Jag har inget emot Transplants experimentlusta, mitt problem med Transplants har alltid varit Rob Aston. Nu har jag bara hört spridda skurar av deras två första skivor (mycket på grund av honom) men på den här plattan så sägs det att den delen fått stå tillbaka lite mer än innan. Och att det är mer ren punk. Om det kan jag inte direkt uttala mig p.g.a nämnda spridda skurar men jag tycker det är ett djäkla hattande fram och tillbaka mellan rena punkspår och hiphop.
Även om många rena punklåtar börjar bra, som See it to believe it, All over again och Silence men så kommer Aston in och sabbar. För min del, om nu rappen är mindre här-så får den gärna bli ännu mindre nästa gång.
Eller så borde jag kanske helt ge upp med att lyssna på bandet.
Det blir alltid lite svårt för mig när ett band man gillat länge återförenas.Jag vill att de ska låta nästan identitiskt som när det begav sig-samtidigt som jag inte gillar när band bara kör på säkra kort och i princip bara spelar på folks nostalgi-nerver.
Attentat hamnar någonstans mitt emellan med sin Fy fan från förra året-deras första platta på 20 år. Visst känner jag igen bandet när de precis som förr levererar melodiösa låtar som sätter sig tokfort och som man lär sig sjunga med i snabbt. Jönssons röst har mognat en aning (konstigt vore kanske annat?) och jag ser det som positivt då ibland förr tyckt det blivit kanske lite för snällt mellan varven. Bandet spelar dock snabbare än vad de gjorde förr, lite hårdare sound utan att tappa sitt speciella sound.
Vilket för mig in på en annan punkt-i många recensioner så har det nämns att bandet är "lika arga som förr". Jag vet inte men jag har aldrig ansett att bandet ens var så vidare arga? Kritiska javisst men om man räknar bort Ge fan i mej och några få till-när var dom så arga? Även om de på skivan kritiserar mycket så känner jag inte direkt att de är arga, det kan kanske vara så att det melodiösa tar lite udden av saken och man fokuserar på
det tralliga men trots det så önskar jag emellanåt lite mer aggressivitet i sången.
Vidare kör de helt klart på en del nostalgi, men jag hoppas detta inte är ett kommersiellt drag för att locka till sig sina gamla fans-bland annat genom att blicka tillbaka till svunna tider i Sweet och Slade samt Sång till punkarna....och alla uppenbara lån från The Clash.Men detta måste ju vara gjort med glimten i ögat? Och visst måste även bandet vara medvetna om sitt lån från Newtown Neurotics i Occupy Wallstreet?
När det gäller nyskapande så närmar dom sig väl lite sådant i Prins, som är någon sorts nu-metal historia med en förfärlig gäst-rap av två tjejer vid namn Silversystar. I mitt tycke blev det inte alls bra och trots att jag inte på trendkänslig så gick väl det tåget för länge sedan?
Något som jag mer ställer mig undrande till, med risk för att försvinna in i överanalysering...är att jag flera gånger inte riktigt förstår vad de menar i sina låtar. Som i Fattiga och rika men främst Fy fan svenska man. I den sistnämnda....driver dom med den stereotypa bilden av en svensk man, generaliserar dom själva eller riktar den sig helt enkelt till just sådana som beskrivs i texten? Det är flera av låtarna som ställer mig undrande till vad de egentligen handlar om men kanske är det så att bandet bjuder en till att tolka själv?
Så lite förvirrande är denna skiva, som väcker en del funderingar men bra är den på många håll och en värdig comeback av ett band som fortfarande leverar live. De har bland annat följt upp denna skiva med singeln Skyltsöndag i GBG och det ska bli intressant att se hur fortsättningen för bandet blir.
Franskt band med två år på nacken med medlemmar från Maraboots och Komintern Sect som haft ganska stor framgång under sin korta karriär. Efter lyssnat på denna skiva ett par gånger så hade jag först lite svårt att se varför men efter en del om och men så får jag ge skivan godkänt i alla fall.
Öppningen var dock inte min kopp te, mycket pga den återkommande samma gitarrslinga i de tre första, som tur är fortsätter skivan inte i samma stil men däremot så behåller jag mitt första intryck att det är väldigt mycket Perkele över soundet, från början till slut. Även textmässigt så tycker jag mig höra rätt uppenbara "lån" från GBG-bandets texter-främst i de tre bonusspåren (vad som är nu är så bonus med dom?) Just bandets texter slår knappast in några dörrar och det är väldigt klyschigt på sina håll, på ett ganska fattigt sätt. Om detta beror på att bandet inte har engelska som modersmål eller dålig fantasi ska jag inte spekulera i. Dock så fastnar många refränger, fast det behöver ju inte automatiskt betyda att det för den sakens skull är bra.
Godkänt trots kritiken men jag anar att den här skivan blir en sådan som åker fram främst åker på halvvägs in i förfesten. Mina tre favoritspår är Lafayette, 1789 (där Komintern Sect gästar och delar av texten är på franska) samt det snabba titelspåret.
Det klassiska bandet från Birmingham med klassiska skivor som Oi Kinnock-give us back our rose och Hard as i ryggen är tillbaka med besked!
Första skivan på 20 år är en riktig fräsch käftsmäll, bandet har aldrig brytt sig om att deras musik eller band de gigar med ska "passa herrskapet"-att vara politisk korrekt har väl aldrig varit deras agenda och det blir mer än tydligt här (åter en gång)-främst med spår som bland annat Won`t say sorry. Öppningen med Real Oi sätter standarden för denna ganska arga och snabba skiva, visst hör jag att det är just dom men som sagt så går det överlag snabbare, vilket jag tycker passar sångaren Fluffy väldigt bra.
De överraskar även en del musikaliskt då de river av en ösig version av You`re wondering now (kanske mest känd p.g.a versionen av The Specials) -där de även stannar upp och kör lite baktakt-samt i The pubs of Brum och Night bus to Chelmsley där jag får inte så små vibbar av psychobilly. Noterbart är även att de spelat in This British land på nytt-eller i alla fall en del-låten med samma namn på den här skivan innehåller 6-8 rader av original-låten men resten har fått en ny text. Samt att de även bjuder på ett covermedley av Misfits och Joan Jett, Attitude respektive Bad reputation. Och just dom covervalen skulle kunna sammanfatta plattan rätt bra.
Close Shave bryr sig inte ett skit om vad folk tycker. De gör sin grej och om jag får säga det själv-dom gör det djävligt,djävligt bra.
Full pott för denna skiva.
Svängigt enmansprojekt av Johan, till vardags sångare i Prins Carl. 60-tals inspirerad ska som samtidigt känns modern. Denna kostym passar Johan helt klart men man får ju komma ihåg att han knappast är någon nybörjare då han spelade i Jamborees för....ja, x-antal år sedan-det började väl närma sig i alla fall 7-8 år sen bandet tyvärr la ner?
5 låtar varav två av dessa är instrumentala-öppningsspåret Gipsy ska samt The Awakening (som har en sjyst gitarrslinga också) Lustigt nog så gillar jag dessa bäst men däremot inte sagt att jag har något att anmärka på gällande hans sångröst, den är skönt laidback och jag får lite vibbar av Hepcat, både textmässigt och på grund av sången på något sätt.
Skivan avslutas med en mycket bra cover på The Hop av Derrick Morgan och jag hoppas Johan drar ihop ett helt band så man får njuta av det här live någon gång framöver.
Lagom tills julen kastas ut fick jag hem denna skiva-där 19 band med bra spridning internationellt gör jullåtar i punkversioner. Musikaliskt är det allt ifrån traditionell Oi och hardcore till vad jag skulle klasska som skate-punk samt även lite baktakt. Mycket blev som jag trott-låtar om hatet mot julen med lite glimten i ögat och en hel del "Ho ho ho-nu ska vi supa skallen av oss" . Men även en del eftertänksamma texter som handlar om att julen inte är rosenröd för alla, om man t.ex är hemlös. Två av låtarna som behandlar detta är också bland de bästa på skivan-Cut the wire av Prins Carl och Another night alone av Strangehold (jag fullkomligt älskar Lisas whiskeyröst)
Skivan är okej rätt igenom och jag tycker inte direkt något är katastrof, dock så finner jag det lite otroligt att temaskivorna kommit ut i hela fem volymer men jag är glad över att banden på den här volymen i princip helt hållit sig borta från att riva av covers som t.e.x Jingle bells och liknande, jag vet dock inte hur det är på de andra volymerna. Jag har läst och hört en del knorra över Evil Conducts bidrag-en cover på Silver bells och det kanske inte är deras mest lysande insats men inte ens dom kan ju leverera varje gång, dock så är det bättre än om de till exempel skulle gjort Mary`s boy child.
Bäst förutom nämnda akter är Hooligan (Dublin), Lion`s Law, Bishops Green och Harrington Saints. Jag gillar även att bolaget tagit med en cd med låtarna på så man kan minska slitaget på vinylen-som givetvis är röd.
Rocksteady tycker jag verkar vara en lite förbisedd genre av den Jamaicanska musiken hos folk man känner eller är bekant med. Ibland är ju gränserna förvisso rätt svåra att dra, mellan ska och rocksteady samt rocksteady och reggae. Den här skivan med 50 låtar är inte ny men jag vill få in lite baktakt i bloggen så....
Låtarna sträcker sig från 66-68, och skivorna går kronologisk ordning. Man märker ju längre det går att musiken utvecklas och blir lite av en egen genre efter ett tag. De tidiga låtarna är i gränslandet mellan ska och rocksteady med mycket inspiration från Amerikansk soul och R n b. Dessa gillar jag bäst då hela första skivan sitter som en smäck medans skiva två är till hälften bra och den tredje har knappt en handfull jag gillar.
Band och artistmässigt så blandas det bra mellan kändare namn och okända-inte så konstigt då var och varannan i Jamaica under 60-talet verkar ha klivit in och gjort en singel.-tyvärr i många fall för många är gångerna då man hittat en bra låt och sedan sökt med ljus och lykta efter mer...för att finna att det bara blev en singel. Så verkar fallet ha varit med många duktiga sångerskor.
Om jag ska droppa lite favoriter så funkar alltid The Silvertones, Kingstonians och The Conqueors (alla på första cdn) . Några av favoritspåren om jag ser till hela skivan är The Moving Brothers cover på Ben.E Kings Dont play that song, George Dekker-You`re treating me bad (japp, bror till Desmond) , Miss Antisocial med Austin Faithful, Shake it up av Termites och Dawn Penn, som faktiskt hade en flyktig karriär redan då runt 30 år innan hennes You dont love me blev en hit (och samplats av många artister inom vitt spridda genrer). Hennes bidrag är From Sir with love.
Mest köpvärd på grund av första skivan, när hjärta och smärta är som bäst med fin stämsång. Gillar du trios som The Paragons och (tidiga) Toots and The Maytals tror jag du blir nöjd.
Som redan konstaterat så förstår jag helt klart Booze and Glorys stora popularitet och jag är redan frälst. Ett band som vekar ha sunda värderingar, känsla för tradition-som inte minst märks i öppningsspåret Our passion där introt är ett rattande mellan radiokanaler som kör gamla Ska och skinhead reggae klassiker...samt att de lyckas få till texterna som på pappret kan verka ganska klyschiga och melodierna sitter nästan jämt.
Allt på denna skiva är dock inte klockrent om jag ska dra upp lite negativt. Plastic skinheads håller inte riktigt textmässigt och en del blir lite larviga som Hooligan och My girl, inte minst då det ska skönsjungas lite.
Men trots detta är skivan mycket bra och de ska ha cred för att de försöker behandla annat i sina texter än bara fotboll, våld och bärs (även om det finns mycket sådant) Det ger också en bra variation då bandmedlemmarna varvar med leadsången, jag är inte hundra på vem det är som gör bäst insatser men jag tror det är gitarristen Liam-främst i Never return. Ett annat favoritspår är Until the end och covern på Alex go av Polska Horrorshow är riktigt bra samt så är det kul att Sverige får en hyllning i Weekend in Karlskrona, det finns kanske en viss chans att de kan komma att besöka vårat avlånga land snart igen, får se om de blir lika nöjda med det besöket.
En snygg skiva, både framsida,baksida, själva skivan och instickshäfte som för tankarna till 50-talet. Min favoritrevolutionär avverkar här existensiella frågor i No one knows anything anymore), kärleksproblem tas upp i Swallow my pride och Your name on my tongue), har lyckats få tillstånd att spela in en cover på Woody Guthrie, vilket få fått tillstånd till, levererar (vad som borde vara) en självklarhet i Do unto others och får mig att undra om han använder metaforer och/eller vad som EGENTLIGEN menas i Handyman blues och Goodbye goodbye.
Bland annat, jag ska inte gå igenom varje låt men den här slår verkligen den senaste plattan jag hörde av honom-Mr love and justice ordentligt, ordentligt på fingrarna.
****½.
En skiva som kom ut förra året, som jag fattar det-låtar från säsong tre av Så mycket bättre-som ajg inte sett, inte heller känner jag till alla låtar i original och heller inte alla artister som här gör sina tolkningar. Men då det är Ägg tapes som gett ut den så blev jag inte direkt förvånad över blandningen av band och artister. En saling blandning av punkband, byns original (?), Ägget själv tillsammans med Mart, lite rockabilly och country.
När det gäller covers så tycker jag sällan hyllningsskivor har någon mening-såvida inte banden gör sin egen grej istället för att planka låtarna rätt av. Och det får man väl säga att det görs en hel del-det förstnämnda. Så det är ju positivt ur den aspekten. En del blir ren buskis, en del grejer är kul hur en humoriskt synvinkel och en del är helt okej-som samlingar brukar vara med andra ord-skiftande kvalitè.
69-hard funkar när de kör Varning på stan med ståbas och skånska, Svensk Punk gör Miss Li helt okej, Urrke är okej, F.e.s.t gör Living in America av The Sounds bra och jag gillar rockabillykompet i John Wildcat och Raggarbrittas tolkning av Winnerbäck mer än sången.
Med tiden kanske även en del av spåren lyckas hamna mellan skivorna med Eilert Pilarm och samlingen Kvart i två dansen och dras fram på någon förfest.
En kul idè.
3 plattan på 8 år för Roi och hans mannar. Jag har gillat (delar) av de två tidigare plattorna men jag tycker att de först nu-hittat rätt sound. Lite som bandet skulle låtit idag, och då menar jag originalbandet så det är väl en paradox i sig då det bara är Roi med från den tiden men....någon kanske hajar hur jag menar i alla fall. Att hårdrocksvibbarna från Resurrection är borta tackar jag för och texterna är klart vassare än på You``ll never take us. Visst är det fortfarande lite samma ämnen som arbetsklassromantik, kängor mot systemet och kärleken till England men texterna känns inte längre som bara klyscha på klyscha.
Bra melodier och en del musikaliska ekon från de klassiska låtarna utan för att den sakens skull det låter som om de gör cover på sig själva. Inte en dålig låt och det här är ett av 2013 års bästa släpp.
Mest lyssnar jag på Never get a job och Ballad of the working man.
Så djäkla bra låttitel! Dansant och glatt med trumpet som kronan på verket. Sitter som en smäck med andra ord precis som skivans andra spår Diamant. Som konstaterat i den andra recensionen av bandet så tror jag dom här kan gå långt och jag tror de kommer få många att verkligen dra på sig dansskorna på nästa års Pretty Shitty Kjell.
Efter läst mig till en del om det här bandet så har jag förstått att de funnits ett par år. På den här är dom två pers men har fått hjälp av tre andra personer på sax, trumpet och sång.
Det är lite svårt att definera bandets sound men punk,pop och soul i en salig och glad blandning-helt klart musik man blir glad av. Lite The Jam? Lite Ebba Grön och lite likt Monster under deras sista dagar? Jag tror i alla fall bandet kommer gå hem mycket väl i diverse olika punkläger ju mer de spelar, och nej-jag kan inte låta bli att tänka på Dims Rebellion heller. Bra rätt igenom från början till slut och en skön avslutning med Gatorna brinner i natt som verkligen är en "sista dansen låt". Vänta, sa jag "sista"? Ja,jag trodde ju det med efter nämnda låt har 1996 även petats in, en låt som fanns med på tredje volymen av Turist i tillvaron.
Ser jag till låttitlarna så anar jag att det kanske finns en viss risk att detta band olyssnat avfärdas som ett band som spelar snabb musik med tokroliga texter och då per automatik tror de blir punk, som många band i början och mitten av 90-talet.
Så är det ingalunda. Detta hemliga band låter soundmässigt emellanåt som ett svenskt 70-tals band och stundtals som ett av de hårdare svenska 90-tals banden, rätt rakt och enkelt. Texterna lärde jag mig snabbt, utan att de för den sakens skull är simpla. Bandet är väl knappast rödvinspoeter heller utan...tja, de skriver klacksparkstexter om självupplevda (?) händelser utan att det blir fjantigt. Jag får en del vibbar av Toy Dolls här, främst i Vallbyvägen som var mitt första möte med bandet (på youtube), löjligt medryckande som de flesta av spåren är på denna skiva.
Mina tre favoriter förutom nämnda låt blir Popcornstrut och Häxan på hejaregatan. Jag vet inte bandets ambitioner med sitt musicerande o.s.v men nog är de värda mer än 99 gillaklick på facebook.
Kolla upp.
En bra och prisvärd introduktion till detta populära gäng, 11 låtar tagna från diverse samlingar, ep`s och splitskivor. Jag förstår verkligen att de blivit såpass poppis som de är, för emellanåt är det så catchigt att det nästan är löjligt (utan att vara tamt). Starka refränger som gör att det suger i öltarmen och nog att många glömmer sin egen lagtillhörighet och skrålar med i London Skinhead crew och Back where we belong (vars refräng är baserad på When the saints go marching in) Den sistnämnda är ett av två spår som Micky Fitz gästar,som gör en mycket bra insats-och som gör att jag ännu mer väntar på en värdig uppföljare till The truth, the whole truth and nothing but the truth...men det är en annan historia.
För de som vet minsta lilla om bandet vet att de är väldigt hängivna fans av West Ham. Utan att lägga för mycket egen värdering i det så kanske det kan komma att skrämma bort en del människor-trots att de knappast lär reta gallfeber på folk som Cockney Rejects gjorde när det begav sig. Men ändå kanske det vore lite idè att tona ner det lite i alla fall?Även om det här skivan är ett extremfall eller undantag-för de tjatar ju inte om Hammers hela tiden på alla plattor, men här har nästan hälften av låtarna anknytning till Londonklubben.
Men som sagt, en bra och prisvärd introduktion, och det borde få många som hör skivan att sukta efter mer.
Svensk postpunk utan en glad textrad trodde jag inte skulle vara något för mig men ganska så överraskande så gillar jag det här. Bandet har spelat sedan februari förra året om jag fattat det rätt och sålt bra av denna debutskiva. Just postpunk har aldrig varit min grej så att försöka mig på vilka influenser bandet har gör jag inte, men jag tycker att det låter lite The Cure emellanåt, främst i Döva ögon. Bandets starka sida är refrängerna, som sitter direkt i titelspåret och även bra i Livia. Dessa är min favoritlåtar på skivan tillsammans med Marginal och duetten mellan sångaren Linus och basisten Kimberly blir riktigt bra i Du,jag och en borderline.
Sen blir det lite väl deppigt då och då men runt hälften tycker jag är riktigt bra och denna debut får helt klart godkänt, vilket kanske är något oväntat från en Oi och hardcore-snubbe som mig själv men jag tycker ändå jag besitter ett ganska öppet sinne.
Jag tycker att de senaste åren har det blivit lite väl mycket hjärta och smärta inom punken-visst kan man skriva om annat än samhällshat och så men många gånger tycker jag många band nästan gränsar farligt nära pop så....det har varit lite sådär.
Allvaret är någorlunda pop, det är sjyst punkstök med mycket melodi. Och inledningen på denna kassett är bland den bästa öppningen, gällande de handfull första spåren-jag hört på mycket länge. Det ÄR mycket hjärta och smärta, det kan man inte sticka under stol med-men till skillnad från många andra band så känns det väldigt personligt och inte bara "spelat" samt att texterna är mycket bra skrivna-som i andra spåret Bittert/ljuvt. Det är inte det enda ämnena som avverkas även om det är i majoritet-men jag vill även nämna Populär där Sushila skriker sig härligt hes utan att rösten spricker. Jag gillade henne redan när hon sjöng i Fistful och även om jag inte hann se dom live och heller inte sett Allvaret live så nästan känner man verkligen hennes karisma genom högtalarna. Böjd men inte bruten är en annan låt som jag specieltl fastnade för men det är omöjligt att vaälja ut några speciella-för så bra är alla. Jag kan verkligen inte sluta lyssna utan det är repeat, repeat, repeat....eller ja, i detta fall-spola tillbaka, spola tillbaka, spola tillbaka.
Bandet nämns ofta vara i samma anda som Masshysteri och Vånna Inget....angående de två gängen kan jag bara säga att....det är bara att gå och duscha för de har ingen chans.
Jag ger ju inget betyg så i mina recensioner men skulle jag så skulle det här helt klart bli fem hjärtan i taggtråd av fem möjliga.
Jag lånade mestadels ut ett öra i början när jag hörde talas om dessa två orkestrar för att det är bekanta i bägge banden. Musiken är inte riktigt min musik så men jag gick in med ett öppet sinne och det visade sig att jag gillade det. Jag tänker inte ge mig in på att försöka hitta referensramar till deras musik då jag inte är inne på sådan här musik som sagt men lite försiktigt så tycker jag Bombs of Hades är en mix av typ Motörhead, Venom och Entombed. Jag gillar deras två spår Black Goat Chant och Cant get enough, som jag förvisso inte hört originalet av men efter lite forskande så har jag fått veta att det är något så oväntat som en låt av Scorpions-fast det låter nästan som om det skulle kunna vara Motörhead som tolkar tyskarna. Jag gillar helt klart gitarrerna som jag får lite Puffball-vibbar av, vilket kan ses som både naturligt och kanske lite uppenbart av mig, jag vet inte.
Suffer the pain kör trashig punk som inte känns som "manglande för manglandets skull" som det ibland kan göra när det är frågan om sådan musik.Av deras tre spår gillar jag Nuclear end bäst.De två andra alstren är döpta till Break Your Chains och Werewolf.
Extra kul att det att den här skivan inte bara är släppt på vinyl utan även kassett. Och det är just kassetten jag har men efetr hört det här behöver jag införskaffa vinylen helt klart.
En klar trevlig bandupptäckt och en bra singel som dock får mig att vilja höra mer av detta garagepunkband, som de själva beskriver sin musik och jag är benägen att hålla med. Titelspåret tolkar jag som en konsekvens av hopplöshet och isolering orsakad av arbetslöshet och paranoia i lika delar. Låten sätter sig lätt och bandet lyckas få till en del riktiga fybndiga rader, liksom i det andra spåret-Årtusendets skämt som går lite snabbare och är lite mer punk än garage med en riktigt bra refräng. En riktigt bra antireligionslåt.
Jag vet inte mycket om bandet men jag vill helt klart veta mer och höra mer.
En ep som nog gått många förbi-bandet är inte det bästa på att marknadsföra sig själva-sen om det är strategiskt eller ej-låter jag vara osagt. 5 låtar som är ganska kompomisslösa med enkla texter om EU, kungahuset och FAS 3 på sida A. B-sidan innehåller mycket vettiga Vill du, som är några få enkla recept på hur man enkelt kan göra världen lite bättre och skivan avslutas med en snabb coverversion av Atomreggae av KSMB.
Gillar du deras tidigare skivor så kommer du helt klart gilla den här och känna igen bandet. En helt klart bra ep och visst hoppas man att lillprinsessan blir som i titelspåret....och med den cliffhangern tackar jag för mig.
