Bishops Green-A chance to change.
Kategori: Skivrecensioner.
Bandet må bara ha 4 år på nacken men rutinen som finns från orkestrar innan dess borgar för kvalite och att de helt klart vet vad de håller på med.
Att bandet krönt sådana framgångar förstår jag helt klart och har hållit med i hyllningskörerna från dag 1.
Styrkan är helt klart texterna och melodierna, man hör ekon från de gamla hjältarna som Blitz, Cock Sparrer, The Strike med fler-samtidigt som det inte känns rippat. Utan det känns fräscht men ändå medvetet att de blickat tillbaka. Lite liknande Hatefuls tidiga alster, inte minst Reasons to be hateful.
Låtarna fastnar fort i huvudet, liksom basgångarna och gitarrerna-just guran står ut. Den hanteras mycket skickligt i klass med Lee Wright i Crashed Out, utan att det dock blir onani av det hela som det kan bli ibland med nämnda orkester.
Det är också skönt att Greg Huff har en hyfsat lugn och behaglig stämma, det kändes ett tag att var och varannat Oi-band mest satsade på råstyrka i sången och att det många gånger blev annat än bra och även lite tillgjort.
Inte ett dåligt spår, bra rätt igenom. Ännu ett klockrent släpp från det här bandet som hitills inte gjort annat än att övertyga.
Och fast jag känner mig som en hackig skiva när jag skriver det här så....så finns det ändå där hos mig att....
...hoppas de ändå tar det lugnt och inte spottar ur sig skivor i rasande tempo och gör att de blir överexponerade. Det känns som om det är en av tidens största fällor inom scenen just nu och jag hoppas inte Bishops Green hamnar i den.
Eller så är jag helt ensam om att tycka att det är bra att skynda långsamt och binda sin tid. Och att kvalite är viktigare än kvantitet o.s.v med mer klyschor alternativt visdomsord.
