Prins Carl har ju kallats "Västerås Blitz" mer än en gång..frågan är om de nu bör gå under smeknamnet "Västerås Angelic Upstarts" med tanke på denna singels omslag och låtlista.
Skämt åsido (lite grann), musikmässigt och textmässigt låter de i stort "som vanligt" men faktiskt så tycker jag att de har lite vibbar av nämnda Sunderland-band,speciellt i Fight them all och i min bok är det aldrig fel. Det är kanske lite mer rockigt sound med lite mer utrymme för gitarren men de som gillat deras tidigare skivor tror jag kommer gilla det här.
Jag gör det iallafall, även om jag lite diplomatiskt måste säga att de har gjort bättre. Bästa spåret är Power in theunion....
Och jag kan inte låta bli att undra hur delar av scenen kommer välkomna detta ganska uppenbara ställningstagande av bandet....
Första skivan från bandet på 10 år, ett samarbete mellan Pirate Press och Burning Heart (som nyligen gjorde comeback).
Och visst känns bandet igen, väldigt mycket. Det är mycket bra melodier och bra körer, se de som följt bandet lär inte bli besvikna. Det är lite blandning av tempo, ungefär varannan ösig och varannan lite mer åt rockhållet än åt punkhållet. Men hela tiden låter det Bombshell Rocks och Mathias Färm som står för produktionen har gjort ett bra jobb och det är helt klart positivt med orgeln som finns med i ett par låtar-bland annat skivans bästa låt This time around. Textmässigt så är det texter man tar sig tid att verkligen lyssna på.
Det är väldigt jämt och inget spår är dåligt. Andra låtar jag vill pusha för är Scars and tattooes, som släppte så sjua tidigare i år och den ösiga öppningslåten One shot. Och sen vill jag också nämna Without destination som släpptes som video för lite mindre än 2 månader sedan.
Skulle skivköpen för sluta sluta såhär 2014 så är det helt klart ett värdigt avslut. Ska något betyg sättas för ovanlighetens skull så får den en fyra av fem möjliga.
Jag minns att jag önskade när jag hörde Sista Dansen förra skiva Låt vingarna brista att det skulle vara intressant om de punkade till sig lite. Detta missade jag dock att skriva i recensionen men trots det så blev det uppfyllt.
Visst finns en del ganska lugn postpunk kvar i låtarna, ungefär i hälften men i resterande tre låter är de helt klart punkigare, kanske lite likt vissa låtar av KSMB? Basisten Kimberly har fått en mer framträdande roll och sjunger lead i fyra av låtarna och körar på de andra två i refrängerna.
Så det blir även ett bra betyg den här gången, klart bättre till och med. Fortfarande är det mycket depp och känslor, något jag oftast är allergisk mot när det gäller punk. Ska jag ta en liten avstickare och spinna vidare på det så är det inget fel att sjunga om sådant, men många gånger när det gäller nya punkband så blir det bara någon offerroll och det tycker jag inte har så vidare mycket med punk att göra. Men det är väl en svår gräns att dra antar jag.
Nåväl, bra igen som sagt och ska jag välja två favoriter så blir det Handen på hjärtat och Tovigt hår.
Holländarna som inte gjort mig besviken än så länge, mycket på grund av att man vet vad man får vid ett nytt släpp av Evil Conduct. Knappast något unikt att det är så med band, och många går väl på en ganska tunn lina mellan "pålitligt" och...tja, tråkigt och lite förutsägbart.
Den här skivan gör mig lite tudelad.
Å ena sidan så lyckas de få till slagkraftriga refränger i texterna till "de gamla vanliga ämnena" - bakfylleångest, folk som droppar av skinheadscenen, korrupterade snutar, kärlek till scenen, stå för den man är och så vidare.
Men inte alla gånger, jag tror bandet helt klart kan tjäna på att vänta några fler år än vanligt innan nästa skivsläpp, för att inte bli överexponerade och att fila lite på texterna, få bort en del självklara rim som på den här skivan återfinns i bland annat This flame.
Sen är ju inte Oi förvisso, och har aldrig varit - rödvinspoesi så någonstans får man väl ändå ta det för vad det är.
Bästa spåren på den här skivan är CCTV, Something about you och The best days of your life. Ett stort plus för de sjysta basgångarna som Joost får till.
Så..skivan får "bara" godkänt då jag som sagt önskar lite mer och är lite överexponerad. Men att skivan blir en storsäljare....tror jag helt klart.
Tucson möter Västerås i denna utgåva som vad jag förstått det är en serie av släpp för att fira skivolaget SPV`s 30 år jubileum.
Bägge banden bidrar med två spår var, varav ett är outgivet och ett från deras respektive senaste skivor.
Supersuckers har jag alltid tyckt är en okej orkester, pålitliga men utan att de riktigt rockar min värld det där lilla extra. Av deras två bidrag är den outgivna Go! bäst och deras spår från senaste skivan är Pushin through.
Mitt förhållande till Psychopunch går också en lång tid tillbaka. Dock brukar det gå några år emellan då jag sett dom live och jag slås varje gång av hur olika de låter sedan sist, om detta beror på något jag bara fått för mig eller om det är pga medlemsbyten vette sjutton. Nåväl, deras outgivna är en snabb och kort rock n roll historia vid namn You`re a wild one honey. Och låten från deras senaste skiva Smakk Valley, som var den största anledningen till att jag köpte singeln är Emelie som säkert kan tyckas vara lite för radiovänlig i vissa läger. De lärda får väl tvista om det, själv så gillade jag den redan när den släpptes som video för drygt ett halvår sedan och efter varje lyssning så har den stannat och stannar kvar i huvudet.
Så Psychopunch vinner helt den här kampen, om det nu vore en sådan.
Punk med lite influenser av metal där sångerskan är ganska influerad av metal i sin sång...var det första intrycket jag fick av Besserbitch via främst Skin men även Welcome to Shitholm.
Och efter nu hört fullängdaren, som är deras första efter två stycken ep`s så kvarstår det uttrycket. Visst är det en hel del punk, mycket influerad av Amerikanskt 90-tal, skate om ni så vill men jag skulle nog inte kalla dom ett renodlat punkband.
Men bra är det, och sångerskan Elin är mycket duktig på att använda sin röst på olika sätt.
Redan nämnda låtar plus Sick twisted mind är bäst och resten blir godkända då de växer efter varje lyssning. Musikaliskt sätt står Myresignation ut en del då jag tänker på Far away coast från Dropkick Murphys första fullängdare.
Jag har inte 100% koll på vad för tillställningar bandet brukar spela på men helt klart tror jag detta kan tilltala såväl punks som lyssnar mer på metal.
Jag har alltid tyckt att Papa Dees musiksmak är bättre än hans egen musik, även om väl hans artistkarriär gått på tomgång i ett par år nu, även om jag måste erkänna att jag inte direkt har stenkoll. Jag saknar dock P3 Rytm som i många gav en en massa bra tips om bra baktaksmusik. Han ska också ha cred för att ha flertalet gånger nämnde kopplingen mellan skinheads och ska/tidig reggae, även om det kom lite på skam tidigare i år men det är för mig personligt och en helt annan historia.
På den här skivan från 2008 så har han samlat ett gäng musiker från bland annat Roots Radics där de-förutom ett spår-gjort en ren coverskiva.
Och det är helt okej, kanske inget att direkt att hetsa upp sig över-jag antar att det var Papas egna våta dröm att få göra en sådan här skiva och det tilltalat säkert mer musiker är oss vanliga dödliga musikfans.
Ett plus är att de inte valt de mest "uppenbara" coverlåtarna, det hade t.ex blivit djäkligt trist om de envisats med att ha med låtar av Bob Marley men så är icke fallet, även om 2 låtar av karln ifråga är med i det mycket bra avslutande medleyt vid namn Rockers medley. Det är egentligen skivans största behållning för mig då jag tycker soundtracket är suveränt samt tolkningen av Jacob MillersSuzy Wong.
Spotlicks nya släpp, 2 år efter tiotummaren. Som vanligt så är det mycket känslor som avhandlas i texterna, trots att jag till stor del är allergisk mot när det blir för mycket sådant -s å är Spotlicks ett av de få banden som jag tror på när de har sådana texter - att de menar vad de säger till skillnad från många andra band som tyvärr-ploppat upp som svampar de senaste åren och där det blir väldigt arty farty och min mamma är psykolog.
Skivan inleds med titelspåret där det uppmanas att man ska se ljuset i tunneln och att det kommer bli bra, lite av en pepplåt för sämre dagar enligt min mening.
Den följs av Svimma lugnt som där trummisen Staffan sjunger lead och Elin fyller i och körar här och där. Just sådant är jag väldigt svag för-blandad kvinnlig i manlig sång i samma låt så den blir snabbt favoritspåret. Bägge låtarna har ett par riktigt sjysta basgånger och de båda sätter sig med refrängerna snabbt.
Liksom 2012 års tiotummare så avslutas skivan i lugnare tempo och med lite melankoli kanske med b-sidans Du tror att ingen ser dig och det är ännu ett av bandets enkla men bra budskap.
En bra singel med en fin dedikation och för skivsamlaren så är den utgiven i 150 numrerade ex med rosa vinyl och med skivnumret RF 30, och har man koll på svensk punk så behövs väl det inte direkt förklaras.
Ska på svenska är inget vi är bortskämda med - därför är det kul att The Liptones nya platta är helt på svenska. Ett band som jag äger en tidig split-singel med, men inget mer. Pinsamt dåligt uppdaterad med andra ord. Och jag kan konstatera att om deras material innan den här plattan om än bara är i närheten så bra....så har jag missat något i alla år. Och jag förstår även varför många av mina vänner som normalt lyssnar på ska rätt sparsamt-håller dom så högt. För det här kan nog gå hem i många fler läger än de "de gamla vanliga".
Plattan öppnas med dansanta och snabba Vem fan tror du att du är vilket är en mycket bra öppning. Den följs av den lite lugnare (kärleks) historien Med dej som är vacker utan att vara sliskig. Och efter Mörka kvarter som handlar om att inte vika sig så och den försvenskande version av The harder they come vid namn Ju större dom är så är det bara att kapitulera.
Jag har nog som sagt missat något väldigt bra ja.
Bandet har skivan igenom bra texter, en djäkla spelglädje och de kan helt klart hantera sina instrument. Oavsett om de kör snabb ska med starka refränger eller reggae - som i Fri som även är influerad av dub. Jag gillar även deras rockiga sida, som på sina håll påminner mig aningen om The Specials.
"Sen skall syndaren vakna" heter ju det gamla ordspråket.
Och den här syndaren är nu klarvaken och förbannat glad för det.
Ett av Sveriges bästa punkband genom tiderna har här samlat 26 låtar från sina ep`s från 80-86 som omslaget skvallrar om. Många av låtarna är med på den tio år gamla samlingen Kravallsymfonier som Burning HeartRecords (R.I.P) gav ut så....har man den och/eller i stort sett övriga diskografi så är kanske denna skiva aningen överflödig....en lösning är ju dock att köpa den för att spara på sina andra utgåvor-speciellt om de är på vinyl.
Eller som en introduktion.
Eller för den ekonomisk sinnade.
Jag tycker dock de på bägge nämnda samlingar kunnat skippa plojlåten Varför tog du min cykelpump? men,men.
Låtlistan innehåller bland annat Dom får aldrig mig, Psykopaten, Vietnam, Landsplikt, För kung och fosterland samt Inget ljus. Och det kan ju aldrig vara fel.
Efter 4 års tystnad kommer Comeback Kid med...ja, en comeback. Bandet som har lyckats fortsatt vara relevanta trots att en del ganska viktiga medlemmar hoppat av genom åren.
Efter en trevande start med de tre första spåren-där jag bara önskar att de ska komma igång....så gör de just det med Losing sleep och sedan fortsätter de i ett bra tempo, old school hardcore med bra körer trots att de emellanåt envisas med att dra in lite metal här och där.
Produktionen är bra-kanske så bra att en del hardcorepuritaner skulle kalla det överproducerat. I början låter det ganska snarlikt Always Wars fullängdare produktionsmässigt.
Bästa spåren är i mitt tycke Should know better och Somewhere in this miserble. Och i slutet av skivan gästar originalsångaren ScottWade, som lämnade skutan 2005.
Och i november gästar bandet Fryshuset tillsammans med bland andra Terror.
Ungt band (den äldsta är 22 om jag förstått det rätt) med lite över ett år på nacken. Kvartetten är mellan 20 och 22 år och det är kul att se att så unga människor väljer att släppa sin musik på kassett i dessa digitala tider.
Jag vet inte om bandet kallar sig ett feminiskt band men majoriteten av kassettens tio låtar berör sådana ämnen. Musiken är enkel och det är inte mycket finlir men det är väl inte det punk ska handla om, egentligen. Emellanåt är sången lite falsk men det är inget dom direkt stör -skolade röster är knappast något jag ser något krav för musikstilen.
Men är det något jag inte kan låta bli att anmärka på är texterna. Många gånger är de fyndiga och med glimten i ögat, men överlag så känns det som lite mer tid borde lagts ner på dom. Ideerna är bra på papper men kunde blivit bättre. Och ibland tycker jag det känns som om de bara lagt "ord på ord" och sen inte riktigt få till någon bra melodi till texterna.
Men som sagt, de får till det emellanåt som i Turbanisering, Mäns och Med min penis. Och jag tycker bandet är lovande och viktiga men som sagt...texterna skulle i mitt tycke kunna blivit bättre om de filats på lite mera.
The Bronco är inget band jag känner igen men jag fick tips att de släppt en singel från sitt kommande album, och ska vara en "Swedish power punk sensation"
Brainwash heter låten i fråga och nej, tyvärr-alldeles för seg och lite för välpolerad även om snubbarna kan lira. Fast av någon anledningen tänker jag emellanåt på Def Leppard och det vill jag inte göra när jag ska tänka på punk i någon form, överlag tänker jag nog mer på garagerock med lite amerikansk (snäll) punkrock av den nyare skolan inblandad.....Lite sjysta gitarrriff kommer efter andra refrängen men jag kan inte direkt kalla det här Power punk perfection. Jag hade väntat mig mer efter läst pressreleasen men sådana får man ju ta för vad de är....
Singeln släpps officiellt på nationaldagen och plattan West coast boys kommer senare under året.
Hyrda Knektar blev jag ett fan av efter att ha sett dom i September förra året. Dansant med starka refränger och melodier och en del kliandet i huvudet för att beskriva bandets musik. Efter två egna släpp så debuterar de nya på bolag, Noise of Sweden med sjuan Höstrebell.
En sjua där titelspåret slår knock på mig direkt. Just på grund av nämnda faktorer ovan och spelglädjen samt mycket textraden:
"Jag är en bit över 30 nu och jag är både varm och kall, inte 17 men lika förbannad, inte gammal men ändå trött".
Den här låten kan mycket väl vara bästa A-sidan ett band gjort i år.
Bandet känns igen med sin blandning av punk,pop och rock.Andra spåret Asfaltsblomma är det snabbaste jag hört med dom och hostningen i slutet av låten för tankarna till ett band som jag associerat bandet med förut - Dims Rebellion men det kan ju hända att jag griper efter halmstrån. Helt klart är i alla fall att jag tycker bandet har en liknande ljus framtid som nämnda band hade, innan de splittrades/lades på is.
Avslutningen på denna trevliga singel heter ganska påpassligt Det börjar bli sent nu. Jag tror den här singeln kan gå hem i diverse olika punkläger så....känner du inte redan till bandet - kika in dom och köp singeln och är du redan frälst så tror jag att du kommer gilla det här.
-----
Tidigare recensioner o.s.v om bandet, skrivet av mig.
Anders Wendin, en gång frontman i ska-punk bandet Monster har släppt en ny skiva. Recensionen kan kanske kännas malplacerad här men det är just på grund av nämnda faktum med hans förflutna som jag kör den här recensionen, då jag följt hans karriär sporadiskt sedan Monster la ner runt år 2000.
Inte helt oväntat så känns mycket igen från hans tidigare band, men det var det väl få som trott. Dock kanske lite från den sista tiden då bandet var mer ett soul-rock band och det finns lite sådana tonarter här, lite Dexys Midnight Runners om man så vill. Men överlag så är det mer.
...tja, pop med faktiskt en del riktigt bra melodier men överlag kanske mer som får mig att tänka på både Eldkvarn, kanske lite Winnerbäck och Stefan Sundström. De eviga parhästarna Viktor och Gustav medverkar på större delen av skivan med blås och munspel vilket sällan är fel.
En trea i betyg på en bra dag där bäösta spåren är Du måste kunna gå nu och Inte dina läppar.
Och just ja - Madness ringde - de är ännu inte säkra på om de ska vara smickrade över lånet av basgången i Lämna lampan på från Our house...eller kräva kompensation.
Ny skiva från Skate/pop-punk-bandet Comminor, 3 år efter We cant skate.
Bandet känns igen från då även om de verkar ha breddat sina influenser lite grann. En jämn skiva som helt klart får godkänt även om en del låtar känns att vara lite lika varandra.En del roliga formuleringar i texterna som i bland annat My dad och en eloge ska de ha för låten How are the drugs treatin you som handlar om vänner som fastnat i missbruk eller helt gått under på grund av detta. Andra bra spår är öppningspåret Caveman och `til you choke.
Ett hardcore-band med fina meriter som man visst ska tala tyst om, likväl som om medlemmarna. Jaja, erfarenheten finns här så det räcker och blir över. Det går snabbt - 15 spår på 21 minuter och det var trots farten ganska melodiöst på sina håll. Mycket Ameriskanskt tidigt 80-tal.
Nu vet jag inte vad alla bandmedlemmar haft för sig de senaste åren...sen det begav sig i deras då mer hardcoreorienterade orkestrar men....tja, det är väl bra att de fortfarande spelar snabb musik och är arga. Men dock så kan jag inte skaka av mig känslan av att....det blir aldrig riktigt så argt, det saknas något för att jag ska tro på vad de sjunger och bli helt övertygad. Det känns lite som "nu kör vi hård och arg musik igen"....x-antal år försent.
Men skivan är jämn rätt igenom, inget spår är dåligt men inget spår fastnar direkt heller.
Återutgivning av den klassiska skivan från 79. Med en del bonusprylar som:Fem promovideos, en handfull låtar från en session signerad legenden John Peel, ett par spår från filmen Dance Craze, ep:n Work,rest and play och lite annat blandat. I bookleten finns texterna och ett par sidor av Irwine Welsh om hans relation till bandet.
Givet för Madness-nörden antar jag även om allt inte direkt är svåråtkomligt och de flesta riktiga fans av bandet har nog mycket av det redan. Men lite rare grejer är det, bland annat en demoversion av My girl där Chrissy Boy sjunger vilket han även gör på Peel-sessionen av Bed andbreakfest man....plus italienska och spanska versioner av titelspåret.
Dock så ger det inte utslag på Richterskalan som Madstock92 gjorde men som sagt-det här är nog mest för nörden och kanske sådana som är nördigare än mig.
Den här 7 låtars plattan från 2008 känns väldigt, väldigt personlig. Från början med det underbara titelspåret till de två låtarna på finska, där Irwin framförs till viss del på traditionellt finst vis..till avslutningen med covern på Sent enlördagskväll av det klassiska Göteborgskollektivet Nationalteatern.
Inte heller mycket att orda om gällande pepplåten Starkare och bandets passning till skitsnackare i Ni kan aldrig vinna. Den här var väl, om jag minns rätt de första låtarna på svenska sedan Från flykt till kamp och jag måste säga att det funkade väldigt bra.
