Punk i Peking.
Kategori: Böcker.
En bok som släpps i november om jag fattat det rätt.
Revolten-Rörelsen-Refused.
Kategori: Böcker.
Trots att jag inte är, eller någonsin varit ett fan av Refused så fann jag frilansskribenten Patrik Wirèns bok om bandet väldigt intressant. Kanske mycket på grund av att det handlar mycket om hela Umeåscenen i slutet av 90-talet och allt som kom därtill med veganism, sXe och så vidare.
Nackdelen med böcker om band är som jag konstaterat många, många gånger tidigare är att de ofta får en väldigt beundrande ton från författaren....där nästan inget negativt nämns och det lyser väldigt mycket igenom att författaren är bandets största fan. Så är det dock INTE här utan en spade kallas en spade. Man får lära känna bandmedlemmarna bra och det är även intressant att läsa andra människors syn på Umeåscenen - som t.ex föräldrar och poliser.
Lagom lång, lättläst text och ja-relevant i det stora hela. Det som slog mig mest med boken var att även om bandet-av uppenbara orsaker - inte drabbades av fylleslagsmål och fyllekonflikter inom bandet...så slås jag av vilka djävla draman det var i bandet-eller jag ska nog snarare säga outtalade konflikter, gräl som aldrig reddes ut utan bara sopades under mattan....så att sagan tog slut ganska fort är knappast förvånande.
Boken sista kapitel avhandlar återföreningen och boken avslutades med ett persongalleri över folk i bandet-vilket behövdes för mig som oinvigd och för att hålla koll på bandets Spinal Tap-kavalkad av basister.
Extreme – war on the streets of Oslo
Kategori: Böcker.
15 mars i samband med The Oppresseds gig i Oslo kommer en bok släppas, Extreme – war on the streets of Oslo, skriven av Jan Kallevik.
Här är en beskrivning av boken:
It tells his story from childhood onwards, but the focal points of the book is the true friendship and loyalty he found in the skinhead culture and the 90’s war between boneheads and skinheads for the control of inner city Oslo.
The Nazis used shootings, stabbings, axe attacks and indiscriminate violence to make themselves rulers of the streets. Members of s.h.a.r.p., together with allies from AFA and MAF (Militant Anti-Fascists) successfully resisted, and in a conflict that lasted all through the 90’s, eventually drove the fascist thugs out of Oslo, but it was a victory that left many mentally and physically scarred.
The Nazis used shootings, stabbings, axe attacks and indiscriminate violence to make themselves rulers of the streets. Members of s.h.a.r.p., together with allies from AFA and MAF (Militant Anti-Fascists) successfully resisted, and in a conflict that lasted all through the 90’s, eventually drove the fascist thugs out of Oslo, but it was a victory that left many mentally and physically scarred.
Flyer och info...
Aldrig godnatt.
Kategori: Böcker.
Då jag skrev om Vi är bäst nyligen så kikade jag in seriealbumet (inte boken som jag påstod i recensionen) som filmen är baserad på....
Och jag kan konstatera att filmen är albumet rätt troget, förutom en del ändringar av namn, kön på vissa personer och lite annat smått-inget större. Jag ställer mig dock frågande till "det hemska" som ska ha plockats bort i filmen som en del recensenter skrivit....jag ser direkt ingenting förutom att det är lite mer sexuell ton i seriealbumet i några få sekvenser.
Men alla har vi olika sätt att se på saker och ting.
Våldsamma teorier.
Kategori: Böcker.
När problemet med fotboll och slagsmålen runtomkring ska debatteras börjar signaturmelodin till Har du hört den förut? ljuda i mitt huvud. Floskel på floskel oavsett om det är på tv eller i någon dagstidning. De är inte riktiga supportrar, de skulle lika gärna kunna slåss på stan o.s.v, o.s.v. Och många gånger dras alla supportrar över samma kant,både av folk i allmänhet och av "experter". Sällan har vi fått se motargument från de inblandande själva, vilket förvisso inte är så konstigt, eller av folk som varit involverade i firmabiten. Så jag välkomnar denna bok i debatten, även om den inte är något försvar för firmorna eller en glorifiering av våld men heller inte en massa pekpinnar. Utan det är, kort och gott en persons upplevelser och erfarenheter grundat på 25 års erfarenhet.
Boken är seriös utan att vara pretentiös, en blandning av fotboll, subkultur och uppväxt-mycket som känns igen från hans första bok Med hatet som drivkraft. Det finns även citat och teorier från vetenskapsmän, psykologer och liknande och den subkulturella delen består bland annat av låttexter av bland andra Cock Sparrer och Blitz. Den är också intressant att man får en liten historielektion i hur långt tillbaka våldet kring fotbollen funnits.
Ett lästips både till de som är intresserade/involverande i nämnda grupperingar såväl som floskeleliten och journalister. Asplund har många intressanta ideer och förklaringar, inte minst om förhållningsättet folk borde ha till ungdomars utveckling, våld och liknande.
Boken lär väl-lite cyniskt sätt-kanske inte riva ner så många murar som man kan hoppas men....kan vi höra en handfull mindre floskler så är vi en bit på väg.
Pussy riot, a punk prayer for freedom.
Kategori: Böcker.
Vid första anblicken på antalet sidor så undrade jag verkligen om jag kunde få en vettig bild av bandet, vad de står för, varför de gjorde sin 40 sekunder långa aktion framför ett altare i Moskva o.s.v....
...och ja, det tycker jag att jag fick. Några medlemmars öppningsförande i domstolen hittas här, dikter och låttexter samt en del brev från häktet...ger en bra bild av dom och även om hur sjukt förlegad den ortodoxa kyrkan är.
Punk rock dad.
Kategori: Böcker.
En kul bok om punkrockare som blir föräldrar, med all oro, noja o.s.v som kommer därtill. Förutom "vanliga" saker som nog alla blivande föräldrar går igenom så blir det ju som sagt ur en punkares perspektiv. Och funderingar som hur det ska gå ihop med bandet, kommer man tappa "punk-cred" hos fansen? Hur ska man klä sig på föräldramöten o.s.v.
Och som det står på framsidan, med risk att skriva någon på näsan-så är det skriven av Jim Lindberg, f.d vokalist i Pennywise mellan 88 och 09.
Jag rekommenderar boken främst till dom med barn men andra kan nog ha behållning av den också. Om sinnet är öppet angående sådant.
The best seat in the house.
Kategori: Böcker.
Bok med undertiteln A Cock Sparrer story skriven av trummisen Steve Bruce. Att bandet i princip har haft samma sättning sedan starten 72 och inte minst är still going strong-är helt klart hedersvärt. De har alltid legat högt på min favoritlista och jag hade höga förväntningar på den här boken.
Förväntningar som tyvärr inte riktigt slog in. Visst är den bra med kul bandhistorier o.s.v men jag tycker det är alldeles för mycket utfyllnad med bilder, recensioner och liknande. Visst är sånt relevant att ha med i en biografi men då ska det också vara utfyllnad. Mest text is the shit.
Men jag rekommenderar den helt klart...för du vill väl veta om de verkligen sa åt Malcolm Mclaren att fara och flyga när han inte köpte en runda samt hela historien bakom deras mest kända låt-England belongs to me?
Att svära i kyrkan.
Kategori: Böcker.
Smart drag för att locka läsare som inte skulle ägna boken en snabbflukt ens annars?
Beef från Last Resort ger ut en bok.
Kategori: Allmänt
Mer info:
Och om någon missat nya låten.
20 th century rock n roll-punk.
Kategori: Böcker.
Den här boken är inte direkt ny och jag förstår den inte riktigt. På baksidan läser jag:
To fully understand punk music, you have to understand punk people. This book will show the way.
...på 160 sidor?
Går vidare till förordet och då förstår jag att Dave Thompson inte haft ambitionen att täcka ALLA tidiga band, och heller inte de bästa. Utan blanda större med mindre band som bara släppte 2-3 singlar och även en del som kämpat på trots att de inte riktigt kommit upp sig i smöret. Okej...låter ändå okej.
Men sen så skriver han i slutet av förordet att these 40 bands just had a lot more than most.
Och DÄR sätter jag standarden och jag kan såhär med facit i hand bara medge att boken är väldigt subjektiv. Han skriver mycket om banden han just gillar, vilket är cool på sätt och vis....
Men jag vet inte....en del band kvalar knappt in under punk överhuvudtaget enligt mig och jag tycker mycket ganska relevant fakta om banden utlämnas...det känns som om förlaget, som gjort flera böcker på samma tema fast med olika musikstilar-gett uppdraget i elfte timmen till någon haft med koll som lyckas få till något som känns lite som ett skolarbete på högstadiet. Nu var ju inte syftet att göra en djup analys men....det här känns ändå fattigt.
Ett okej tidsfördriv men inte mer. Omskrivna band är givetvis självklara band som Sex Pistols, The Clash och The Damned men även The Boys, Lukers, The Slits, Wire, UK Subs, London, The Ruts och Penetration.
Cockney Reject
Kategori: Böcker.
Fantastisk biografi av Stinky Turner om Cockney Rejects kometkarriär som startade i slutet av 70-talet, vid debuten vad Stinky endast 14 år gammal. Och att bandet kom levande från vissa spelningar är otroligt, många gånger var det verkligen rena krigszoner pga deras fotbollssympatier som publiken inte delade, främst när de spelade utanför London givetvis. Så med facit i hand var det kanske inte det smartaste draget att pusha så mycket på sin lagtillhörighet. Många gånger fick de verkligen slåss för sina liv.
I dessa dagar där band och artister nästan verka tävla i sina biografier om att de var galnast, slogs mest os.v...det mesta jag läst kommer verkligen på skam efter jag läst den här. Men en stor skillnad är att Rejects till stor del bara var unga och ville ha kul...men sen så visst-när någon ville dansa så bjöd de mer än gärna upp. Att bandet fick en ganska kort karriär (om man inte lägger till deras senare återföreningar) på grund av detta är ganska enkelt matematik...och många gånger kunde det gått mycket, mycket värre....
Så...ta och läs denna bok fylld med historier om fotboll, Oi och galna upptåg.
Passion is a fashion.
Kategori: Böcker.
The Clash tröttnar jag aldrig att läsa om eller se dokumentärer om, för att inte tala om att lyssna på. Så när jag hittade Passion is a fashion av Pat Gilbert på biblan så knep jag den direkt. Tjock bok (runt 400 sidor)....och fast jag kan det mesta om bandet redan så....
..sa jag att jag "aldrig tröttnar på att läsa om dom"?
Hm..sanningen med modifikation efter läst den här tegelstenen. Visst är den intressant och lite ny kuriosa fakta lärde man sig men...
Det är lite långrandigt mellan varven, en tung början - det tog runt 80-90 sidor innan bandet bildades, och att veta varenda liten detalj om medlemmarna är lite överkurs. Många personer runt bandet bidrar med citat, historier och synvinklar. Kanske lite för många? Allt från folk i deras tidigare band, till producenterna Guy Stevens och Sandy Pearlman, managern Bernie Rhoades, flickvänner, fans, roadies....osv osv. För ett otränat öga kan det vara svårt att hålla reda på vilka alla är.....okej, även jag var tvungen att bläddra tillbaka ibland och kolla vem "XXX" var nu igen. Lite bättre styckeinledning hade varit en idè....eller kanske att ha skippat 150 sidor.
Men jag hade behållning av boken....fast jag skulle aldrig orka mig igenom den igen - trots att det är The Clash.
Var lat och se Westway to the world istället...(många av historierna och citaten finns med där också)
Jamaica tur & retur.
Kategori: Böcker.
En finfin bok om reggaemusiken i Sverige som börjar med Peps och avslutas med Million Stylez-väldigt omfattande också och en tidsresa på över 30 år. Författaren har fått med allt väsentligt och alla subgenrer/avarter tycker jag och extra positivt är det att ska-musiken får utrymme och även skinheadkulturen nämns i positiva ordalag i kapitlet Ska och rocksteady-skinheads med hjärtat på rätt ställe. Där får medlemmar från The Skalatones komma till tals, The Cigarres nämns, T-shirts och Reinolds givetvis, en hel del USCB Allstars osv osv....Mycket bra!
Black by design
Kategori: Böcker.
Att växa upp i 60-talets England om man var svart kan inte ha varit det lättaste - speciellt inte om man dessutom hade adoptivföräldrar i medelåldern. Detta handlade det mycket om i Cass Pennants bok som senare även blev en mycket bra film. I samma situation var Pauline Vickers, som senare tog artistnamnet Pauline Black och frontade The Selecter.
Det är en äcklig rasism genom hela boken, främst i början när Pauline är liten. Kanske skulle man om man skulle försöka förmildra saken kalla det "okunnighet", "barn av sin tid" eller kanske "klumpighet - vad man än kallar det så är det dock rasism. Det anmärkningsvärda är att mycket av det kommer från hennes EGEN familj, främst hennes mamma som verkade vilja ta allt svart ur henne och även insisterade på att Pauline var "färgad" - INTE svart. Även mostrar och liknande bidrar med mycket idioti, som kanske många gånger inte var så allvarligt menat men...likväl plumpt, dumt och klumpigt. Att tjejen spenderade mestadelen av sitt liv helt förvirrad och rotlös angående sin hudfärg krävs det väl ingen kärnfysiker för att förstå.
Hon bestämde sig dock tidigt för att visa folk....och började ta pianolektioner vid en väldigt tidig ålder-och visade sig ha en talang för detta. Och som alla vet så var hon med och bildade The Selecter, som gjorde en kort men intensiv karriär under den relativt korten two-tone vågen. Hennes kunskaper om de (dom) musikstilarna hon kom att spela kom förresten först inte via svarta kompisar utan ett gäng skinheadtjejer- några svarta vänner hade hon knappt några under sin uppväxt då hennes mamma proppade henne full med historier om hur "farliga" dom var. Ja...motsägelserna var knappast få där. Senare hittade hon även Bob Marley and The Wailers och så fortsatte det.
Kort och intensiv karriär för hennes band ja. De hade inte många gig i ryggen när de gav sig ut på two-tone tour med The Specials och Madness. Man har ju hört mycket om vilken unity det var mellan banden i en del repotage och böcker men....enligt Pauline var det väl sisådär med det. Främst så var hennes eget band kanske egentligen ett sådant som inte borde funkat då det snabbt blev läger i bandet och vissa HATADE i princip varandra. Men överlag, för att gå händelserna lite i förväg och hamna på ett lite sidospår så...
Är hon ganska snäll i boken...mer ödmjuk än bitter (det senare borde hon vara-eller har i alla fall all rätt att vara) men visst delas det ut lite kängor. Bland annat så var majoriteten av The Specials inte världens ödmjukaste eller ens trevligaste snubbar..och Madness anser hon svek hela "rörelsen" när de hoppade av mitt under turnèn när det började blåsa en del angående rasister på gigen. Så visst...hon kan bitas i boken men överlag är hon rätt snäll.
Efter splittringen av bandet fortsatte hon spela in musik, till ganska liten framgång. Desto mer tid la hon de närmaste åren på skådespelari-främst i teaterjäser men hon jobbade även en del med tv som programledare för flertalet program innan bandet återförenades i början av 90-talet. Denna period blev en liten trist transportsträcka för mig att läsa men vilket självbiografi-oavsett person eller band-har inte sådana? Och ständigt finns funderingarna och den existensiella frågorna om var hon hör hemma, vem hon är och liknande....
Överlag en djävligt bra bok som intresserar på alla plan.
Och någon kanske undrar om hur det går med hennes frågor och funderingar angående sitt ursprung, sina riktiga föräldrar o.s.v?
....hon tar upp den jakten.
Hur det går får ni läsa.
A boy`s story.
Kategori: Böcker.
En riktigt, riktiga bra roman av Martin King, som bland annat var medförfattare till Hoolifan. Här är det i princip samma ämne som i nämnda bok-om hur det var att vara i tonåren i i slutet av 60-talet/tidigt 70-tal när skinheadkulturen blomstrar. Även om den här handlar mindre om fotboll än Hoolifan så finns den där men det är ganska mycket fokus på kläder-,att jobba extra före och efter skolan för att utöka sin garderob. Och även vanliga företeelser som att försöka få till det med DEN DÄR skinetten och givetvis kärleken till reggae och ska-musiken.
Ja...det behövs väl knappast göras någon mer grundlig recension. Noterbart är att snubben på omslaget ofta syntes på bilder från den tiden....som cirkulerar på nätet idag och i fotoböcker. Och på omslaget till den utmärkta reggaeplattan Skinhead revolt.
Thåström-Stå aldrig still.
Kategori: Böcker.
30 år av Thåströms karriär fördelat på runt 450 sidor-maffigt.
Kronologisk ordning:Ebba Grön-Imperiet-Solo, ur diverse tidningar - intervjuer och repotage. Att det blir upprepningar i fakta och intervjufrågor är oundvikligt och emellanåt blir det lite tjatigt men det hade nog varit svårt att få till det på något annat sätt. Hela tiden är det dock intressant.
Vissa "förståsigpåare" som skrivit om hans soloskivor, främst de två senaste har hela tiden dragit upp att "Nu har punkkungen blivit farbror".
Idioti.
Visst - han sjunger inte längre om livet i förorten, att han är ung och kåt o.sv men...det handlar väl mer om en logisk utveckling och han är trovärdig? Han försöker ju inte vara något han inte är? Det gör väl inte det hela till "gubbvarning"? Ingen är ung för evigt....
Men man behöver bara bläddra igenom och läsa några av de senaste årens intervjuer för att fatta att han i princip är samma snubbe som han alltid varit. En av de få som haft och har INTEGRITET och vägrar larva sig och lämna ut varenda del av sig själv som 90% av Svenska "kändisar". Han gapar inte högst längre, men han har sina ideal kvar och sålde sig aldrig.
Samma integritet som 2000 som 1980. Samma avstånd till pressen.
En överskådlig diskografi i slutet t.ex och en bild här och där hade inte skadat i boken dock.
Läs....
Skinheads av John King.
Kategori: Böcker.
Att John King har koll på skinheadkulturen märktes redan i Football factory (boken) även om den bara nämns flyktigt (men ändå återkommande) och likadant med de andra två i triologin om den engelska sjukan och engelsmännens komplicerade förhållande till sex - Headhunters och England away.
Men efter läst Skinheads så blir jag övertygad om att han måste ha varit skinhead själv, eller åtminstone umgåtts mycket med skins. För jag tror inte han är en sån snubbe som lästs sig till det. Det känns för äkta.
Boken handlar om tre generationer skins-Terry, hans son Laurel och brorsonen Ray. Man får följa deras liv och vardag där kärleken till musiken och kulturen genomsyrar nästan allt. Det blir lätt en klyscha med "a way of life" men här märks det verkligen att det är så...och äkta.
Om jag ska dra lite snabbt om huvudpersonerna så närmar sig Terry 50 bast och brottas med det, samt drömmer sig mycket tillbaka till sent 60-tal/tidigt 70-tal och tiden med hans avlidna fru. Sonen Laurel är givetvis uppfostrad i skinheadtraditionen och har fått främst Ska, rocksteady och den tidiga reggae-musiken med modersmjölken men blickar även åt punk och främst nyare sådan. Ray, som går under smeknamnet "Oi the nutter" hamnade i kulturen via Oi-musiken i början av 80-talet så....det finns en karaktär för alla,oavsett vilken del av kulturens fantastiska musiken man gillar.
Vad väntar du på?
Apathy for the devil
Kategori: Böcker.
Om ni minns en stenad herre i Filth and the fury som stod och vaggade medans han berättade en historia om när han fick stryk av Sid Vicious....så var det Nick Kent.
Skribent på NME under 70-talet som precis som en av mina favortförfattare (även han musikskribent på nämnda tidning)-Tony Parsons, var mycket kunnig och ska ha all respekt för sättet han skriver på....Kent går i den här boken igenom 70-talet som för honom överskuggades en aning av droger. Sex Pistols får mycket utrymme, och liksom "alla" andra så har han inte mycket gott att säga om Malcolm Mclaren. Den sistnämndas idè att klä upp New York Dolls i kommunistpaltor måste vara den sämsta marknadsföring någon gjort någonsin....lika klyftigt som om man skulle promota Turbonegro att vara fans av Vidkun Qusling.
Ett ganska okänt faktum angående Pistols och Kent är att han faktiskt under en period var med i bandet....bara 2 månader (juli-aug 75) men iaf. Han hann dock (sen kanske man kan ifrågasätta sanningshalten) göra en del inverkan på bandets inriktning...att t.ex slopa soulcovers och blåsa på med bland andra Roadrunner och No Fun bland annat.
Kent skriver bra, men det är vissa delar jag ärligt talar inte kan finna intressanta. Jag läser om åren 75-79 då det hände mest intressant musikaliskt i min bok....
Delvis intressant alltså...åren när det hände något intressant
Skribent på NME under 70-talet som precis som en av mina favortförfattare (även han musikskribent på nämnda tidning)-Tony Parsons, var mycket kunnig och ska ha all respekt för sättet han skriver på....Kent går i den här boken igenom 70-talet som för honom överskuggades en aning av droger. Sex Pistols får mycket utrymme, och liksom "alla" andra så har han inte mycket gott att säga om Malcolm Mclaren. Den sistnämndas idè att klä upp New York Dolls i kommunistpaltor måste vara den sämsta marknadsföring någon gjort någonsin....lika klyftigt som om man skulle promota Turbonegro att vara fans av Vidkun Qusling.
Ett ganska okänt faktum angående Pistols och Kent är att han faktiskt under en period var med i bandet....bara 2 månader (juli-aug 75) men iaf. Han hann dock (sen kanske man kan ifrågasätta sanningshalten) göra en del inverkan på bandets inriktning...att t.ex slopa soulcovers och blåsa på med bland andra Roadrunner och No Fun bland annat.
Kent skriver bra, men det är vissa delar jag ärligt talar inte kan finna intressanta. Jag läser om åren 75-79 då det hände mest intressant musikaliskt i min bok....
Delvis intressant alltså...åren när det hände något intressant
Jag älskar den pojken.
Kategori: Böcker.
Bosse är 12 år, det är 1976 och han blir frälst av punken...han kommer från en krånglig hemmiljö med en morsa som menar väl men...ja, hon nog med "sitt" egentligen och inte ser det hon borde - plus en halv alkad farsa som inte direkt är uppmuntrande och kärleksfull.
I skolan har redan ses han lite som en outsider och när han i tredje klass börjar gilla Kiss och Alice Cooper...och några gånger sminkar sig som idolerna, ringer klassföreståndaren hem, kallar till möte och ställer frågor som:
"Är Bosse förvirrad över sin sexualitet"
Och att han kan "förvirra de andra pojkarna".
En annan tid, visst men sådant där får fan inte hända. Sådana övertramp får inte vuxenvärlden begå.
Som om det inte vore nog så blir han förvisso bra kompis med J, via sin fem år äldre storebror. J har tusentals plattor, öppnar sitt hem för Bosse och bjuder på allsköns saker...då exotiska saker som glass (annat än pinne) och pizza...plus att han ställer sin skivsamling till förfogande så Bosse kan få spela av svåråtkomliga punk LP-skivor och singlar som ännu inte kommit till Sverige riktigt. Han blir en bra vuxen kompis helt enkelt...
Saken är den att J är dubbelt så gammal....och att allt har ett pris - och ska betalas tillbaka.
Bosse bildar bandet Skabb, ett band som bara fanns i 8 månader men hann sätta sitt avtryck i svensk punkhistoria...J blir sångare i bandet och ju längre tiden går blir härvan med J mer och mer komplicerad...och tär på Bosse.
Men tyvärr...som om det inte kunde bli värre så är päronen, J och klassförståndaren i lågstadiet inte de enda som sviker. Det blir en råd tråd genom Bosses liv. Han får dyngpisk i princip varje dag för att han är punkare....och skolan SER det...men gör ingenting.När det till sist blir ett möte...lämnar det allt att önska.
Men just det där verkade genomsyra samhället då....det verkade nästan vara uttalat att det var "plockpoäng" på punkare. Raggarna verkade stå i frontlinjen...medans svensson och pensionärer tittade på, och nästan hejade på raggarna. "Ser man ut sådär får man skylla sig själv"..och tyvärr - har det i många fall inte hänt mycket sedan slutet av 70-talet där....både när det gäller lättklädda tjejer och skinheads som punkare och fotbollsupportrar.
En stark bok om en ung överlevare, om hans kärlek till punken som håller honom uppe...
..och om en vuxenvärld som sviker.
