Hur lite punk återföreningar kan bli.
Kategori: Allmänt
Med tanke på gårdagens inlägg, Nostalgi till varje pris? så kommer här en text från 2011 där jag relaterat och lite längre förklarar hur jag ofta känner inför vissa bands återföreningar,trovärdighet och liknande.
*Notera att inlägget nedan som sagt är skrivet för 3 år sedan*
Inom punken finns det gott om plats för nostalgi, kanske inte minst för oss som är födda i "fel" tidsålder och inte kunde se The Clash, The Ramones, 4-skins och allt det kan vara - när det begav sig. Hur många gånger man har inte förbannat det? Jag har....
Men sedan t.ex Wasted och liknande mastodontfestivaler drog igång så har det öppnats en dörr och många yngre har fått en chans att se banden man aldrig kunde se, live på scen framföra sina gamla slagdängor...
Ja...på sätt och vis iallafall.
Jag ska säga att jag har inget emot om band som inte tjänade en spänn när de var aktiva under 70 och 80-talet...tar chansen att få in några spänn. De gjorde sina hundår, många blev blåsta och som tack för allt de gjort - förtjänar de att håva in lite stålar på en liten revival.
Men....
Då avser jag INTE band som inte varit aktiva på musikscenen överhuvudtaget på 20, 25 eller 30 år men hakar på och ställer sig på scenen och låtsas vara en del av något som de inte är. Inte att jag anser att de måste, i medelåldern eller övre medelåldern fortfarande stå i klorinblekta jeans, fullklottrade skinnjackor eller välputsade Doc Martens....
Men att återförenas och som sagt - låtsas vara en del av något man inte är när man lämnat punken för mååånga år sen...nej,nej - då blir det inget annat än poserande. Och om banden i sammanhanget även ställer sig och försöker vråla för full hals...sina gamla låtar men egentligen inte menar ett ord blir det ännu värre.
Jag ska inte försöka gå in på "vad som är punk" men är det en sak det är - så är det trovärdighet.
Att se tanter och farbröder stå och vråla om att skjuta snutar, att dom hänger uttråkade nere i tunnelbanan och liknande...när punken för länge sen runnit av dom och (sluta tjata nu) lämnat allt dom en gång sa...nej,nej,nej.
En jämförelse jag kan göra är när jag för några år sen såg Blå Tåget framföra Den ena handen vet vad den andra gör (som Ebba Grön körde som Staten och kapitalet)....trots att de är en progglåt från början och den då knappast var full av energi så....ska man köra en sådan laddad låt med ett sådant innehåll så ska det väl iallafall LÅTA som man MENAR vad man sjunger?
Dessutom läste sångaren texten innantill, och klarade knappt av det.
På något sätt är sådant där för viktigt att strulas bort....det är ungefär som om Kev i Condemned 84 skulle garva sig igen Child killers eller Chubby Chris i Combat 84 skulle sjunga Rapist helt oengagerat.
Sen kan man förvisso komma undan med det med lite humor...som Cock Sparrer när de kör What`s it like to be old.
Och hur länge man kan med gott samvete köra sina gamla örhängen är alltid en tolkningsfråga. Det blir lite på gränsen när Cockney Rejects idag kör Oi-Oi-Oi när de flera gånger sedan storhetstiden tagit avstånd från hela Oi-svängen och kallat den skit i princip. Nu har jag haft en attityd mot just dom, men hycklaren i mig stod ändå längst fram när det spelade på Augustibuller (jag är inte perfekt) Det klagades då - under och efter om hur dom såg ut och hur dom lät...för mycket hårdrock. Eh...känner folk ens till bandet? Att de var lika mycket influerade av hårdrock som punk stod väl rätt klart för dag ett?
Och borde inte Roi Pearce, även om han klippt sig för ett tag sen - kanske tona ner och fimpa Resort boot boys och Skinheads in stapress förresten? Även om jag tyckte han hade mycket integritet att han vägrade klippa sig för att "han borde" enligt viss press och publik. En notering jag förresten gjorde när "Last Resort" (och den termen använder jag lite löst) gjorde sina andra skiva (You`ll never take us, en mycket bra sådan förvisso) var att....alla i bandet var rakade och hade mer "skinheadkläder jämfört med den innan (Resurrection)
Jag vet inte jag....
Sen anser jag också att Roi borde dra ner lite på 4-skins låtarna i sina liveset som han INTE var med på att skriva...det ger lite för mycket känslan av ett coverband och att ta cred för något man inte var med på.
"Problemet" med trovärdighet insåg The Clash ganska fort...efter att lite stålar trillat in började de undra om de verkligen kunde fortsätta sjunga om livet "on the dole".
Och det har gnällts och kritiserats att det inte blir någon återförening av Ebba Grön (jag räknar inte de 2-3 låtar de körde oannonserat på en hyllningspelning till Joe Strummer)...främst (verkar det) pga Thåström då han ser en motsägelse att köra låtar idag som Skjut en snut och Ung och kåt
Det är väl integritet om något?
Och när jag ändå är inne på svenska band så....verkar många dyka upp på "Svensk punk 25 år, 26 år" o.s.v.
Och ha en överlägsen attityd att:
"ni ungdomar var inte med då, vi är originalen och de riktiga punkarna".
...när de lämnat punken sen över 30 år tillbaka.
Att komma tillbaka en gång per år och bara vara överlägsna och dryga ger inga pluspoäng hos mig. Då vill jag bara dra dit och ställa mig framför scenen, göra en fet up yours och vråla:
"Gå och göm er era gamla stötar"
Om ni vill vältra er i nostalgi och tycka ni själva är så djävla äkta - kör då på speciellt inbjudna och ha en klubb för inbördes beundran.
Kontentan av denna långa text.
Återförenas gärna - men ha ingen överlägsen attityd, och överdriv inte eran betydelse.
Trovärdigheten är allt - är ni inte längre 17 år och arbetslösa - låtsas heller inte vara det.
Är kängorna för länge sedan upphängda - det är okej..låt dom vara det då.
Och till sist...ska ett klassiskt band återförenas...ha då minst två original/framträdande medlemmar kvar för att undvika känslan av coverband.
Och....håll allt Red Alert folk ute.
Men sedan t.ex Wasted och liknande mastodontfestivaler drog igång så har det öppnats en dörr och många yngre har fått en chans att se banden man aldrig kunde se, live på scen framföra sina gamla slagdängor...
Ja...på sätt och vis iallafall.
Jag ska säga att jag har inget emot om band som inte tjänade en spänn när de var aktiva under 70 och 80-talet...tar chansen att få in några spänn. De gjorde sina hundår, många blev blåsta och som tack för allt de gjort - förtjänar de att håva in lite stålar på en liten revival.
Men....
Då avser jag INTE band som inte varit aktiva på musikscenen överhuvudtaget på 20, 25 eller 30 år men hakar på och ställer sig på scenen och låtsas vara en del av något som de inte är. Inte att jag anser att de måste, i medelåldern eller övre medelåldern fortfarande stå i klorinblekta jeans, fullklottrade skinnjackor eller välputsade Doc Martens....
Men att återförenas och som sagt - låtsas vara en del av något man inte är när man lämnat punken för mååånga år sen...nej,nej - då blir det inget annat än poserande. Och om banden i sammanhanget även ställer sig och försöker vråla för full hals...sina gamla låtar men egentligen inte menar ett ord blir det ännu värre.
Jag ska inte försöka gå in på "vad som är punk" men är det en sak det är - så är det trovärdighet.
Att se tanter och farbröder stå och vråla om att skjuta snutar, att dom hänger uttråkade nere i tunnelbanan och liknande...när punken för länge sen runnit av dom och (sluta tjata nu) lämnat allt dom en gång sa...nej,nej,nej.
En jämförelse jag kan göra är när jag för några år sen såg Blå Tåget framföra Den ena handen vet vad den andra gör (som Ebba Grön körde som Staten och kapitalet)....trots att de är en progglåt från början och den då knappast var full av energi så....ska man köra en sådan laddad låt med ett sådant innehåll så ska det väl iallafall LÅTA som man MENAR vad man sjunger?
Dessutom läste sångaren texten innantill, och klarade knappt av det.
På något sätt är sådant där för viktigt att strulas bort....det är ungefär som om Kev i Condemned 84 skulle garva sig igen Child killers eller Chubby Chris i Combat 84 skulle sjunga Rapist helt oengagerat.
Sen kan man förvisso komma undan med det med lite humor...som Cock Sparrer när de kör What`s it like to be old.
Och hur länge man kan med gott samvete köra sina gamla örhängen är alltid en tolkningsfråga. Det blir lite på gränsen när Cockney Rejects idag kör Oi-Oi-Oi när de flera gånger sedan storhetstiden tagit avstånd från hela Oi-svängen och kallat den skit i princip. Nu har jag haft en attityd mot just dom, men hycklaren i mig stod ändå längst fram när det spelade på Augustibuller (jag är inte perfekt) Det klagades då - under och efter om hur dom såg ut och hur dom lät...för mycket hårdrock. Eh...känner folk ens till bandet? Att de var lika mycket influerade av hårdrock som punk stod väl rätt klart för dag ett?
Och borde inte Roi Pearce, även om han klippt sig för ett tag sen - kanske tona ner och fimpa Resort boot boys och Skinheads in stapress förresten? Även om jag tyckte han hade mycket integritet att han vägrade klippa sig för att "han borde" enligt viss press och publik. En notering jag förresten gjorde när "Last Resort" (och den termen använder jag lite löst) gjorde sina andra skiva (You`ll never take us, en mycket bra sådan förvisso) var att....alla i bandet var rakade och hade mer "skinheadkläder jämfört med den innan (Resurrection)
Jag vet inte jag....
Sen anser jag också att Roi borde dra ner lite på 4-skins låtarna i sina liveset som han INTE var med på att skriva...det ger lite för mycket känslan av ett coverband och att ta cred för något man inte var med på.
"Problemet" med trovärdighet insåg The Clash ganska fort...efter att lite stålar trillat in började de undra om de verkligen kunde fortsätta sjunga om livet "on the dole".
Och det har gnällts och kritiserats att det inte blir någon återförening av Ebba Grön (jag räknar inte de 2-3 låtar de körde oannonserat på en hyllningspelning till Joe Strummer)...främst (verkar det) pga Thåström då han ser en motsägelse att köra låtar idag som Skjut en snut och Ung och kåt
Det är väl integritet om något?
Och när jag ändå är inne på svenska band så....verkar många dyka upp på "Svensk punk 25 år, 26 år" o.s.v.
Och ha en överlägsen attityd att:
"ni ungdomar var inte med då, vi är originalen och de riktiga punkarna".
...när de lämnat punken sen över 30 år tillbaka.
Att komma tillbaka en gång per år och bara vara överlägsna och dryga ger inga pluspoäng hos mig. Då vill jag bara dra dit och ställa mig framför scenen, göra en fet up yours och vråla:
"Gå och göm er era gamla stötar"
Om ni vill vältra er i nostalgi och tycka ni själva är så djävla äkta - kör då på speciellt inbjudna och ha en klubb för inbördes beundran.
Kontentan av denna långa text.
Återförenas gärna - men ha ingen överlägsen attityd, och överdriv inte eran betydelse.
Trovärdigheten är allt - är ni inte längre 17 år och arbetslösa - låtsas heller inte vara det.
Är kängorna för länge sedan upphängda - det är okej..låt dom vara det då.
Och till sist...ska ett klassiskt band återförenas...ha då minst två original/framträdande medlemmar kvar för att undvika känslan av coverband.
Och....håll allt Red Alert folk ute.
