This is England 88.
Kategori: Film & Dokumentär.
Filmen hade sina poänger, som just film. För i ärlighetens namn så handlar den väl egentligen inte så mycket om skinheadkulturen, även om jag ska ge Meadows att han poträtterade den bra och verkligen fick till musiken. Sen blev det lite väl patetiskt i media då det kände som halva kultureliten och popskribenterna vände kappan efter vinden och helt plötsligt visste ALLT om kulturen och började yra om "snälla skins"....när de några år tidigare inte skulle tagit i kulturen med tång.
Och 86 var en orgie i deppighet, jag fick se den i små doser för att inte bli alltför deprimerad fast det var positivt att få lära känna en del karaktärer bättre, bland annat några som inte ens nämndes vid namn i filmen. Fast trist var det att alla hade såna djäkla problem och var skadeskjutna fåglar i princip. Men överlag ändå ett bra budskap...som var att vänskap består (?) fast man går framåt i livet. Ocvh jag tyckte när jag såg avsnitten att man bör nog sluta se den med subkulturella ögon, då det bara blir mindre och mindre samt egentligen inte relevant. Här har de flesta hängt upp kängorna (även om en viss del av stilmomentet finns kvar) och blivit alltfrån gothare till psychos.
Men til 88 nu då, där det gått 1½ år sen sist och visst är det mörkt och deprimerande här med. Man får direkt aningar att det är bäddat för mer slitningar i vänskapsbanden-och bäddat för triangeldrama, utan att säga för mycket. Ävern om det är en orgie i deppighet så känner jag verkligen för karaktärerna, och Woody-som jag alltid tycker spelat över-gör här en mycket bra insats som minst sagt instabil.
Betyget blir lite likadant som med 86, inget man bör se bakfull en regnig söndag. Och nu vet jag att det finns en 90 också..men det får väl ändå bli nådastöten innan det blir lite väl mycket flogging on a dead horse?
