Oi liknande Retaliator var det första jag tänkte när jag hörde Pride.
En låt som är sådär enkel egentligen i text att det kanske knallar på gränsen om man så vill att det är lite för klyschigt...
I wont ever die.
I got to much pride
I wont ever die.
With the shave (?) and the boots on my feet.
SKINHEAD.
Men liksom så som Booze and Glory många gånger är så catchiga att man inte kan låta bli att tralla med i så är de här fem kanadensarna i den här öppningslåtar så djäkla bra att det inte går att värja sig. ....dock så vill man inte tralla utan fyllebröla och fram och stångas framför en scen. Trots att det är ganska klyschigt.
Ett bra smakprov av ett band jag vill höra mer av, 3 låtar kändes för lite men jag tror dom här killarna blir uppsnappade av något bolag snart.
Övriga två låtar heter Wrong crowd och Sarah-som är en cover av på Retaliator men som sagt....Pride.
...är ett måste i skivsamlingen så jag hoppas det blir möjligt.
För en nedladdad från bandcamp duger inte.
Ja...ska jag försöka definera även om det inte direkt alltid är nödvändigt eller ens brukligt? Tänker inte sätta detta Baltimore-band i någon genre men för att beskriva deras sound så drar jag till med hardcore med riot grrl texter.
Första fullängdaren för detta band som varit aktiva sedan 2010. Väldigt bitskt och politiskt med texter om och mot sexism, kvinnor som hellre söndrar för sina medsystrar än pushar dom och religion....
Samt texter om (för) yttrandefrihet i Swagger, för rättigheten att använda dagen efter piller (Roe V world) och det är kul att de gjort en låt om kommentarerna de fått på youtube i youtube comments.
Ja...dom raderna ger väl en bra överblick om vad bandet handlar om.
Och det är bra, mycket bra. Sången är snabb bitvis och i mellanåt pratsjunger Shawna-hur hon än sjunger så har hon mycket bra röst.
Dessutom lyckas det att inte få mig att tycka att de bara kommer med en massa pekpinnar. Som det lätt kan bli när det blir såhär pass politiskt. Det känns som bandet mer upplyser om hur det är och vill få en att tänka efter...mer än att de säger "gör".
Det första jag hörde av denna orkester och nu är det bara att ge sig på 6 låtars skivan Improvised weapons som liksom den här finns på deras bandcamp.
Rykande färsk singel från mitt gamla favoritband som jag har följt sedan starten. Tyvärr har jag inte hört senaste ep`n än-men det är på gång så det blir lite omvänd ordning i recensionerna här men det är kanske lite av charmen med den här bloggen. Så jag tar och bedömer den efter demon jag har och Alla ska ha linne.
Och baserat på det, så visst känns bandet igen trots att det numera bara är två av fem (?) kvar från den tiden.
Och visst är det lika bra som alltid. Som nämnt i en annan bloggpost så är en ny fullängdare på g och den här singeln 4 veckor gör att jag verkligen längtar.
...för det dom sjunger om-semester, kan jag inte längta till själv men visst kan jag relatera till känslan. Att man jobbar just för dom fyra veckorna och sen bara släpper loss.
....för att sen falla ner i ett djupt hål när semestern är över och den långa väntan tills nästa år börjar.
Gillar du det bandet har gjort förut så garanterar jag att du kommer gilla även det här.
Då jag själv just nu som sagt inte kan vänta på mina fyra veckor så väljer jag att längta efter mer från bandet.
Och det känns efter den här låten att det inte kan gå fort nog.
Säkert sist på bollen men vad gör det?
Den här skivan, bandets andra om jag inte är ute och cyklar-är faktiskt bland det roligaste jag hört på bra länge. Inte på det där spexiga eller tokroliga viset som vart och varannat svenskt punkband var inne på i mitten av 90-talet utan....
ja, humor med kul formuleringar, distans till mångt och mycket och glimten i ögat känns ständigt närvarande. Några exempel på det är Med kinden emot stål, Arbetar-Klas och Rätta in dig i ledet, just den sistnämnda låten är verkligen sådär som man tänkt om många inom punksvängen.
Säkert är jag fantasilös (och knappast unik?) som tänker Asta Kask i stort i deras sound, men även en del Exploited och One Way system. Helt klart är att bandet kan hantera sina instrument.
Att göra någon djupare analys av fler låtar känns lite overkill här, då t.e.x Aldrig en av er och Förnedrings-tv säger sig självt.
Och Lusekoftor og brända kyrkor....jag dör! På ett bra sätt men det gör nog inte under för den nordiska grannsämjan.
Bra gjort, jag ser fram emot sjuan Folk som klagar på folk som klagar som kommer i höst.
En av Sveriges största artister som jag alltid respekterat på flera sätt och vis, bland annat på grund av hans integritet. 3 år sen Beväpna dig med vingar och den här skivan är bra men bjuder på rätt få överraskningar.
Stämningsfull och lugn musik med texter som i princip alla handlar om gamla minnen-främst platser och kvinnor.
Visst är det bra, främst Ner mot terminalen och Alltid va på väg men det är ju det att de flesta låtarna behandlar samma ämnen och mycket står inte ut-även om det är bra.
Jag har dock svårt att inte illa om något Thåström gör, och jag tänker inte börja nu. Det är ju såhär han låter idag och ha gjort ett bra tag.
Hellre att han gör sin grej så här än att försöka vara punk som många verkar tycka att han ska.
Jag hävdar att det är just det han är.
Om än i lugn form.
Då jag gillar Idiot Ikon så var det självklart att jag kollade upp det här bandet som nämnda grupps sångare Maria är med i.
Första spåret av fyra, Gå och dö ditt äckel har väldigt mycket vibbar av Black metal ,något som också bandet beskriver sig som tillsammans med crustpunk. Då jag lyssnar väldigt lite, eller ja-inte alls på sådana musik så blev jag lite överraskad över att jag gillade det. Även om jag alltid försöker ha ett öppet sinne.
Övriga tre spår är mer crust men visst ligger känslan av BM kvar, främst i sången och vilken djävla röst!
Runt en kvart av ursinnig sång och ett djäkla drag.
Finns på bandcamp men jag hoppas den även kommer fysiskt.
En skiva som blivit försenad, men som i alla fall lagts ut på Spotify. Av de 6 låtarna är 4 stycken demospår och jag antar (och hoppas) att det är menat att dom ska slipas till innan skivan släpps "på riktigt" och att det här bara är menat som ett smakprov.
De två första spåren är studiospår, Taggtråd runt varje aveny och Ekon av reggae. Och dom är helt okej, det är väl svårt att inte tänka Tysta Mari och Stilett då det just är frontmannen från dom två banden som sjunger. Och de här låtarna låter väl som en lite lugnare blandning av dom två. Och angående just gällande ordet "två" så är två av medlemmarna i bandet Dadde och Ernie från Asta Kask.
Och de fyra demospåren då....Adam solo med en trummaskin med ömsom kvidande ömsom pitchad röst, synd när han helt klart kan bättre.
Mycket dub-inslag i dom låtarna och då det är demos får man väl ta det för vad dom är men i min mening hade det varit lika bra att låtit bli att släppa ut dom i väntan (som det väl är?) på finslipningen....
....för det här duger inte i min bok.
Men kommer nya och bättre versioner så ger jag den här ep`n en ny chans och skriver om den då.
Tänk så fel det kan bli, jag greppade den här skivan p.g.a titeln och omslaget, i tron att det var-tja-en dubskiva vilket väl inte direkt är att vara helt galet att anta?
Gud så fel jag hade.
Och jag tackar min lyckliga stjärna att jag bara lånade den och inte köpte den.
2 CD`s och en dvd. Och öppningen på skiva ett säger rätt mycket om hela skivan. För man möts av ett band som mest verkar ägna sig åt någon jamsession som aldrig tar slut med en massa gitarr-onani. Jag kollade upp gruppen och...
Ja...det är ett sådant band, bildad ur askan av Allman Brothers.
Men då skiva 2 lovade Reggae got soul, 54-46 och Pressure drop så led jag....för att höra att det just är Toots Hibbert som gästar på dessa låtar.
Och visst har han lika bra röst som när det begav sig. Nackdelen är dock att skivorna är just live och Toots drar ut på sin medverkan och verkar mest intresserad av att få publiken att fylla i/jubla/sjunga med...än att sjunga själv. Tyvärr.
Så..inte ens om jag tar till "kul att höra Toots" så räddar det vidare mycket. En ren plåga musikaliskt och ett för publikfriande gästspel så....
Jag försöker glömma att jag ens hört skivorna.
Direkt jag hörde detta band, som är Sverigeaktuella (Norrköping i september) så fick jag för mig att de var amerikaner. Jag vet inte riktigt varför men jag tror det handlade om sången.
Dessa unga gossar är dock från norra England och är ganska rockliga samtidigt som de är ganska tunga, främst i sång och körer-refrängen i Deadbeat och Morally bankrupt är två tecken på det här, refränger som heter duga. De har i intervjuer droppat att Slade och Rose Tattoo är två stora influenser och då dessa band alltid går hem hos mig så ser jag det som finemang. Och jag tycker det hörs.
4 låtar plus en cover på Personne av Warrior Kids och det lovar mycket gott. Om jag fattat det rätt är en ep på g, om den inte redan kommit-på Rebellion Records.
Jewdriver i all ära men det här bandet gör den helt klart bästa och roligaste pastischen på Skrewdriver.
Bandet bildades redan 75 men la av 83, och lagom till 1 april i år släppte Chapter 11 denna ep.
Hur aktivt bandet är idag och historiken i övrigt i stort är...vet jag inte då jag bara börjat att utforska bandet.
Sången låter väldigt likt Ian Stuarts och som kanske många anar, de som inte hört bandet-så handlar det om omgjorda låtar till att handla om att vara gay och ha vit stolthet, för att citera bandets facebook-sida:
Pink Panzer are infamous for their extreme right-wing politics, combined with militantly homosexual lyrics.
Vilket jag kan anta får många att sätta kaffet i vrångstrupen men som sagt så är det inte allvarligt utan en pastisch.
Och visst är det kul. Och faktiskt välspelat.
Och låtnamnen Gay and white, White mans land, Pink flags flying och Pink Panzer talat väl sitt tydliga språk.
Jag lyckades lägga vantarna på denna singel då det tydligen började närma sig mindre än 10 ex kvar. Tur var det för då bandet är ett av de bästa nya musikaliska intrycket jag fått hittils i år och då (eller jämt) så vill man ju ha allt av ett band man verkligen gillar.
Min skivsamling består ganska mycket av DIY utgåvor men det här är faktiskt första gången jag köpt en singel....där det bara är en låt. Jag tror många band inte ens skulle lägga energi på att bränna plattor just för bara en låt, speciellt inte i dessa digitala tider så....all heder till By the Way.
Och låten handlar om ett av det mest naturliga som samtidigt är otroligt tabulagt..mens helt enkelt. En riktigt bra låt med refräng som sätter sig direkt och bra kör i raden:
"My body was not a choice-I am free to raise my voice".
En video har även spelats in till låten så det är bara att vänta på den då. Tills dess så kan du, om du inte får tag på en fysisk skiva-lyssna på låten på Spotify, liksom deras andra släpp.
Attentat har sannerligen varit aktiva de senaste två åren. Både att släppa singlar och på sociala medier. Och det där digitala har de anammat, inget sagt om det så men i stort-om jag ska gå från fokuset på musiken så....har de mer än lovligt anammat olika medel att synas lite för mycket.
Men Alla Tvärsäkra män då, en ny singel, än bara i digitalt format. Som "vanligt" de senaste två åren är bandet aktuella gällande ämnen att göra låtar om....
Lite väl aktuella för även om vissa saker bör debatteras och ifrågasättas så känns det hela som att sparka in en dörr som redan stått öppen de senaste åren.
Men låten svänger, inte minst i refrängen som påminner om New age av Blitz.
Men inte så pass att jag skulle köpa den om den kom fysiskt. Men det beror mer på marknadsföring och att signaturmelodin till Har du hört den förut? återigen ekar lite väl högt i mitt huvud.
Jag hade inte hört många rader av Toxic Lab Rats första gången innan jag utbrast:
"Det här måste ju vara sångaren från Inglorius Bastards"
Och efter lite efterforskningar för säkerhets skull så visade sig att det stämde. Gamla favoriter som fick en alldeles för tidig död.
Och nu har jag inte hört så väldans mycket av bandet innan de här bandet , enstaka spår då och då genom åren men den här ep`n, som släpptes på Spotify för 2 dagar sen....hoppas jag kommer fysiskt för det här vill jag ha i fysisk ägo och dricka öl till och dra på när man behöver bli peppad och vakna till.
Ett himla driv, bra körer och....ja, bara superlativ för de här 3 låtarna plus livespåret Too good for you, tagen från en spelning i Wien.
Inte en tråkig sekund, jag utmanar dig-kan du sitta still och INTE sjunga med i öppningsspåret Last night så blir jag djävligt, djävligt impad! En het kandidat till årets låt trots att vi bara är lite över ett halvår in på 2015.
Att det här bandet inte är större än vad de är...är för mig en djäkligt stor gåta.
Men jag är helt frälst från och med nu.
Last night, Were all gonna die, European friends och Too good for you.
Sveriges bästa sångare släpper en singel med Northern Soul på svenska. Magnus Carlson som man alltid (eller ofta) får tillägga när man säger att man gillar: "Weeping Magnus"....som inte är helt obekant med att göra sådan här soul förut, minns Jag ber dig från 2003.
..det var en försvenskad cover och jag ska erkänna att mina kunskaper inte sträcker sig såpass att jag redan nu kan säga om titelspåret och Jag hatar hat också är det eller egna kompositioner. Om det inte är covers så är det här nog det närmaste N.S som någonsin kommit från Sverige. Främst första låten och tillika titelspåret.
Men jag KAN säga att det är mycket bra. Gillar du Northern Soul eller bara Magnus Carlsons röst rent allmänt så kolla upp den här. Dansant, otroligt bra körer av ett par damer och bra budskap...och givetvis Magnus pipa är lika bra som vanligt.
Ännu ett släpp av A message to you, som varit väldigt flitiga i det avseendet på sista tiden. Denna gång är det Doka, ett gäng som spelat sen 2008 och detta är deras fjärde platta och mitt första möte med dom.
Jag ska säga att jag anade hur bandet skulle låta baserat på omslaget och till viss del baserat på låttitlarna. Sen var jag lite orolig för att det skulle vara mycket "rock n roll klyschor" men jag är glad att säga att jag hade fel.
För Doka levererar här snarare mycket vettiga texter där jag tycker den röda tråden är budskapet:
Även om livet är skit så har du all chans i världen att klara dig bra, att inte hänga läpp eller tro att du är körd från start även om du till exempel inte är född med silversked i truten.
Bandet har bra melodier, körer och refränger. Det är bra driv i musiken där sångaren Andree har en mycket bra och hes röst som verkligen kommer till sin rätt i de lugna spåren Life based on a lie och I`ll watch your back-den sistnämnda som beskriver på ett mycket bra sätt hur vänskap ska vara.
Gillar du musik i stil med Bombshell Rocks och tidiga Dropkick Murphys (minus de Irländska inslagen), Social Distortion och Hanoi Rocks så tycker jag du ska ge den här skivan med som har en grym öppning med Get off my back en chans.
Var det hela 4 år sedan senaste skivan alltså?
Sedan Skymningss...där bandet visade prov på fin skolning och förkärlek för en bunt klassiska svenska punkband från 80 och 90-talet...
Det var då, här har bandet gått från att sjunga på svenska och spela....ja, vi säger "trallpunk" så förstår nog de flesta-även om jag ogärna använder det uttrycket, som ofta är missvisande....till att spela skatepunk. Kanske mycket på grund av att hela 5 medlemmar kommit och gått?
Med de här fem spåren ska skriver bandet att Pasted is taking Skate-Punk to the next level....
Vad det betyder vet jag inte och det är inte dåligt men inte heller så värst upphetsande. De kan sin skatepunk, även om andra influenser som till exempel How about some good news som är med rock.
Fans av skate gillar det säkert, och även om jag lyssnar på lite sådant för husbehov så....nej, jag är inget större fan av det här, min värld rockas inte förutom i I dont need anyone.
Gamla Pasted-absolut men det här får vara för min del.
Här skräds inte orden!
The Brass från Brooklyn (dock en gitarrist från Kanada) är inte glada på en fläck utan verkligen skitförbannade och bittra, redo att explodera. Sådant kan vandra en tunn linje mellan att jag verkligen tror på att band tror på och menar vad dom sjunger....och att det ibland känns som att vara arg för sakens skull.
Men dom här tror jag på, kanske för att musiken inte går i rasande tempo (?). I öppningen Treading water så låter de som ett tidigt N.Y.C band blandat med tidiga Cock Sparrer (tänk: Sister Suzie och Teenage Heart) medans i de tre andra spåren känns som sena Blitz och ett litet snällare Radio 69.
Knappt en glad textrad och mycket känns som ämnat för en bakfylledag där man hatar världen och inte fick sällskap hem.
Det blir lite party och allsång i sista spåret Tear it down men för att sammanfatta skivan och dess humör så citerar jag Psychopath:
Every morning when I wake up
I think that it’s my last
Walking down the street
I feel like a psychopath
My fists are clinched
My knuckles are raw
My boots are laced
I’m ready to fight
My knife is razor sharp
Bestående av folk med meriter från bland annat The Forgotten gör här debut....en välspelad sådan som på sina platser känns lite för välproducerat, tamt och i kategorin:
"Något man kan lyssna på när man vill lyssna på något för lyssnandets skull men kan ignorera".
Det blixtrar till då och då, som i Talk Talk Talk vilket behövdes efter de två första spåren och efterkommande Retribution day håller (även om ämnet är mer än lovligt uttjatat) men sen fortsätter mönstret. För välspelat-ös-för välspelat-ös alltså.
Väldigt spretigt i tempo med andra ord, lite som att lyssna på en samling med Hudson Falcons där det är Oi-Oi-Oi ena låten för att bli Bruce Springsteen nästa..... och jag känner att det var tur att det bara var 9 låtar för det dubbla med sådant här hattande hade jag inte pallat av mer än en lyssning.
En trea på en bra dag och just ja-Beki Bondage ringde, hon tackar för komplimangen i världens mest uppenbara rifflån i öppningen till B & G`s Lament.
Ofta är det något speciellt med amerikansk Oi.Något som gjorde t.ex The Bruisers rätt unika (då) var att de hade ena foten i hardcore medans andra foten var i rock n roll musiken-detta gjorde att deras Oi blev unik som sagt i min mening. Även om de inte var ensamma om detta sound så var dom en av pionjärerna.
Och mycket så låter The Traditionals från Pittsburgh, ett band med hela 18 år på nacken varav detta är det första jag hört av dom.
Och ska jag gå in mer på vad jag anser att jänkar-Oi ofta låter (lät?) så var det väl ofta texter som var utan krusiduller, inget för rödvinpoeter och vidare djupt utan rätt koncist med ett tryck på refränger. Skulle man sjunga om att härja och supa så gjorde man det utan omskrivningar och vackra ord.
Och där fyller verkligen det här bandet sin funktion.Jag bara vill börja poga runt i vardagsrummet och skvätta öl när jag hör låtar som United och Liberty efter starten med Get what you deserve. Jag ska erkänna att jag anade att bandet skulle låta rätt brittiska med tanke på namnet men dom aningarna flög ut genom fönstret direkt efter första låtens raketstart. Och det blir en liten pausfågel i introt till Doghouse med piano men det blir inte långvarig utan på det igen bara. Definitivt ingen skiva att lyssna på dagen efter pubsvängen.
En riktig partyskiva där bandet känns väldigt äkta och jag är övertygad att de är mycket bra live. Bästa spåret är Allentown.
Bandet må bara ha 4 år på nacken men rutinen som finns från orkestrar innan dess borgar för kvalite och att de helt klart vet vad de håller på med.
Att bandet krönt sådana framgångar förstår jag helt klart och har hållit med i hyllningskörerna från dag 1.
Styrkan är helt klart texterna och melodierna, man hör ekon från de gamla hjältarna som Blitz, Cock Sparrer, The Strike med fler-samtidigt som det inte känns rippat. Utan det känns fräscht men ändå medvetet att de blickat tillbaka. Lite liknande Hatefuls tidiga alster, inte minst Reasons to be hateful.
Låtarna fastnar fort i huvudet, liksom basgångarna och gitarrerna-just guran står ut. Den hanteras mycket skickligt i klass med Lee Wright i Crashed Out, utan att det dock blir onani av det hela som det kan bli ibland med nämnda orkester.
Det är också skönt att Greg Huff har en hyfsat lugn och behaglig stämma, det kändes ett tag att var och varannat Oi-band mest satsade på råstyrka i sången och att det många gånger blev annat än bra och även lite tillgjort.
Inte ett dåligt spår, bra rätt igenom. Ännu ett klockrent släpp från det här bandet som hitills inte gjort annat än att övertyga.
Och fast jag känner mig som en hackig skiva när jag skriver det här så....så finns det ändå där hos mig att....
...hoppas de ändå tar det lugnt och inte spottar ur sig skivor i rasande tempo och gör att de blir överexponerade. Det känns som om det är en av tidens största fällor inom scenen just nu och jag hoppas inte Bishops Green hamnar i den.
Eller så är jag helt ensam om att tycka att det är bra att skynda långsamt och binda sin tid. Och att kvalite är viktigare än kvantitet o.s.v med mer klyschor alternativt visdomsord.
