Rancid-Honor is all we know.
Kategori: Skivrecensioner.
Skivan som blev 2 år försenad (kom ut 2014) har nu genomlyssnats. Rancid som är ett band som i många läger nu verkar hatas. Vad det beror på vet jag inte, om det handlar om överexponering, att bandet helt enkelt anses inte levererat på ett tag....det kan man ju bara spekulera i. Kanske handlar det om något så enkelt att bandet blivit för poppis, vad vet jag?
Öppningspåret Back where I belong känns som ganska talande för hela skivan. Nu har jag inte hört mer än spridda skurar från deras senaste platta men här känns det som...de är mer Rancid än på länge.
På gott och ont.
Många gånger känns den här skivan som om de helt enkelt bara skrivit om låtar som Ruby Soho och Roots Radicals. Och med en lite påklistrad attityd-"tillbaka till rötterna" med Oi-Oi-Oi körer, texter om facket, slåss mot överheten, lite överhängande attityd om hur mycket punk de är.
Men ska jag försöka skilja lite sak från person så tycker jag helt klart-förutom det nämnda-att det är en helt okej skiva. Det hela går väl sådär egentligen men vem är inte känslostyrd i sin passion för musiken man gillar.
Mike Mccolgan gästar på ett spår, Skinhead Rob är med och körar-men hörs som tur är inte alltför mycket.
Skivan bottennapp attitydmässigt är Now We're Through With You där de tjattrar om deras "crew", något de helt klart känns för gamla för.
Annars är favoritspåren Collision Course, Diabolical samt reggaelåten Everybodys sufferin där det nästan låtar som om The Aggrolites plankat Too much pressure.
Så..blandade känslor för And out come the wolves # 2.
