18 låtar från 13 Brentford roads arkiv från de gyllena ska-åren 64-67. Även om de riktiga hitsen i mina öron saknas så är det här en väldigt bra samling. En röd tråd är The Skatalites som framför egna alster, backar andra artister, som The Wailers plus att enskilda medlemmar står så framförare-men man behöver inte ha ett vidare tränat öra för att mer än väl höra att det är hela bandet som backar Johnny Moore och Jackie Mittoo bland annat. Lägg även till två spår vardera av The Wailers och mina personliga favoriter sedan länge - The Clarendonians, som bland annat kör en cover på The Beatles...så är jag mer än nöjd med den här samlingen från pålitliga Soul Jazz records.
Bästa spår: Freedom Street av Soul Brothers.
Inte den hårdaste av Perkeles plattor, men helt klart låter de mycket Perkele som de alltid lyckas göra oavsett om de kryssar mellan olika punkstilar eller vilket språk de än sjunger på.
Plattan öppnar bra med Punkrock army och lite lugnare Me, som är i stil med de lugnare partierna i Yellow and blue och Heart full of pride, för att sen ge mig Irländska dryckesvisor-vibbar i Diamonds, som funkar sisådär, lite för mycket försök (?) till skönsång.... Efter lite mer känslotext i Forever så blir det förvisso argt i Waste of time men musiken till den faller mig inte i smaken, men varför kan jag inte sätta fingret på. Överlag känns skivan rätt spretig musikmässigt-det är bra att dom förnyar sig och inte kör vidare tryggt på samma spår i all oändlighet men den här skivan blir lite spretig....eller bar varierad beroende på humöret med såväl punkig allsång, country i What have I done men otroligt otäcka Journey (?) associationer i Heads held high.
Bästa spår: Punkrock army och Always coming back.
Efter den mycket bra debuten Please panic-It`s the Manics så kom väldigt nyligen bandet med en singel. Detta välklädda band ger mig vibbar av såväl punk och Small Faces som tidiga The Beatles och The Jam. Oavsett vad av det nämnda man gillar så tror jag The Manics går hem i de flesta av dessa läger.
På den här två spårs-singeln så gillar jag ganska ovanligt nog B-sidan From a distance som är en otroligt medryckande melodi om att älska/spana på någon på avstånd. Titelspåret är som titeln antyder inte någon direkt solskenshistoria men ack så bra, så nära The Jam man kan komma idag?
Jag blev ett fan av bandet redan efter första gången (och tyvärr enda) gången jag såg dom live 2011 och efter fullängdaren och den här singeln blir jag bara mer och mer troende.
Bombshell Rocks första släpp på 9 år om jag räknat rätt och 11 år sedan det senaste med Mårten på sång. 2 medryckande melodier på orange vinyl där främst titelspåret sitter som en smäck - lika tajt och fräscht som om den vore från Street art gallery.
Kul att bandet är igång med denna uppsättning igen och i juni går bandet in i studion för att spela in en fullängdare med (åter igen) Mattias Färm bakom spakarna. Och har jag förstått det rätt så är även en split med Noi!se på gång.
Lite märkligt att göra cover på en hel skiva..likväl cover på en coverplatta. I original är det Everly Brothers platta Songs our daddy taught us från 58 och här är det Billie Joe från Green Day som kör sin tolkning avs kivan tillsammans med parhästen Norah Jones.
Nu har jag inte hört plattan de tolkar så jag kan inte uttala mig hurvida det låter troget originalen eller om de tolkr på sitt eget sätt. Men plattan är lugn och tillbakalutad och de låter mycket Everly Brothers om det, musikaliskt skulle jag väl arkivera detta någonstans emellan country och singer-songwriter och faktiskt så....är det helt okej. Bland annat så imponerar Billie Joe med sin sång även om jag hade föredragit om de bägge artisterna kunde höras lite för sig själva också på plattan....här är det bara duetter där de sjunger samtidigt förutom i slutet på skivan och det ger lite känslan av att man i princip hör samma låt om och om igen.
Det var mest på grund av nyfikenhet jag kikade upp den här plattan och visst är den småtrevlig kanske främst passande att lyssna på efter en hård dag på jobbet men....det är väl också det att den är lite för småtrevlig och där inget direkt står ut bland dessa 12 sorgliga sånger om ganska så tragiska människoöden.
Favoritspår: Silver haired daddy of mine & Roving gambler.
Jag ska erkänna att jag missat en del av Perkele de senaste åren, detta är faktiskt den första skiva jag hört sen Confront. Tidigare så har bandet varit pålitligt i den mån att man alltid vetat vad man får. Men här tycker jag de överraskar en del, eller om jag ska säga att de utvecklats en del/fått lite nya influenser eller hur jag ska uttrycka det. Visst låter de på sina ställen väldigt mycket som förr-som i t.ex Give me your money men överlag tycker jag det är mer melodiöst och att sången är lite mer tillbakalutad, även om det hettar till och de låter som på ett par plattor bakåt.
Textmässigt låter de som de alltid gjort-på gott och ont men jag minns någon gammal intervju med bandet där de deklarerade att de inte hade ambitioner att skriva direkt djupa texter utan det överlåter dom till rödvinspoeterna. Överlag är det väl ganska genomsnittiga och typiska Oi-texter. Den som står ut just angående text och även sound är-som flera andra påpekat vet jag - är Dedicated to nothing där även jag får kraftiga associationer till Blood for blood i....ja allt.
En platta som växer även om jag inte direkt tycker det är deras bästa så låter det fräscht och som om dessa trotjänare fått en liten nytändning.
En (inte direkt ny) split mellan Holländska Discharger som är ett av mina favoritband från landet ifråga-trots hård konkurrens och Jenny Woo, som jag alltid ansett är en duktig och ambitiös tjej som verkar ha skinn på näsan och som fört in lite nytt till musikscenen.
De båda akterna bidrar jag sex spår var, Discharger kör som vanligt sin tuffa Oi med lite nosande på metal (även om de väl göra det mer nu) med bra körer och driv. Här tycker jag dock de kunde låtit bli att ta med två akustiska spår, de kunde istället låtit Jenny Woo ta den biten. Ibland tycker jag de låter väldigt likt Discipline och mina favoriter bland deras bidrag är Born immortal (snabbast på skivan) och I believe. De kör även en btra tolkning av Riot (The Oppressed)
Jenny blandar akustiskt med låtar där hon backas av några musiker (dock inte Discharger) och som vanligt så föredrar jag henne akustiskt även om främst Sound of the scene är ett klockrent spår, helt klart bäst tillsammans med Stronger. Det enda negativa är att jag tycker att ibland skulle hon kunna tona ner wailandet lite.
Det är även lite synd att de bägge akterna inte möts i någon låt som avslutningen men man kan inte få allt. Outlaws förs tanken till lätt där men den har jag ju redan på en annan skiva men....det hade varit idè här tycker jag.
En helt klart godkänd skiva,
När den här samlingen kom ut förra året så svor jag att aldrig lyssna på den. Både för att vissa saker gör man inte (cover på) och då jag inte kände igen mer än 2-3 artister/band på den här och ont anade att det här skulle röra sig om finstämd/slätstruken indie-pop så....
..fast det gick sådär-min nyfikenhet och mina tvångtankar tog överhanden och jag lyssnade. Tyvärr!
Redan i första spåret så ångrade jag mig där Noonie Bao gör en Barnkanalen/Absolute kids version av Ung och kåt, följt av Adam Tensta som här är dålig även för att vara hip-hop, och dödsstöten kommer i Samlingens version av Beväpna er....sjungen av en fjolla som låter som om han inte ens kan få till en buckla i ett smörpaket.
Och så fortsätter det, det enda positiva jag kan se är att det finns två band som gör hyfsat röriga tolkningar men det hjälps inte. Så här gör man inte med Ebba Grön, trovärdighet är allt och det finns ingen trovärdighet i de här tolkningar alls och jag skulle hellre genomlida en 90 minuters konsert med ett coverband fullt med braksvennar som skrålar med för full hals till låtarna dom kan en textrad till.
Jag kan inte tänka mig att någon som anser sig gilla punk och Ebba gillar det här, och jag undrar vad Gurra tänkte med när han tackade ja till att medverka på den här samlingen, där han med sitt Farsta kör Mental istid.
Undvik mitt misstag och låt inte eran nyfikenhet döda katten-för det är risk att ni aldrig blir människor igen.
Förvisso har jag inte lyssnat på Crashed Out på ett par år, men att det var så här mycket (hård) rock minns jag inte....Det är inget fel på texterna-de är av det vettiga slaget som i favoriter som Save Amy och The town that died på A-sidan men de där associationerna jag får till Judas Priest och Iron Maiden...nej, det är svårt att uppskatta den här skivan pga det. Ett plus är Lee Wrights gitarrspel-killen kan verkligen lira gura men som en bekant sa en gång: "Det är också det som är lite av problemet"...det blir lite för mycket gitarronani mellan varven.
Det är med nöd och näppe-tyvärr måste jag säga, att jag står ut med musiken på den här skivan, även om den har sina punkiga stunder-genom hela skivan så....trots att jag verkligen försöker vara positiv så blir det här en trea på den bästa av dagarna. På b-sidan är Break it down och Feel good bäst, och kanske blir min besvikelse lite fel om det är så att de alltid låter och har låtit så här (måste ta och friska upp mitt minne mera) men...nej, inget direkt för mig.
...bättre några ord utan värdering än inga alls? När det gäller ett bolag som skickat länk till låtarna av ett band de släppt och vill att man ska lyssna...så är inte jag den som är den.....
Men jag förstår ungefär lika mycket av Demonens musik som jag gör av hur det fick för sig att kontakta mig angående att skriva om bandet....
Så...here it goes: Det här är någon sorts goth/synth/postpunk med dyster och mörk ton till märkliga textrader som:
"jag kysste en demon", "jag kom till jorden när jag dog", "som en kattunge på flodens botten i en säck".
Nej..jag ska inte ens försöka mera, låter det här på något sätt intressant eller att ni vill bilda er egen uppfattningen hittar ni bandet via länken här nedan.
Country-skiva från frontmannen i Discharger. Ibland kan jag tycka att viss punk inte är så långt ifrån viss (outlaw) country så jag kan förstå att rätt många inom punkscenen (jag själv därtill) gillar det.
Och den här skivan från början av 2013 faller mig direkt i smaken-från öppningspåret (och tillika titelspåret) till skivans bästa spår This one`s for us och avslutningen med One more round. Tims mörka röst passar helt klart till främst de mörka och lite lugnare låtarna.
Mestadels akustisk gitarr och en del munspel till vettiga texter om våld inom en relation, folk som druckigt ner sig totalt, gamla och härliga minnen o.s.v- mycket man kan relatera till scenmässigt och en hel del eftertänksamhet med andra ord. Lite som en blandning mellan tidiga Badlands, en skvätt Dylan, Johnny Cash och Merle Haggard.
Enda nackdelen känner jag är att jag upptäckte det här först nu. Och skulle någon tvivla på igenkänningsfaktorn och att man kan relatera....
For the ones that always stood their ground
For those who spoke when no one made a sound
For the ones that fought till the end
For the ones that died with empty hands
For the ones that made it for so far
For those who are real proud of every scar
For the ones that probably die young
You’re my inspiration for this song
For the ones that still stand proud
For the ones that never ever had a doubt
For the ones like you and me
This one’s for us...
Efter att ha sett Fuck Frankie flimmra förbi på facebook en antal gånger så bestämde jag mig för att kolla in dom. Och då jag är sjukt svag för röjig punk med kvinnlig sång så krävdes det inte många låtar innan jag föll. Ibland så vet jag bara när jag se bild på den som sjunger att det här är bra och jag kan många se bara grundat på en bild att den här personen äger antagligen hela scenen/rummet hur lätt som helst.
Nu har jag inte sett bandet live men det MÅSTE ske i år.
Men nu till skivan. Efter den första genomlyssningen så tyckte jag i de två inledande spåren att sången var lite för neråtmixad, att den inte hörs så bra som jag önskat. Detta blev bättre och bättre efteråt och kanske är det bara jag men ibland så....jo, jag tycker sången kunde mixats lite högre. Soundmässigt så placerar jag bandet (oftast men inte alltid) någonstans mellan The Distillers och Bad Religion (modell äldre), angående den första referensen så spelar det säkert in att Elvira Bira emellanåt låter väldigt likt Brody...samt även Courtney Love emellanåt, det finns väl risk att detta nämns x-antal gånger förut men jag hoppas det anses som en komplimang och inte bara något fantasilöst. Angående referensen till Courtney så kommer den främst när tempot dras ner lite i spår fem, tillika titelspåret efter en djäkligt bra och snabb öppning.
Låtarna sätter sig snabbt det som faller mig mest i smaken är de snabbare spåren, främst Fight och Rage och om jag ska glida tillbaka till sången så gillar jag verkligen när Elvira tar i och lyckas göra det utan att rösten spricker. Avslutningen på skivan blir lite märklig där det inte finns något spår 10 utan det bara är tyst i 2 minuter innan 050921 drar igång.
En mycket bra skiva som gör att jag suktar efter mer och som sagt-att se dom live.
Lite omvänd ordning på mina recensioner angående Booze and Glory men,men. Jag ser klart att bandet har utvecklats sen där här skivan som kom 2010-främst har sången blivit bättre men även texterna.
Här öppnar det förvisso svängigt men ack så klyschigt, de tre första och då främst Cause We`re skinheads ger mig nästan lite krypningar i kroppen på ett halvpinsamt sätt just för att det är så klyschigt. Till deras försvar så gör musiken det hela lite bättre men det krävs nog en del öl innan jag lyssnar alltför mycket på den här skivan, så den här arkiverar jag i skivhyllan under "bör lyssnas på halvvägs in i förfesten".
Ett plus för näst sista låten We dont fight, där de sjunger om att de inte är mycket för onödiga slagsmål längre-ett synsätt det inte direkt är överflöd av inom scenen-eller av texter där banden själva är mottagarna av pisk för den den delen.....De klarar av det utan att låta alldeles för "herrarna äldre och smartare" och utan pekpinnar, de berättar bara sin historia känns det som.
Skivan avslutas med en cover på Joe Hawkins vilket de kunde låtit bli att göra, jag anser i 9 fall av 10 att covers bör vara en livegrej-såvida det inte är väldigt personligt för bandet och kanske är det så, men jag är tveksam.
Långt ifrån Trouble free men kul att höra om inte annat pga hur mycket de utvecklats till det positiva.
Svintask är knappast några nybörjare, och heller inte okända för mig. Efter diverse egna släpp genom åren och en massa medverkanden på diverse samlingar så kommer här deras första släpp på ett skivbolag. Ganska otippat för mig så är det A message to you som ger ut denna ep,deras andra punksläpp och jag hade förväntat mig att ett sådant skulle ligga mer åt Oi-hållet men vad fel man kan ha.
Oi-känsla får jag dock i första spåret, deras försvenskade version av England belongs to me-här under namnet Laholm belongs to me. Men övriga fyra låtar har ett ganska spritt sound i övrigt-allt från vad jag tycker mig låta som KSMB (åtminstone sången) till något som skulle kunna kommit från New York tidigt 80-tal (hardcore) i Håll käft som min favorit på skivan-även om jag gillar alla spår.. Som vanligt mycket humor och runda ord samt en avslutning med en rockabillypastisch/parodi men lagom seriös text i Boogie woogie-helvete.
För mig ett trevligt nygammalt återseende, plattan släpps 1 mars.
Jag brukar inte gilla att namndroppa bandmedlemmars tidigare meriter och det tänker jag inte göra här heller. Tidigare orkestrar brukar inte betyda automatiskt att något nytt blir bra för den sakens skull....men här så anade jag nästan att det skulle bli mycket bra från detta band från Vancouver. 6 låtar där det både är melodiöst och hårt mellan varven. Bra sång, vettiga texter och bra melodier-någonstans mellan Cock Sparrer och The Partisans med kanske lite The Crack också.
Lyssna på Tumbling down, Alone och The Crow samt köp denna limiterade skiva innan den tar slut.
Fullängdare är på gång enligt bandets facebook-sidan.
En samling med 30 band med några år på nacken. Bolaget var rätt aktivt för ett par år sen då de ett år efter starten släppte 4 plattor (varav tre samlingar) på ett år. Men hurvida de existerar idag ska jag inte uttala mig om, det verkar finnas en viss aktivitet på deras fb-sida men det verkar mest handla om spotity.
Mestadelen av banden på denna internationella samling är skatepunk/So Cal med ett par undantag av band som skulle kunna klassas som streetpunk, någon horrorpunk låt, lite D-takt och hardcore. Sverige är representerade av bland andra Vänsternäven, Pastoratet och Social Bombs, varav de två första akterna är bland de bättre på hela skivan. Jag gillar även Gokillyourdarlings och Petajama men annars så är mycket ganska ordinärt, förvisso inte är dåligt men som inte slår ner några murar heller.
Ett Svenskt punk/progg projekt i 70-tals anda lyder beskrivningen av bandet på facebook. Och ja, det kan jag skriva under på även om tonvikten av bandets låtar ligger på punk. Lite ekon från The Business och The Ramones plus ett lite snällare Blitz, jag tycker basgångarna känns bekanta på något vis men jag kan inte riktigt sätta fingret på varifrån.
Trots bandnamnet så är det inte genomgående politiskt även om majoriteten av de sju låtarna på denna DIY-utgåva numrerad till 50 exemplar-även om det är en stor del av bandets texter. Men bli för all del inte bortskrämd av p-ordet för här handlar det mest om fifflande chefer och företag samt fackets betydelse till exempel. En del texter avhandlar även relationsproblem och flyende vänskap plus en del vardagsfilosofi.
Jag vet inte i vilken utsträckning detta hemliga band existerar, eller vad som kan komma att bli av det. Men håller de sig till punken och filar en del på texterna så hör jag gärna en fortsättning.
I december förrförra året berättade Crippe för mig att han hade ett nytt band på g, dock något förtegen om det hela. Några månader senare visade det sig att bandet hette Stilett och innehöll folk med minst sagt fina meriter från andra band. Spliff och red stripe hette första smakprovet och denna spred sig ganska långt i mina bekanstkapskretsar, precis som det andra smakprovet-Född att förlora. Så jag var minst sagt spänd på fullängdaren som släpptes nu i slutet av januari.
Och vilken debut av bandet. Långt efter den värsta vågen av Rancid-kloner leverar här dessa rutinerade herrar finfin punk på svenska med influenser från just Rancid men även en hel del Operation IVY. Hade den här skivan kommit för 10 år sedan hade jag förmodligen bara suckat men då åren gott och dessa herrar har trovärdiget att göra Rancid punk på svenska så...sitter det som handen i handsken.
På denna vinyl så finns inte ett enda dåligt spår och det är en bra blandning av melodiösa spår och mer ösiga sådana. Låtar som sätter sig direkt förutom redan nämnda är Dö ung och Radio Stilett och avslutningen kan vara den bästa jag hört på skiva på bra länge- (Kan någon) ropa polis där det inte låter så lite The Clash-en baktaktshistoria och det är nästan så att det skulle kunna vara en låt av The Clash-vilket inte är ett dåligt betyg enligt mig.
Textmässigt så är det väl ganska få solskenshistorier och det är väl ett inte helt okänt faktum att bandet har Adam från numera nedlagda Tysta Mari på sång-och det är väl där jag ser en referenspunkt banden emellan, just i texterna. Annars så är bandet helt klart "ett eget" band enligt mig och jag tycker Adam sjunger bättre än på bra länge och även fast jag verkligen gillar Tysta Mari så gillar jag att höra honom sjunga mer punk än det blev på senare år.
På plattan gästar Alonzo på en låt och Karl Blom, som jag närmast känner igen från Dims Rebellion spelar gura på alla spår utom ett samt att Gustav Horneman medverkar på orgel (som jag närmast känner igen från The Cigarres)
Snart ger de sig ut på vägarna tillsammans med Asta Kask och då står jag helt klart längst fram. Toppbetyg för denna skiva.
En trio (numera en kvartett har jag läst mig till) med fina meriter från bland annat Frontlash, Contemptuous och Antipati. Då Robban står som textförfattare så är det som jag förväntade mig, därmed dock inte sagt att det är tråkigt eller förutsägbart-jag anser att han är en av Sveriges bästa textförfattare, om inte den bästa. Bandet lyckas framföra tre bra bitar om arbetarliv och politiska människor med sina pekpinnar och höga hästar-utan att det blir standard eller enligt mallen. Jag hoppas detta band är mer än bara ett sidoprojekt och jag tycker det är tydligt att de är just ett eget band och inte lever på gamla meriter/meriter från andra band. Inte heller får jag känslan, som man ibland kan få av grupper med namnkunnigt folk-att det skulle lika gärna kunna vara kasserade låtar från deras tidigare band. Sabotage står på egna ben, helt klart.
Favoriten bland de tre spåren blir Bättre utsikt, där tyvärr ett ständigt aktuellt ämne avhandlas-scnepoliser som kräver att alla ska ta (deras) ställning och/eller avstånd från saker och ting. Även om vi i Sverige inte ens är halvvägs från klimatet i t.ex. Tyskland eller England så hoppas jag att vi aldrig ens kommer komma halvvägs.
Så en bra debut och det ska bli intressant att se vad som kan bli av detta i fortsättningen.
Denna snygga sjua utgiven av PST (där även en cd med låtarna ingår) är som titeln antyder Antipatis avsked. Ett av Sveriges bästa punkband i modern tid får mig att få en bitterljuv känsla i öppningen Skål för er men man får väl göra som bandet sjunger "Ni ska aldrig fälla tårar-trösta er med sprit". I följande 800 sen fortsätter bandet spy ut sin aversion mot SL och dess priser där det är en tydligreferens till 600 spänn. Just detta gör att låtarna känns djäkligt noga valda och jag ser sista låten som ett led i just det där de gör en cover på Gnällig av Agent Bulldogg. I min recension av Quattro Stagioni gjorde jag först en blunder angående vem som sjöng verserna där och kanske får jag ta mig på dumstruten igen men jag tror att samtliga medlemmar medverkar med sång här. Det gör att låten får lite ny nyans och då jag tycker det ofta blir fantasilöst med covers på skiva då band plankar låten rätt av utan att göra något eget av den...så gillar jag den här covern.
Ett mycket bra avslut av ett band som jag kommer sakna men jag hoppas vi ses någon gång.
Ett släpp som inte bör minnas, köp innan den tar slut-vilket den i en perfekt värld bör göra rätt fort.
