Spotlicks-Spott, bett och tårar (P.P.P)
Kategori: Skivrecensioner.
Det är mycket hjärta och smärta i texterna hos många av de svenska punkbanden just nu. I teorin ser jag inget fel i det, men i praktiken så tycker jag att emellanåt det blir lite väl mycket av den varan, och att många av banden ligger farligt nära gränsen för pop.
Trion The Spotlicks är ingalunda pop, och när de sjunger om dessa ämnen så känns det äkta. Det är lätt att på denna tiotummare relatera till texterna i Paller ej trycket och Vill dra till exempel. Och jag blev ganska paff när jag hörde Tvivlar för första gången - att just punkmusik kan beröra mig på ett sådant vis trodde jag inte var möjligt.
Men skivan är inte helt nattsvart, bandet har berört viktiga ämnen tidigare, som till exempel i Du feta barn - som är deras bidrag till den första volymen av samlingarna Turist i Tillvaron. Och även här finns en viktig låt med ett ständigt aktuellt ämne, låten i fråga heter Men lilla gumman. Skivans åtta låtar har en bra blandning i tempo, kanske är det bara jag men jag tycker att Kriget är slut nästan skulle kunna varit en Oi-låt om det varit mer tryck i basen och trummorna.
Det är svårt att välja favoriter, men ska jag välja tre stycken blir det just Tvivlar och även Undergång - där sången delas av sångerskan Elin och trummisen Staffan. I denna låt förs mina tankar till X Ray Spex, inte minst pga saxofonen, men även på sättet Elin sjunger i låten (jag får dessa referenser på flera ställen), även om hon inte går upp i falsett så drar jag parareller till Poly Styrene.
Och jag måste även nämna Jämna Plågor, som har all potential att bli en hit för bandet och faktiskt skulle kunna nå ut till den stora massan och gå varm i radio och det menar jag inte på något negativt vis.
Jag tror helt klart att med denna skiva så kan 2013 bli Spotlicks år.
