A day will come inponerande inte vidare mycket på mig. Mycket mer elle rmindre "lånat" från Perkele blev helhetsintrycket. Och jag undrade vad folk egentligen såg i det här bandet.
Jag kan säga att den här 8 spårs skivan har gjort att jag ändrat mig. Mycket, mycket bättre och borta är den uppenbara och fantasilösa lånen från nämnda band.
Inte så att jag är ett jättefan numera, det här är inte album of the year än så länge men en klar förbättring mot vad de har läppt tidigare.
Dock så tycker jag mig märka en hel del andra svenska influenser på den här skivan. Nämligen från tidiga Ultima Thule (första två skivorna) i introt, Knock em out och Out of my way.
Lägg sedan till lite ekon från Templars/Soul boys i bästa låten Rollin samt några av låtarna där texterna är som gjorde för fylleskrål både hemma på förfesten och främst på konserter, tänker främst på Skinhead och Laced up.
Fortsätts det i samma stil som på den här mini-cdn så kommer jag räkna mig som ett fan.
Spanjorer med endast två aktiva år i bagaget och ett prov på att det inte bara är ska-band efter two tone tiden som kan ståta med totalt fantasilösa namn.
Å ena sidan så är den här plattan bra för att bandet visar prov på en del melankoli och vemodighet i sina texter. Och har piano på en del låtar, åtminstone i introt till bland annat Hated and proud och Golden fists.
Musiken är det inget större fel på, basen skivan igenom är mycket bra och texterna slår väl inte upp några dörrar till att vara nyskapande men inte heller så förutsägbart att jag gäspar.
Problemet med den här skivan är dock att den känns tam väldigt många gånger. Lite för snällt, nästan lite schlagervarning mellan varven och att man inte direkt tror på att dom menar när dom sjunger Lets go to riot och hur dom är hatade och stolta.
Skivan blixtrar till en del i Outta my way och Never change....
....men överlag alldeles för snällt.
Jag undrar om Sörling hade trott att den här serien av samlingsplattor skulle få den genomslagskraft den har fått. Jag själv tycker initiativet varit bra och häpnat över utgivningstakten väldigt mycket.
Nummer 8 då, och kanske är det brukligt att gå igenom sida för sida.
A:
Bra rätt igenom med bland annat både hardcore av Motvilja, punkig rock n roll av Vet Hut (de ska helt klart kollas upp närmare) och en mycket bra version av Kickar gjord av Stry och Stripparna. Där kändes det nästan som om jag tittade på True blood (tänk introlåten) Vidare så tycker jag Benmjöls vokalist lät rätt mycket som Mange i numera (tyvärr) nedlagda Angers Curse. Bra start.
Och så sida B:
Svin öppnar med okej hardcore följt av lite småcharmiga Hellre Vargen innan Nya Given gör entrè som första och enda Oi-band på denna skiva. Deras Jantelagen är mycket bra och jag kliar mig fortfarande i huvudet varför sången låter så himla bekant. Jag vill även nämna Senap, som jag väl (?) hört på någon samling förut och deras Nuets fångar som i dessa dagar av sociala medier är såååå talande och så himla på pricken.
C:
På de flesta samlingar brukar det finnas ett band som jag tycker "inte borde lämnat replokalen än" men här kan jag konstatera att det bandet saknas. Och som vanligt # 2 så hittar jag ett band som jag inte hört innan men som direkt tar plats i mitt hjärta-här heter dom Trots och är från björkarnas stad. Jag imponeras även av Idiot Ikon och deras sångare Maria och angående städer så finns gurkstaden representerad (för tredje gången på samlingarna) av Stick & brinn som gör en av volymens bästa låtar, Livet på en pinne.
Och till sist, innan Kneagt avslutar samlingen med Snuthat går i arv-som innehåller en sampling från ett av den svenska polisens värsta klavertramp så faller jag återigen för Judas Bunch och deras....
Cowpunk?
Honkytonk punk?
Jaja, vad det än är och jag är nog inte ensam att ha svårhet att definera dom (inte för att det är ett måste) men deras Hey Bartender är en riktigt röjig avslutning med banjo på denna mycket bra samling.
Bra gjort igen Sörling.
Fransmännen gör en Die Toten hosen-nästan i alla fall. Medans tyskarna backade gamla punkstjärnor som gjorde sina original på Learning English så gör Charge 69 sina egna låtar men har bjudit in gamla punkhjältar för att sjunga dom. Säkert en barndomsdröm för många band.
Efter en bra öppning av TV Smith och Matt Dangerfield med Phoney paradise samt These chains (vilket båda är bland de bästa på skivan) så blir det djupdykning av Beki Bondage.
Jag undrade först varför hon envisas med att sjunga på det sätt hon gör, som varken är smickrande eller bra. Är det åldern tänkte jag först men sen kom jag på att hon sjöngt på det där sättet i 15 år nu, så där föll den teorin.
Colin från GBH levererar med The 80`s liksom Greg Cowan från Outcasts med Johnny good boy som går i ska/reggae-takt.
Resten av skivan är hyfsat av bland annat Campino (passande med tanke på min jämförelse tidigare) och Micky Fitz, även om The Business sångarens insats i Authority är lite tam tempomässigt.
En bra känsla av samlingskiva, som det ju är och kul att många gamla rävar fortfarande håller trots ålderns höst.
...får se vilka bandet lyckas ragga upp till volym 2, om det nu blir samma koncept.
Skivan som blev 2 år försenad (kom ut 2014) har nu genomlyssnats. Rancid som är ett band som i många läger nu verkar hatas. Vad det beror på vet jag inte, om det handlar om överexponering, att bandet helt enkelt anses inte levererat på ett tag....det kan man ju bara spekulera i. Kanske handlar det om något så enkelt att bandet blivit för poppis, vad vet jag?
Öppningspåret Back where I belong känns som ganska talande för hela skivan. Nu har jag inte hört mer än spridda skurar från deras senaste platta men här känns det som...de är mer Rancid än på länge.
På gott och ont.
Många gånger känns den här skivan som om de helt enkelt bara skrivit om låtar som Ruby Soho och Roots Radicals. Och med en lite påklistrad attityd-"tillbaka till rötterna" med Oi-Oi-Oi körer, texter om facket, slåss mot överheten, lite överhängande attityd om hur mycket punk de är.
Men ska jag försöka skilja lite sak från person så tycker jag helt klart-förutom det nämnda-att det är en helt okej skiva. Det hela går väl sådär egentligen men vem är inte känslostyrd i sin passion för musiken man gillar.
Mike Mccolgan gästar på ett spår, Skinhead Rob är med och körar-men hörs som tur är inte alltför mycket.
Skivan bottennapp attitydmässigt är Now We're Through With You där de tjattrar om deras "crew", något de helt klart känns för gamla för.
Annars är favoritspåren Collision Course, Diabolical samt reggaelåten Everybodys sufferin där det nästan låtar som om The Aggrolites plankat Too much pressure.
Så..blandade känslor för And out come the wolves # 2.
Femte volymen i denna populära samlingserie. Och precis som de andra volymerna så är det mycket bra.
Epiteten streetpunk irriterade mig en aning redan första gången i normal (nåja) tid då jag tyckte att det fort blev inflation i hela grejen och lite av en posörgrej. Ett sätt för band att flörta med skinheads och Oi men gömma sig bakom "streetpunk" om det börjar bli lite hett. Nåja, den tiden är över och jag ska inte ödsla med tid på det.
Bara en sådan öppning som den har, med två spår Aussie Oi av Razorcut och Black Ball följt av Grade 2, som nog kommer bli "the next big thing"...
Det här är fräscht, det är tungt med genomgående Oi-influenser i många av bandens ja, streetpunk då. Om jag ser till hela skivan på en gång .Tungt och melodiöst på samma gång-ett djäkla driv helt enkelt.
Ja, med en sådan start, som nästan gjorde mig lite matt - så undrade jag om tempot skulle kunna hållas?
Det fortsätter med Reducers SF bland annat som inte helt oväntat gör en stark insats. Det slaknar kanske lite i mitten med Darkbuster och Generators men en samling är ju sällan hundraprocentig. Roadside Bombers och avslutande The Struggle är bland det bättre på slutet och det gör att betyget måste bli.
En stark fyra.
I 3 år var jag omedveten om att vi faktiskt har ett Riot grrrl band i stan, något jag-vad jag kan minnas-det var många år sedan vi hade. Jag blev tipsad om detta band av en Norrälndsk kamrat som sett dom i Umeå och blvit begeistrad. Så när jag fick veta att dom skulle spela på hemmaplan styrde jag kosan dit, såg dom och köpte denna skiva.
En 4 låtars skiva där det tydligen är en blandning av gammalt och nytt. Blandat lite mer poprockligt och en del spår med lite mera ös i. De kan helt klart hantera sina instrument och skriva medryckande låtar. De mer enligt mig poppiga spåren-Fighter och Here we go tycker jag Agnes sång emellanåt påminner om Marit Bergmans.
Och i de lite hårdare, som jag gillar bäst på den här skivan-Hell no (om våldtäktskultur) och Blind oppression tycker jag mig höra lite spår av The Donnas, främst i den sistnämnda, i alla fall gällande gitarrerna. Men allt det där är ju subjektivt givetvis.
En bra ep och jag vill gärna höra mer. Och....stilpoäng för den dittejpade låtlistan på baksidan av skivan-det värmer i mitt D.I.Y hjärta.
En samling är ett mycket bra sätt att hitta nya band. En idealisk famling ska innehålla en bra blandning av gamla favoriter, nyare favoriter och band man inte känner till så bra.
Och så måste jag säga att den här skivan är, även om jag inte har överdrivet bra koll på de jag skulle kunna kalla favoriter sedan tidigare.
Skivan börjar lite "street punk aktigt" med Secret Army och Von Dänikens innan Acero Condal Oi:ar till det lite, dock med lite oroväckande metalgitarr innan det fortsätter med ja...street punk, en epitet jag egentligen inte gillar men har svårt att sluta att använda och jag tror folk vet hur jag menar när jag använder ordet. Kanske lite för mycket av just den varan på den här skivan för att riktigt fånga mitt intresse.
Alla band utom Gundown bidrar med två spår var och segrande ur striden blir The Bite med sin lite mod-doftande Tv personality och en okej covern på Concrete Jungle. Och faktiskt Von Dänikens som bidrar med en fart jag många gånger saknar på skivan.
Ingen dålig samling, inte alls-men inte mycket som står ut och en del flyter samman.
Ett band som väl anses gjort kometkarriär de senaste åren, vilket jag absolut förstår och jag gillar dom också. Det är ju till exempel perfekt musik att festa till och det är många vardagar jag lyssnat på dom hemma och nästan automatiskt sträckt mig efter ölen som inte finns där.
Bandet tycker jag har utvecklats för varje skiva, samtidigt som man alltid känner igen dom-på varje album och i varje låt. Och det är lite det som kan vara en balansgång många gånger.
När det blir det lite för förutsägbart?
När blir "man vet alltid vad man får"-lite för "tryggt"?
Nu tycker jag inte bandet är där än, men jag är lite orolig att bandet kan hamna där, om utgivningstakten fortsätter. För de är verkligen det första bandet som man börjat gilla och som prånglar ut skivor, splitar och medverkar på samling på samling. Så man inte hinner smälta det senaste släppet utan att det blir lite för mycket.Låt oss längta, skynda långsamt. För mig har det hänt med Dropkick Murphys och till viss del-tyvärr, Evil Conduct.
Men som sagt är inte bandet där än, och tidigare har jag tyckt att bandet klarat av att vara lite halvt klyschiga men kommit undan men det....och trots att det finns mindre sådant än vanligt på den här skivan så...ja, de gånger det händer här klarar dom balansgången fortfarande.
Bra rätt igenom och favoiterna heter Leave the kids alone, Julie och Only fools get caught..
Sent omsider så recenserar jag den här spliten, en split som tog sin lilla tid att bli verklighet. Nu flyter åren ihop men nog var det minst 10 år sedan det snackades om att den var på g första gången?
Men produktivitet har ju aldrig varit Agent Bulldoggs starka sida, skämt åsido medans Templars varit raka motsatsen.
På A-sidan kör Templars en engelskspråkig version av Livsstil medans Agent Bulldogg på B-sidan för Framtidsvisioner (Visions of a future) samt den egna låten Storebror.
Bägge banden gör varandras låtar bra med en liten egen touch. Och Bulldoggarnas egna (då) nya låt låter väl som Agent Bulldogg i mångt och mycket även om de nya medlemmarna säkert tillfört en del. Det hörs bland annat i kören (av Robban om jag inte är ute och cyklar) Och för mig som gammalt fan, alternativt en gammal fan (direkt snott från Botas) tycker det låter bra "trots" det. För mig gör det inte alls något att detta klassiska band utvecklas, snarare så applåderar jag det.
Säkert kan det ses som trist med en sådan här kort recension men jag tycker att det inte är så mycket att orda om....för jag har bara bra saker att säga om den här epn.
3 bra låtar där #YOLO idiot är favoriten med bra gitarr, trummor och bas...och nog nickar jag igenkännande. (Nästan) var än bor kan man nog känna igen typen....avskrädet till människor.
Och titelspåret är en finfin partydänga där ett par riktigt roliga och fyndiga rim finns med.
Ja...det får faktiskt räcka så. Som vanligt när jag hör singlar (oftast iaf) så blir man sugen på att höra mer, underbart är kort som dom säger men jag hoppas på fullängdare snart och att få se bandet live. De kommer snart till Västmanland (obygden) men undertecknad ämnar droppa namnet till den lokala konserarrangören så vi får se dom i gurkstaden också.
3:e plattan för Bäddat för Trubbel och knappast en riktigt solskenshistoria. Med ekon från gamla klassiska band från hemstaden så levererar de raka texter utan krusiduller om bland annat kärlek och alkohol.
Många gånger skrattar jag hysteriskt åt deras klockrena formuleringar i låtar som till exempel A-sidans Inte ångra ett skit och Inte perfekt och B-sidans Dela mitt liv med dig och Mer som dom.
Sällan har jag känt att jag kan skriva under såpass mycket på ett bands texter på en skiva.
Släppt på både vinyl och kassett och då jag fick ladda ner låtarna för den här recensionen så...känner jag att det inte kommer duga att ha så jag lä köpa den här plattan i bägge formaten.
Jag vet att "supergrupper" bildade av folk från flera band man gillar inte per automatik innebär att det blir bra. Men detta band blev jag nyfiken på, även om jag hört talas om dom innan-och då jag hittade denna skiva på en mässa för 40 spänn så....tog jag en chansning.
Många punkvänner är dock inte direkt imponerade-"gubbigt" och "tråkigt" är några saker jag hört. Och enligt snubben som sålde skulle det låta lite "garagerock-aktigt".
Och ja....lite så jag. Men jag tycker faktiskt det låter okej, inget direkt ös så även om Micky Geggus gitarr blixtrar till ibland men okej som sagt. Jag tror den kan växa lite ju mer man lyssnar men första genomlyssningar så....tja, det var kanske inte så mycket variation i låtarna-förutom några ballader.
Sulo Karlsson sjunger på alla spår och bäst är A matter if time med lite inslag av reggae, titelspåret samt Remember me like that. Inför sista spåret så hade jag en del förväntningar då Jeff Turner medverkar men....han sjunger där bara back-up så, dom förhoppningarna föll platt.
Värd 40 kronor?
Jodå.
Kommer den gå varm?
Nja...
Passar som underlägg för kaffekannan?
Nä.
Kanske bäst lämpad som bakgrundsmusik när man vill lyssna på något utan att direkt lyssna.
Jag gillade första singeln, Universum i en kub och den här ännu mer faktiskt. Garagepunk med snygga riff -lite Sex Pistols blandat med The Stooges och The Hellacopters.....
Och fyndiga texter på svenska klart över genomsnittet, faktiskt för många för att nämna - jag både nickar instämmande och skrattar åt bandets kluriga formuleringar, och vem kan inte känna igen sig i 8 timmar i ett skåp?
Jag tycker mig höra att bandet kan tänkas vara djäkligt bra live så jag tror jag måste tipsa den lokala arrangören om detta band.
Kolla upp denna ep med 5 låtars energisk rock n roll!
Ett punkband med 20 år på nacken, eller 21 om vi ska vara petiga-som jag inte hört. Visst, man kan inte höra allt men jag är ändå lite förvånad att jag inte hört talas om denna Halmstadgrupp tidigare.
Men,men-det är kul att hitta nytt.
6 låtar på denna vinyl, som även finns på cd. Och det är välspelande punk med ganska mycket rock n roll influenser....en del utrymme för gitarrsolon och någon liten referens är kanske bland annat The Bones, Stiff Little fingers senare verk och lite av tidiga Backyard Babies.
Helt på engelska och refrängerna sitter och värt att nämnda är One down och On top of the world-bägge från b-sidan. Och som oftast så är titelspåret djäkligt bra, det brukar ju vara titelspår just av en anledning.
Jag gillar den här skivan och det här bandet och tror jag skulle gilla dom live på en trång rockklubb med ett par öl innanför västen och en i handen.
Enmansorkestern Sound of then har sysslat (och sysslar) med både Jamaicansk baktakt och punk/Oi i samma stil som Blitz och The Business...en driftig herre med andra ord och här ger han sig på...
ja, UK 82 i mina öron. Snabbt, argt och knappast utrymme för skönsång, enkla texter som klart talar sitt språk.
Det är kul för att jag är van att höra honom i helt klart andra sammanhang och visst passar det här. Och vad kan nästa projekt bli kan man undra?
5 låtar som klockar in på 10 minuter där första spåret Fight for your freedom är bäst. Skivan är tryckt i 50 ex så låter det intressant så kan det vara idé att skynda sig.
Ett band jag hört sporadiskt, som nu hamnat på A message to you`s bolag. Och vad jag minns körde de mest eller helt på engelska förut men har nu, kanske efter På Svenska - gått över helt till modersmålet.
Här är det tre låtar som jag känner jag att inte direkt behöver dissekera - de är alla mycket bra.
Det är rakt, enkelt och många ekon från de gamla klassiska svenska banden - UTAN att det känns efterapat och lite väl "lånat". Det känns som om de bara, medvetet eller omedvetet inspirerats av de bästa banden när det begav sig första svängen.
Och det låter fräscht, argt och jag kan lätt säga att jag skriver under på i princip varje textrad. Måste jag välja gillar jag första spåret Vi ska aldrig bli som dom bäst, en låt verkligen med hitpotential och borde givet bli, om den nu inte redan är det - en livefavorit hos fansen av bandet.
Skivan släpps 27 februari och releasefesten sker dagen efter i Halmstad.
Medlemmarna i Spökstan (pluspoäng för bandnamnet) medverkar och kommer från diverse bakgrunder-på medlemmarnas meritlistor finns såväl ska/reggae och punkorkestrar.....och det hörs på något vis att en del av dom spelar/spelat sådant förut. Jag får i alla fall den känslan som jag tyvärr inte kan förklara varför ....det är bara min känsla.
En ep med varierande tempo, både dansant ska-som i öppningspåret och tillika titelspåret tycker jag det låter en del som Reinholds, baserat på det lilla jag hört av kultbandet. Och mer reggae, som Lever bara en gång som går över i Kling och Klang som jag mer än fem gånger i rad tryckt "spela igen" på youtube....x-antal gånger.
Det är bra rätt igenom, jag gillar verkligen saxofonslingorna som skickligt levereras av Sofia och när jag hör en riktigt bra singel/ep så tycker jag alltid att det är för kort och vill höra mer, mer,mer. Och den känslan har jag.
Sen vet jag inte om jag ska kalla Spökstan för ett renodlat ska-band, men det är kul att se band som ändå spelar sådan musik och relaterad....som inte envisas med att vara så djäkla mycket rudeboys med kostymer och liknande. Jag har sett liveklipp där sångaren hade Disfear t-shirt på scen vilket gav en sjyst kontrast...även om det väl egentligen inte är det eller ens borde vara det. Ja ja, jag tror folk hajar hur jag menar. Förhoppningsvis.
I mars spelar dom på Snövit tillsammans med Utanbygatan och....klart som korvspad för mig att vara på plats..
Skenet bedrar lite här gällande Aldrig som är ifrån Kristinehamn och varit aktiva i runt 2 år....Anarkist A:et i bandnamnet och tokroliga artistnamn hintar kanske att bandet vill framstå som mer politiska än vad de är eller mindre seriösa än vad de är, jag vet inte.Och deras egna beskrivning av sin musik: "stollepunk"...fick mig att skruva på mig en aning....samt artistnamnen som bland annat är Kapten Skrammel-Jack och Farmor.
Måhända att det är med glimten i ögat.
Nåväl, oseriös är knappast deras välspelade raka och rockiga punk. Skivan innehåller 5 låtar där ämnena är ganska blandade-spretiga om man så vill vilket gör att i alla fall jag inte riktigt får grepp om bandet-men bra och helt okej är det, dock inget som slår ner några murar....
Texterna handlar om alltfrån nazister och SD (eller bara de sistnämnda eller både och?) i Pissa på dem, en brusten relation (Fy fan för kalla händer) , att man inte ska glömma att det finns en människa bakom alkisen (titelspåret) och..ja, nu har jag nästan avhandlat alla - till den märkliga kompositionen Vi suger där dom sjunger om "stjärnornas land" och "slottet bakom bergen".
Som sagt...bra och helt okej får samtliga låtar och det är väl lite kul att jag blev förvirrad. Inte för att jag är någon kategorifascist men få gånger när jag skrivit recensioner har jag kliat mig i huvudet såhär mycket.
Och det tycker jag faktiskt är positivt så jag kommer helt klart följa bandets utveckling.
Oavsett om man gillar soul eller inte-så måste väl de flersta hålla med om att Aretha Franklin är legend och odödlig flera gånger om. Hon lär nog kunnat luta sig tillbaka och bara cashat in på royalities i x-antal år nu men ibland så kan jag förstå om vissa artister vill förnya sig....
...vilket hon till viss del gör på denna skiva som kom ut förra året.
Frågan är om det blev så bra, med en rysning minns jag en liknande skiva med Wanda Jackson för ett par år sen. Men med (hyfsat) öppet sinne gick jag in för att lyssna på denna skiva, som är en blandning av eget material och covers.
Och till sin hjälp har hon hip-hop, disco och reggae-beats där hon tyvärr lyckas förstöra sina försök att göra cover på sig själv. Bäst blir de två mest kända (iaf i nutid) coverlåtarna på Adele och Alicia Keyes-resten är nästan så att jag önskar att jag inte hört dom alls-främst jazz (!) version av Nothing compares 2 U.
Modigt drag?
Ett bra drag?
Vågat drag?
De må väl de lärda tvista om...
Jag säger:
Dåligt drag.
