Discharger-Until we die.
Kategori: Skivrecensioner.
Discharger tickar på, och överraskar mig inte direkt. Ett djäkla drag, vilket är positivt men det närmar sig mer och mer metal än punk-främst i en del solon och en del körer till viss del. Den sämsta sortens metal dessutom-powermetal.
Textmässigt är det inte heller mycket under solen. Det är ganska filosofiskt och apokalyptiskt. De står fortfarande rakryggade och kämpar på. Visst är det en ganska stor hörnsten inom punk och skinkulturen men jag undrar ändå hur många låtar man kan skriva om just det. Bandet ger mig mer och mer känslan av att jag hör samma skiva om och om igen. Och får inte Tim nog av att framföra och skriva sådant här solo?
Det nyskapande (nåja) är väl de Irländska influenserna som det lagt till sig med i tre av spåren. Heroes, Dont know where we are going och titelspåret men även om det är nytt för bandet (eller om jag missat den grejen på någon av skivorna) så känns det som...visst, ett steg framåt på så vis men i fel riktning. Tillräckligt många sådana band finns det redan och det har gjorts bättre. Många år försent med andra ord.
Mycket kritik här men för den sakens skull är skivan inte katastrofal. Den funkar säkert när man är på det humöret men mig ger den ingenting just nu.
