Black by design
Kategori: Böcker.
Att växa upp i 60-talets England om man var svart kan inte ha varit det lättaste - speciellt inte om man dessutom hade adoptivföräldrar i medelåldern. Detta handlade det mycket om i Cass Pennants bok som senare även blev en mycket bra film. I samma situation var Pauline Vickers, som senare tog artistnamnet Pauline Black och frontade The Selecter.
Det är en äcklig rasism genom hela boken, främst i början när Pauline är liten. Kanske skulle man om man skulle försöka förmildra saken kalla det "okunnighet", "barn av sin tid" eller kanske "klumpighet - vad man än kallar det så är det dock rasism. Det anmärkningsvärda är att mycket av det kommer från hennes EGEN familj, främst hennes mamma som verkade vilja ta allt svart ur henne och även insisterade på att Pauline var "färgad" - INTE svart. Även mostrar och liknande bidrar med mycket idioti, som kanske många gånger inte var så allvarligt menat men...likväl plumpt, dumt och klumpigt. Att tjejen spenderade mestadelen av sitt liv helt förvirrad och rotlös angående sin hudfärg krävs det väl ingen kärnfysiker för att förstå.
Hon bestämde sig dock tidigt för att visa folk....och började ta pianolektioner vid en väldigt tidig ålder-och visade sig ha en talang för detta. Och som alla vet så var hon med och bildade The Selecter, som gjorde en kort men intensiv karriär under den relativt korten two-tone vågen. Hennes kunskaper om de (dom) musikstilarna hon kom att spela kom förresten först inte via svarta kompisar utan ett gäng skinheadtjejer- några svarta vänner hade hon knappt några under sin uppväxt då hennes mamma proppade henne full med historier om hur "farliga" dom var. Ja...motsägelserna var knappast få där. Senare hittade hon även Bob Marley and The Wailers och så fortsatte det.
Kort och intensiv karriär för hennes band ja. De hade inte många gig i ryggen när de gav sig ut på two-tone tour med The Specials och Madness. Man har ju hört mycket om vilken unity det var mellan banden i en del repotage och böcker men....enligt Pauline var det väl sisådär med det. Främst så var hennes eget band kanske egentligen ett sådant som inte borde funkat då det snabbt blev läger i bandet och vissa HATADE i princip varandra. Men överlag, för att gå händelserna lite i förväg och hamna på ett lite sidospår så...
Är hon ganska snäll i boken...mer ödmjuk än bitter (det senare borde hon vara-eller har i alla fall all rätt att vara) men visst delas det ut lite kängor. Bland annat så var majoriteten av The Specials inte världens ödmjukaste eller ens trevligaste snubbar..och Madness anser hon svek hela "rörelsen" när de hoppade av mitt under turnèn när det började blåsa en del angående rasister på gigen. Så visst...hon kan bitas i boken men överlag är hon rätt snäll.
Efter splittringen av bandet fortsatte hon spela in musik, till ganska liten framgång. Desto mer tid la hon de närmaste åren på skådespelari-främst i teaterjäser men hon jobbade även en del med tv som programledare för flertalet program innan bandet återförenades i början av 90-talet. Denna period blev en liten trist transportsträcka för mig att läsa men vilket självbiografi-oavsett person eller band-har inte sådana? Och ständigt finns funderingarna och den existensiella frågorna om var hon hör hemma, vem hon är och liknande....
Överlag en djävligt bra bok som intresserar på alla plan.
Och någon kanske undrar om hur det går med hennes frågor och funderingar angående sitt ursprung, sina riktiga föräldrar o.s.v?
....hon tar upp den jakten.
Hur det går får ni läsa.
