Bombshell Rocks första släpp på 9 år om jag räknat rätt och 11 år sedan det senaste med Mårten på sång. 2 medryckande melodier på orange vinyl där främst titelspåret sitter som en smäck - lika tajt och fräscht som om den vore från Street art gallery.
Kul att bandet är igång med denna uppsättning igen och i juni går bandet in i studion för att spela in en fullängdare med (åter igen) Mattias Färm bakom spakarna. Och har jag förstått det rätt så är även en split med Noi!se på gång.
Så då var två månaders väntan över, äntligen skulle jag få se Asta Kask igen samt Stilett som jag velat se sedan jag köpte deras debut-LP i slutet av januari.
Efter en välbesökt förfest och kul mingel väl nere på Bankiren äntrade Stilett scenen och öppnade med TonyBeretta följt av Backstabber. Sedan drog de av i princip hela LP:n samt en svensk version av Career Opportunities innan de avslutade med (Kan någon) ropa polis? Bandet var tajta och visade en djäkla spelglädje trots en lång turnè, helt klart att vänta på.
Asta såg jag senast i augusti på Gruvpunken och även fast dom var kanonbra där så kändes den här spelning bättre. Kanske för att det var en helt annorlunda scen nu, ingen öppen under solen utan en trång och svettig lokal med mindre folk. Liksom då så visade de att dom fortfarande är ett av Sveriges bästa punkband och blandade mellan klassiskt material från Aldrig en LP och Med Is i magen med nyare material varav en hel del från Handen på hjärtat. Vad sägs som Lasse, Lasse Liten - Dom får aldrig mig, Fredagsmys - Välkommen hem-Ringhals brinner-Den mänsliga faktorn-Världens räddaste land- Död åt er alla-Tvn....ja, ni hör ju-jag tror rätt få fans av bandet var annat än nöjda.
Tyvärr...i vanlig ordning så blev det vad som verkar vara standard på spelning i V-ås numera - att en del människor inte kan skilja på att dansa och att slåss-eller snarare att de inte hajar att bara för att folk knuffas framför scenen till den röjiga punkmusiken..så betyder detta INTE att de vill slåss. Vad detta beror på vet jag inte men analys är kanske att de inte går på spelningar så ofta och inte är "rätt skolade". Det var bland annat en kille som började härja vid minsta lilla knuff-oavsett vem det kom från-jag själv bevittnade att han gav sig på två tjejer bland annat just för att de dansade in i honom. Vilket givetvis är totalt oacceptabelt och det var mer än en gång då jag både uppmanade honom att "kan du inte ta en knuff-DRA HÄRIFRÅN" och även (något bryskt och fysiskt) ställde frågan "vad fan håller du på med" och "vem fan tror du att du är". och det krävs MYCKET för att jag ska tappa humöret.
Trist att sådant här ska förekomma men utöver det - en mycket trevlig kväll där två tajta band gav allt.
Soul Power, del 1 av 4 sänds nu på lördag den 22 mars i SVT 2 klockan 19.
Musik special. Soulmusikens historia, från gospel via soundet från Detroit och 70-talets discofeber till dagens hiphop.Del 1 av 4: De tidiga åren. Musik har alltid varit en grundsten i kyrkorna i de amerikanska sydstaterna. Länge sågs gospel som ett fenomen reserverat för amerikaner av afrikanskt ursprung. Ur denna vitala kreativitet kom artister som bluesdrottningen Bessie Smith. Men efter krigsslutet blev denna typ av jazz och blues allas egendom när storheter som Mahalia Jackson, Ella Fitzgerald och inte minst Sam Cooke gjorde entré. Och än större blev fenomenet när en viss lastbilschaufför från Tupelo i Mississippi inspirerades av musiken - Elvis Presley.
Lite märkligt att göra cover på en hel skiva..likväl cover på en coverplatta. I original är det Everly Brothers platta Songs our daddy taught us från 58 och här är det Billie Joe från Green Day som kör sin tolkning avs kivan tillsammans med parhästen Norah Jones.
Nu har jag inte hört plattan de tolkar så jag kan inte uttala mig hurvida det låter troget originalen eller om de tolkr på sitt eget sätt. Men plattan är lugn och tillbakalutad och de låter mycket Everly Brothers om det, musikaliskt skulle jag väl arkivera detta någonstans emellan country och singer-songwriter och faktiskt så....är det helt okej. Bland annat så imponerar Billie Joe med sin sång även om jag hade föredragit om de bägge artisterna kunde höras lite för sig själva också på plattan....här är det bara duetter där de sjunger samtidigt förutom i slutet på skivan och det ger lite känslan av att man i princip hör samma låt om och om igen.
Det var mest på grund av nyfikenhet jag kikade upp den här plattan och visst är den småtrevlig kanske främst passande att lyssna på efter en hård dag på jobbet men....det är väl också det att den är lite för småtrevlig och där inget direkt står ut bland dessa 12 sorgliga sånger om ganska så tragiska människoöden.
Favoritspår: Silver haired daddy of mine & Roving gambler.
Tyvärr måste vi meddela att EXPLOITED inte kommer spela på årets PSK. Det kommer heller inte finnas någon ersättare då Exploited redan var ett "bonus" band till årets line-up. Då festivalen INTE ställs in så betalas heller inga biljettpengar tillbaks. Wattie meddelar att när ork och hälsa fungerar så kommer Exploited tillbaks till Stockholm.
Jag ska erkänna att jag missat en del av Perkele de senaste åren, detta är faktiskt den första skiva jag hört sen Confront. Tidigare så har bandet varit pålitligt i den mån att man alltid vetat vad man får. Men här tycker jag de överraskar en del, eller om jag ska säga att de utvecklats en del/fått lite nya influenser eller hur jag ska uttrycka det. Visst låter de på sina ställen väldigt mycket som förr-som i t.ex Give me your money men överlag tycker jag det är mer melodiöst och att sången är lite mer tillbakalutad, även om det hettar till och de låter som på ett par plattor bakåt.
Textmässigt låter de som de alltid gjort-på gott och ont men jag minns någon gammal intervju med bandet där de deklarerade att de inte hade ambitioner att skriva direkt djupa texter utan det överlåter dom till rödvinspoeterna. Överlag är det väl ganska genomsnittiga och typiska Oi-texter. Den som står ut just angående text och även sound är-som flera andra påpekat vet jag - är Dedicated to nothing där även jag får kraftiga associationer till Blood for blood i....ja allt.
En platta som växer även om jag inte direkt tycker det är deras bästa så låter det fräscht och som om dessa trotjänare fått en liten nytändning.
Shane Meadows har inte direkt varit så vidare öppenspråkig angående handlingen i kommande This is England90, som kommer fokusera mycket på den då växande ravekulturen och VM i fotboll året ifråga..men i en intervju gjord för BBC så avslöjar han bland annat att serien som kommer börja spelas in inom kort kommer innehålla:
""they'll be a lot of births, deaths and marriages."
Enligt vissa källor så kommer även karaktären Combo komma ut ur fängelset och vad jag förstått så kommer i princip alla från de två senaste serierna medverka samt att vissa i gänget kommer att göra inträde till ravescenen.
Som innan så kommer jag väl titta när den väl kommer ut på dvd men....efter det här så är det nog va?
En (inte direkt ny) split mellan Holländska Discharger som är ett av mina favoritband från landet ifråga-trots hård konkurrens och Jenny Woo, som jag alltid ansett är en duktig och ambitiös tjej som verkar ha skinn på näsan och som fört in lite nytt till musikscenen.
De båda akterna bidrar jag sex spår var, Discharger kör som vanligt sin tuffa Oi med lite nosande på metal (även om de väl göra det mer nu) med bra körer och driv. Här tycker jag dock de kunde låtit bli att ta med två akustiska spår, de kunde istället låtit Jenny Woo ta den biten. Ibland tycker jag de låter väldigt likt Discipline och mina favoriter bland deras bidrag är Born immortal (snabbast på skivan) och I believe. De kör även en btra tolkning av Riot (The Oppressed)
Jenny blandar akustiskt med låtar där hon backas av några musiker (dock inte Discharger) och som vanligt så föredrar jag henne akustiskt även om främst Sound of the scene är ett klockrent spår, helt klart bäst tillsammans med Stronger. Det enda negativa är att jag tycker att ibland skulle hon kunna tona ner wailandet lite.
Det är även lite synd att de bägge akterna inte möts i någon låt som avslutningen men man kan inte få allt. Outlaws förs tanken till lätt där men den har jag ju redan på en annan skiva men....det hade varit idè här tycker jag.
När den här samlingen kom ut förra året så svor jag att aldrig lyssna på den. Både för att vissa saker gör man inte (cover på) och då jag inte kände igen mer än 2-3 artister/band på den här och ont anade att det här skulle röra sig om finstämd/slätstruken indie-pop så....
..fast det gick sådär-min nyfikenhet och mina tvångtankar tog överhanden och jag lyssnade. Tyvärr!
Redan i första spåret så ångrade jag mig där Noonie Bao gör en Barnkanalen/Absolute kids version av Ungoch kåt, följt av Adam Tensta som här är dålig även för att vara hip-hop, och dödsstöten kommer i Samlingens version av Beväpna er....sjungen av en fjolla som låter som om han inte ens kan få till en buckla i ett smörpaket.
Och så fortsätter det, det enda positiva jag kan se är att det finns två band som gör hyfsat röriga tolkningar men det hjälps inte. Så här gör man inte med Ebba Grön, trovärdighet är allt och det finns ingen trovärdighet i de här tolkningar alls och jag skulle hellre genomlida en 90 minuters konsert med ett coverband fullt med braksvennar som skrålar med för full hals till låtarna dom kan en textrad till.
Jag kan inte tänka mig att någon som anser sig gilla punk och Ebba gillar det här, och jag undrar vad Gurra tänkte med när han tackade ja till att medverka på den här samlingen, där han med sitt Farsta kör Mental istid.
Undvik mitt misstag och låt inte eran nyfikenhet döda katten-för det är risk att ni aldrig blir människor igen.
Punk After Work! Släpp arbetsveckan bakom er tillsammans med oss och den bästa punken (samt närbesläktad musik) till prisvärd, välkyld god öl. Njut av årets första Punk After Work! Bästa starten på helgen! Fri entré!
Förvisso har jag inte lyssnat på Crashed Out på ett par år, men att det var så här mycket (hård) rock minns jag inte....Det är inget fel på texterna-de är av det vettiga slaget som i favoriter som Save Amy och The town that died på A-sidan men de där associationerna jag får till Judas Priest och Iron Maiden...nej, det är svårt att uppskatta den här skivan pga det. Ett plus är Lee Wrights gitarrspel-killen kan verkligen lira gura men som en bekant sa en gång: "Det är också det som är lite av problemet"...det blir lite för mycket gitarronani mellan varven.
Det är med nöd och näppe-tyvärr måste jag säga, att jag står ut med musiken på den här skivan, även om den har sina punkiga stunder-genom hela skivan så....trots att jag verkligen försöker vara positiv så blir det här en trea på den bästa av dagarna. På b-sidan är Break it down och Feel good bäst, och kanske blir min besvikelse lite fel om det är så att de alltid låter och har låtit så här (måste ta och friska upp mitt minne mera) men...nej, inget direkt för mig.
...bättre några ord utan värdering än inga alls? När det gäller ett bolag som skickat länk till låtarna av ett band de släppt och vill att man ska lyssna...så är inte jag den som är den.....
Men jag förstår ungefär lika mycket av Demonens musik som jag gör av hur det fick för sig att kontakta mig angående att skriva om bandet....
Så...here it goes: Det här är någon sorts goth/synth/postpunk med dyster och mörk ton till märkliga textrader som:
"jag kysste en demon", "jag kom till jorden när jag dog", "som en kattunge på flodens botten i en säck".
Nej..jag ska inte ens försöka mera, låter det här på något sätt intressant eller att ni vill bilda er egen uppfattningen hittar ni bandet via länken här nedan.
Country-skiva från frontmannen i Discharger. Ibland kan jag tycka att viss punk inte är så långt ifrån viss (outlaw) country så jag kan förstå att rätt många inom punkscenen (jag själv därtill) gillar det.
Och den här skivan från början av 2013 faller mig direkt i smaken-från öppningspåret (och tillika titelspåret) till skivans bästa spår This one`s for us och avslutningen med One more round. Tims mörka röst passar helt klart till främst de mörka och lite lugnare låtarna.
Mestadels akustisk gitarr och en del munspel till vettiga texter om våld inom en relation, folk som druckigt ner sig totalt, gamla och härliga minnen o.s.v- mycket man kan relatera till scenmässigt och en hel del eftertänksamhet med andra ord. Lite som en blandning mellan tidiga Badlands, en skvätt Dylan,Johnny Cash och Merle Haggard.
Enda nackdelen känner jag är att jag upptäckte det här först nu. Och skulle någon tvivla på igenkänningsfaktorn och att man kan relatera....
En gammal skiva förvisso men....jag erkänner att jag totalt tappade hakan när jag såg omslaget...vissa saker gör man inte och att använda vissa symboler/vissa symbolik med högt värde....ska man passa sig för.
Noterbart är att killen längst upp till vänster lystrar till (om detta inte syns) smeknamnet.....
Cass Pennant har ett filmprojekt på g, och nu skvallrar väl bilden nedan om en stor del av handlingen så jag ska inte gå in på det mera-mer får ni läsa om filmen på sidorna som länkas under bilden. Men jag själv ser projektet som mycket intressant och associerar en hel del till filmen om Cass själv samt Pauline Blacks självbiografi. Bland annat så kommer Vicky McClure från This is England medverka.
Jag kan dock varna för att det mesta som skrivs om filmen på sidorna handlar om att man ska skänka pengar för att finansiera projektet.
