barbedwirelove.blogg.se

 

Den här spelningen var jag väldigt peppad på, trots att jag inte hade hört överdrivet mycket av huvudakten men den handfull jag hade hört hade jag gillat direkt så...det blev till att knipa en av de 130 biljetterna som släpptes och bege sig till Stockholm strax efter lunchtid på lördagen. Och givetvis skulle det bli kul att se Sabotage för första gången också.

 

Min vana trogen så blev det en och en annan burk på tåget, vilket tydligen störde tjejen som satt bredvid mig för av en händelse så råkade jag läsa ett sms hon skrev, som löd-och jag citerar:

 

"Sitter bredvid ett supande skinhead".

 

...vilket väl knappast var fel men det avslutades med en ledsen smiley....antar att hon blev sur för att jag var oartig och inte erbjöd henne en burk.

 

Väl framme i storstaden så möttes jag upp av min värd Elin och vi drog till Hagsätra för öl och musik innan vi såg till att vara på plats i bra tid, vid halv sju om man ska vara hyfsat exakt.

 

Det var inte överdrivet mycket folk där men portarna till källaren slog upp vid 20 och väl när Sabotage gick på vid 21 så var det bra med folk. Under kvällen surrades det och utbyttes artigheter (och i ett fall-en figur föreställande Frankensteins Monster) med Erik, Botas, Åsa, Pike, Yasmin, Robban, Sonny, Saskia, Jasmine, Tova och så vidare.

Och innan det skulle braka loss med musik så  hade jag köpt Goodnight Sweetheart av The Snipes och även haft ögonen på t-shirts från bägge banden samt Klubb Antisocials nyupptryckta men tyvärr blev det inga klädesplagg (glömska eller lathet?) men väl The Poor dress up som köptes av Arthur.

 

Och min Sabotagepremiär blev inte illa. Vilket jag förvisso inte hade trott heller. De drog av Inget tack, Mitt barn, When Odin calls, Färdiga doktriner och en ny låt bland annat-Stolt svensk arbetarklass. 

 

 

 

Och The Snipes överraskade, även om jag som sagt hört en del så var dom bättre än vad jag hade väntat mig. Och visst var det kul (nördigt kul?) att se Shug O`Neill på scenen, som säkert många vet var med i Cock Sparrer en gång i tiden och om jag inte minns fel skrev sex av de elva låtarna på Runnin Riot in 84. Live lät han mindre än Joey Ramone än vad han gör på skiva som en sidnotis, en riktigt bra frontman som verkligen verkar älska det han gör. På scenen var även gitarristen, som jag tror heter Jimmy-rätt spexig och djäkligt vass på gura. Några höjdpunkter de bjöd på var Drop the bomb, Julie och ska-låten We are the rudeboys.

 

 

En lyckad kväll som avslutades med en snabbis på Bonden där Bangarang spelade finfin gammal reggae. Det enda smolket i bägaren var väl att såpass många blev utkastade från Tucken utan att-tycker jag-vara SÅ pass fulla men det är väl sällan någon är såpass full...jag har då aldrig varit det.

Och det var himla kul att det lyckades bli utsålt också.