst funkar mycket bra till vad det än bandet tar sig för.
Bäst är Som dimma, Rik och ung och kåt, Minns mig samt Om det är blod du vill ha ska du få det.
Ses i Västerås i augusti, jag lär stå längst fram.
A.M.T.Y tipsade om denna skiva för en tid sedan och jag tog min en lyssning, jag som alltid är ute efter nya bantaktsband. Jag trodde först att bandet var amerikaner, fråga mig inte varför men det visade sig att dom är ifrån Dublin.
Och skivan är mycket bra, bandet kör two-tone influerad ska i midtempo och låter mycket sent 80-tal/tidigt 90-tal. En jämn och bra skiva med en del samhällskritik och melankoli i stil med The Hotknives.
Öppnande Get out sätter sig direkt följt av titelspåret för att sen dras ner lite i Always in my mind där försöket till skönsång funkar sisådär. Men en jämn skiva dock med kanske lite brist på originalitet då en del spår låter lite lika varandra men jag rekommenderar herrskapet att ge detta band en chans. Jag tror denna skiva kan tilltala såväl sådana som lutar med åt original-ska då tempot är någonstans i mitten som sagt och även såna som inte lyssnar så mycket på ska till vardags.
Bästa spår: Crosshairs, Out on the streets och Bella ciao.
Om jag inte minns saker helt fel så är Världen brinner i princip samma band som varit aktivt sedan slutet av 90-talet under namnen Bright Boy och First of Many. Jag har inte sett dom live under detta namn än men vet att de alltid leverat på just den fronten.
Den här ep:n innehåller fyra låtar poppig punk som är medryckande och det är kul att höra Malin på svenska, innan har det uteslutande varit texter på engelska. Inledande Krig och tredje spåret Vi är bäst. Men alla är bra även om avslutande Av glas är lite för lugn för min smak.
Jag hoppas kunna se bandet live snart och antar att Malin kommer vara lika svår att fånga på bild som tidigare. De har fått till bra energi på skivan men med facit i hand så tror jag att bandet främst ska ses live.
Bra gjort och kul att skivan kom på vinyl.
Äntligen fick jag höra mer av detta band som gjorde en av de fyra-fem bästa på samlingen Chaos in Sweden.
4 låtar i varierande tempo där UK 82 känns som en stark influens i de snabbare låtarna, och jag får även en känsla av Blanks 77 så...både gammalt och (halv) nytt.
Alla låtar är bra och de blir bättre och bättre för varje lyssning. Texterna är mycket vettiga även om jag var tvungen att konsultera textbladet i Dagger för i den går det undan på sången (positivt menat).
Jag skriver under på samtliga texter och främst i ovan nämnda och antireligion-låten Stay free.
Fullängdare kvickare än kvickt önskas!
Jag var faktiskt tvungen att dubbelkolla inför det här släppet att det verkligen är 10 år sedan Here we stand. Och det var det-gud vad tiden går.
Cock Sparrer har i mina öron inte gjort en enda dålig skiva och knappt en dålig låt så...förväntningarna var höga.
Och det smärtar mig att säga att den här skivan får godkänt men absolut inte mer. Den är inte dålig så men på något vis både förutsägbar och fantasilös på samma gång. Bandet har en tid varit så att man vet vad man får, och det är nu kanske det som är problemet.
Vissa låtar sätter sig med refrängerna som bandet alltid gör, men inte ända fram. Den förra skivan var lite trög i början men växte men den här kommer inte upp till samma nivå och jag vill nog sticka ut hakan och säga att den kort och gott är medioker.
Tyvärr.
Ja, jag VET att jag har klagat en del på Trojan att dom släpper samma låtar som alla redan har gång på gång-främst på samlingar.
Och kanske borde jag klaga på den här också men då det är vinyl och en tema-skiva så....går det inte.
11 låtar från 69-74 där flertalet är sådana som jag velat ha på vinyl länge. Medverkande är bland andra Pama Dice, Joe the Boss, Dandy och givetvis Symarip.
Inga större överraskingar om man ska vara så men här friar jag helt klart en fäller-det går inte att göra annat med en skiva som innehåller sådana här pärlor.
Boss sounds!
Ännu en skiva från ett favoritband. Jag var dock lite orolig inför det här släppet då det var mycket snack om att texterna skulle vara väldigt mörka och andas utan hopp och liknande-för det har funnits och finns alldeles för mycket (svensk) punk där texterna är så men det är någon djävla offermentalitet-något som inte hör hemma inom punken.
Skivan är becksvart men det är ingen offermentalitet utan konstaterande att allt är skit och att det inte finns något hopp...till ett djävla drag musikaliskt. Som ett Asta Kask med ångest.
Det är nästan helt klockrent helt igenom och det är nästan omöjligt att plocka ut tre favoriter. Men främst gillar jag Bläddderfilmer om natten, Dom har fel och Börja om men som sagt-skivan är så bra så jag vill egentligen inte plocka ut bara tre stycken.
Jag gillar även att Ammy har fått (större?) utrymme än vanligt och sjunger lead på någhra av låtarna och även någon rad här och där...stenförtjust i kvinnliga röster som jag är.
Farligt nära full pott-missa inte den här skivan!
Jag hoppades verkligen att den här skivan inte skulle vara så illa som jag befarade.
Det är den.
Booze & Glory har "vuxit upp", levererar texter nästan uteslutande om det ämnet till musik som är lika lite punk som Dropkick Murphys senaste alster och lika intressant som Status Quo eller något liknande.
Tandlöst, stentrist och en himla tråkig utveckling för ett band som en gång var så bra.
De hårt gigande systrarna från Hastings andra fullängdare.
Som börjar bra med ett djävla ös i en hybrid mellan punk och Motörhead-och vem gillar inte det? Allison vrålar på bra och har en av punksvärldens bästa röster.
Men efter en handfull låtar så går tempot ner och blixtrar förvisso till i slutet med Fight och titelspåret men sen går det ner igen och avslutas med två ganska onödiga livelåtar-vilket jag tycker att man ska undvika på skiva.
De lugnare spåren är det inget fel på så men jag hade önskat samma drag som starten med bland annat Hollywood rain och Stay away.
Men en helt klart godkänd skiva med ett plus i kanten och stilpoäng för DIY andan.
Melodiös Oi! från Australien med väldigt utpräglad aussie-dialekt. De tidigare skivorna med bandet som jag hört har varit mycket bra och kommit med på top 10 på mina årslistor och den här är hittils en bra kandidat till den listan, även om de bara är i slutet av mars.
Melodiöst som sagt, eller om jag ska säga tralligt....trots att låtarna är bra så blir det ibland lite på gränsen. Det "får" inte bli mer tralligt för då blir det för mycket-på kommande släpp. Ibland blixtrar dom till med lite hårdare sound och dom låtarna står ut lite extra.
Det är även ett plus i kanten för den kvinnliga sången och körandet som kommer då och då.Om det är Dox på gitarr eller Jig på bas som gör det ska jag låta vara osagt men det är ett bra tillskott till sången...då jag älskar kvinnliga röster inom punken.
Tre bästa: The old and the new, We are not defeated och Set them free.
En skiva jag var trött på innan den ens kom ut, både pga att den hypats sönder och att namnet KSMB dragits i smutsen av interna bråk. Så mina förväntningar var låga men givetvis var jag intresserad av hur det skulle tänkas låta.
Och ja....det känns som att det mer skulle kunna vara en Alonzo-platta, mest på grund av texterna och alla ballader. Ballader är det alldeles för många av vilket gör att skivan känns väldigt spretig.
Ibland gnistrar det till lite men inte i närheten av när det begav sig-även om visst-band utvecklas men jag saknar ilskan från tidigare skivor.
Bäst är Alla mot alla, Tillsammans (som har lånat riff från God save the queen av Sex Pistols) och Dom bränner bilar.
En trea på en bra dag för vad det är, men inte mycket till KSMB skiva tyvärr.
En 15 låtars samling med låtar från främst 60-62...med ganska blandat sound men ändå inte.
Överlag hörs inspirationen från amerikansk blues och Rhythm and blues även om artisterna på skivan gör sin grej utav dom-dvs blandar med krydda från Jamaica.
Vissa är mer ska-liknande än andra och en del kanske lite väl blues:iga men en bra samling där några av favoriterna framförs av Leon and Owen, Prince Buster och Roland Alphonso.
Och för att nämna några riktigt historiska dokument/klassiker så finns Laurel Aitkens Hey bartender med, originalversionen av Oh Carolina samt Miss Jamaica av Jimmy Cliff.
Ännu en punksamling med If the kids are united, White riot och Anarchy in the U.K?
Nej, här har Cherry Red grävt djupt i arkiven 76-79 och fått till en riktigt bra 111 låtars (!) samling där det inte är samma gamla skåpmat. Visst är det en del låtra vi alla har på skiva redan med The Lurkers, Sham 69 och UK Subs men mycket svårtåtkomliga grejer.
En väldig bredd med band som Nipple Erectors, The Carpettes, Rudi, Drones, Stiff Little Fingers, The Outcasts, Joy Division, Only Ones, Vice Squad, Poison Girls, Cortinas, 999 och Adam and the ants för att nämna några.
Allt är givetvis inte klockrent men i mina ögon en samling man bör ha.
Vad världen inte behöver är ännu en samling med Red red wine, Liquadator, Israelites och Return of Django. Därför känns denna samling en frisk fläkt och mer "äkta" än Trojans samlingar de senaste 20 åren.
Visst finns det låtar som folk med tränat reggaeöra säkert redan har, som till exempel Conquering ruler och Melting pot av Derrick Morgan respektive Max Romeo men överlag är den här samlingen mer originel än de flesta samlingar som kommit ut på bra länge.
Så denna vinyl är helt klart prisvärd. Köp den och njut av halvsnabb tidig reggae med mycket orgel och sparsamt textinnehåll av artister som Hippy Boys, Bunny Lee Allstars och King horror, förutom redan nämnda.
Den här tillsammans med Moonwalk, Skinhead reggae box, Skinhead revolt, Monkey business och de fyra första i Tighten Up serien är egentligen allt man behöver i genren i min bok.
Har ni någon gång lyssnat på ett band som låter så snarlikt ett annat att ni känt att ni lika gärna kan lyssna på bandet som de som lirar är influerade av?
Den känslan fick jag av The Interrupters. Tyvärr.
De första 3 låtarna är mycket bra, ösigt med bra refräng och körer. Och redan i första spåret By my side anar jag en Rancid-influens när Rancid ger sig på att köra baktakt.
Det blir mer markant ju längre skivan går och efter lite mer än halva så började jag känna att jag nästan lika gärna skulle kunna dra av samlingen All the moonstompers.
Det blir även lite "Vi har hört den förut" då sångaren Aimee låter väldigt likt Brody Dalle. Många gånger känns det som om Rancid lånat in lite blåsare och har just henne på sång. Inte för att Aimee kan hjälpa hur hon låter men att det blri för uppenbart i mina öron att det satsat på just det..min teori förstärks när de slänger in rena punklåt här och där.
Trots detta är skivan bra, men det blir ganska fantasilöst efter ett tag. De brister i originalitet och vill jag lyssna på Rancid eller The Distillers-så lyssnar jag på just dom.
:format(jpeg):mode_rgb():quality(40)/discogs-images/R-10183553-1493015032-5414.jpeg.jpg)
:format(jpeg):mode_rgb():quality(90)/discogs-images/R-8823425-1470261436-7440.jpeg.jpg)
