barbedwirelove.blogg.se

facebook.com/barbedwirelove77

Madness-Oui Oui, Si Si, Ja Ja, Da Da

Kategori: Skivrecensioner.

 
"Madness är alltid Madness" har jag i flera år kört med, kanske en aning oförtjänt har de "kommit undan" i mina ögon med sina senare verk just pga det, det gäller även sologrejerna av Suggs och bandets spinoffs som te.x Nutty Boys och Crunch! För även om det varit hyfsad musik så - så har det knappast varit kioskvältare.
 
Jag har inte väntat mig någon ny One step beyond och kanske har jag greppat lite efter halmstrån på de två senaste plattorna-om att kanske något i lite stil med den var på g? För på Dangermen sessions körde de ju faktiskt covers på bland annat Prince Buster och Lord Tanamo, och nog var baktakten på The Liberty of Norton Folgate lite mer framträdande än på länge?-lägg även till att de nämner vissa subkulturer på plattan och att Rhoda Dakar från The Bodysnatchers medverkar. Som sagt, halmstrån kanske.
 
När jag såg första låtens titel-My girl 2 blev jag larvigt förväntansfull, jag blev lite häpen när jag i den möttes av Northern Soul men låten är bra och en skön blinkning till den gamla hitten. Skönt att Suggs rett ut problemen med tjejen nu efter 33 bast.Nästföljande Never knew your name doftar också lite gammalt, jag tycker det låter väldigt mycket som Embarrasment från deras andra platta-fast med stråkar, något som återkommer flera gånger på plattan. Fortsättningsvis möts jag av latinska rytmer i La Luna, en del intetsägande spår följer men avslutningen blir i (lite försiktig) baktakt, främst i form av Misery och So alive, som de som gillade deras tolkningar av reggae/rocksteady klassiker på Dangermen sessions bör gilla.
 
 
Jag ger plattan godkänt, mycket pga de referenser till den gamla tiden jag (tycker mig höra), den lite roliga percussion emellanåt och favoritspåren blir So alive och Death of  a rude boy. Den riktigt starka popen som utmärkts sig främst efter de två första lyser med sin frånvaro och man kan väl säga att de tar ut svängarna en del jämfört med förr-med som sagt mycket stråkar och blås (och då inte bara Kix's sax)
 
Men i ärlighetens namn vet jag inte riktigt till vem jag eventuellt ska rekommendera plattan till. Fans av bandet som faktiskt accepterat bandet efter deras ska-period kanske? Sen tror jag kulturrecensenterna på lite större dagstidningar älskar det här - om nu det säger något.

Thåström-Beväpna dig med vingar.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Nu är vi inne på helig mark, och jag känner nu att jag kanske begår helgerån och pissar i kyrkan.
 
Thåström har väl i princip blivit folklig nu - därmed inte sagt att han på någon vis bett och detta eller ens bryr sig om det. Denna folklighet verkar mest bestå i att hans två senaste soloplattor har blivit så hyllade. Visst har dessa haft sina poänger även om de i min smak har varit lite väl laidback mellan varven. Däremot tycker jag inte att han ska "återvända till punken" som vissa som kallar sig "puritaner" tycker. Inte heller tycker jag att han "blivit gubbe". Dessa åsikter är helt klart att börja i fel ände och jag ställer mig frågande till hur mycket de som kommit med dessa åsikter egentligen vet och kan om karln-men jag ska inte trassla in mig för mycket i det.
 
När plattan kom för några månader sen så hade jag svårt att bli riktigt exalterad-lite grinigt kanske det var för just hypen-vem vet? Och visst tyckte jag att titelspåret var kanonbra men ändå....Nu när jag sätt tänderna i den så kvarstår den känslan-trots att den på sina håll är bra så får jag känslan av att jag hört det förut. Låtarnas teman, stil och uppbyggnad känns för snarlika de på Skedbovarnsvägen 209 och Kärlek är för dom. Och jag känner att:
 
Men har inte karln berättat klart om sitt liv snart? Det blixtrar till direkt med titelspåret och förväntningarna höjdes-bara för att bli bagateller innan spår fyra och fem-Samarkanda och St Ana katedral-för att sen bli sömnpiller resten av skivan.
 
Det är absolut inte dåligt men för mig kan den här skivan endast funka som bakgrundsmusik en lugn hemma kväll.
 
Inte mer.
 
 

Alonzo & FAS 3-Dansa som en fjäril.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Jag vet inte hur pass nu den här skivan är, men jag köpte den i alla fall när jag såg bandet live tidigare i år. Och vilken upplevelse. Alonzo älskar verkligen att stå på scenen och även om jag mycket suktade efter att få höra de gamla klassikerna som KSMB gjorde (och visst kördes det mycket sånt) så är det kul att de är ett "eget" band och inte bara kör på någon nostalgi-nerv.
 
Titelspåret är en riktigt energisk dänga som handlar om att inte ge upp, och det vet ju herr Alonzo själv mycket om, med tanke på hans privatliv som han bland annat speglat i böcker. Och refrängen sitter riktigt bra!
 
Första gången föll jag, andra gången föll jag, tredje gången föll jag, fjärde gången föll jag, femte gången föll jag, sjätte gången föll jag och sjunde föll jag men åttonde gången-ja, då står jag kvar!
 
B-sidan är den lugna Inte ett ord till, som till stor del är lugn och akustisk. Den är riktigt bra den med och jag kände efter de bägge låtarna att-jag vill ha MER. Så jag ser gärna en fullängdare snart, och jag ser gärna bandet live igen.

Roger Miret and The Disasters-Gotta get up now

Kategori: Skivrecensioner.



4:e skivan från Roger Mirets sidoprojekt som kom ut i mitten av förra året. Den första skivan (kom 02) knockade mig direkt och jag anser fortfarande idag att den är en av 2000-talets bästa punkplattor. De kommande två, 1984 (05) och My riot (06) tyckte jag var bra..fast då de mognade lite så ändrade jag mig lite till att...

Det blev upprepande, texter återanvändes-kärleksförklaringar till frugan, tjat om Lower East side, gamla skinheadminnen och droppande av gamla låtttitlar av Angelic Upstarts och Last Resort plus en hel del klyschor och lånade riff.

Men på den här skivan så känns det som bortblåst. Visst, en del ämnen kommer igen och de uppenbart självbiografiska minnena från barndomen fortsätter...men texterna är mycket bättre, liksom musiken.
 
Det känns lite som om Miret ägnat lite mer tid att skapa sitt eget sound/hitta tillbaka till det originella på första skivan (inte jätte originellt egentligen men han undviker iaf att låta som "alla andra" Amerikanska band eller som det är uppenbart skrotade/överblivna verk från Agnostic Front ... allt går snabbare i tempo och körerna är bättre (att några tjejer hörs hyfsat bra bland alla snubbar gör inte saken sämre)

Så..allt är bättre och skivan känns jämnare än de två senaste verken.

Outcast youth, Tonights the night och titelspåret blir favoriterna...och avslutningen i countrystil (Jr) gillas.

Always War-We are the flood.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Förra året hade jag turen att se Always War tre gånger på kort tid-varav ett som jag var med och arrangerade och det blev en lustig liten grej med att jag var lite reserverad mot att erbjuda dom öl-men det är en annan historia.
 
Sedan dess har de kommit långt och man kan helt klart säga att det går mycket bra för dom nu. Sedan jag såg dom då så har det blivit flera byten av medlemmar, endast två av fem av bandet idag var med då-sedan början av 2012 är Marko från Raised Fist med bland annat.
 
Fullängdsdebuten börjar med att jag tyckte Ronnie sjunger på ett litet annorlunda sätt än på deras ep. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men efter tredje spåret känner jag mer igen hans sång (jag ska flika in att detta inte alls var negativt)
 
Och vilken käftsmäll plattan är, de två första spåren är helt klart bra men det är vid just tredje spåret Justice game plattan verkligen träffar mig i både hjärta och på käften. Dubbla baskaggar, klassiska hardcoretexter med bra refränger och starka körer. Två spår som står ut är Abajo Cadenas, där texten är på spanska och Sticker theif där sången i vissa partier går i raketfart.
 
Mina favoritspår: The pride, the pain och Heart of chaos. 
 
Och efter hört den här blev ju viljan att se dom live igen knappast mindre. 
 

Nattflaxa.

Kategori: Skivrecensioner.

 
. Dagen till ära när den här skivan åkte in i stereon så småregnade det, jag hade lite huvudvärk från öldrickande kvällen innan-ja, en typisk söndag alltså. Men  kan ett band få mig,en sådan dag- göra att jag får lust att hoppa in i en moshpit och nästan kör en circlepit för mig själv i vardagsrummet- så har dom lyckats.
 
Jag skulle nog placera dom, enligt mina öron givetvis-någonstans emellan Agnostic Front och Exploited-främst då när det gäller skottarna sound på Beat the bastards. Jag tycker även Ljungs sätt att sjunga på vissa håll påminner mycket om Watties på nämnda platta (och tillika dess titelspår.)
 
Jag vet inte i hur pass stor utsträckning detta band kommer spela, då bland annat  trummisen har två andra band men jag hoppas att det här är mer än ett sidoprojekt.
 
Favoritspår: Reject forces och Bullet for a bling.
 
 

Stefan Heyer-Are you there.

Kategori: Skivrecensioner.

 
5 låtars melankoli av Stefan, som man är van med att höra hårdare tongångar ifrån-främst åt mangelhållet men även punk/Oi. Jag gillar verkligen det här, och jag tror alla kan känna igen sig i det-ifrågasättandet av sina egna känslor, trassliga/spruckna relationer och ja-allmän ångest.
 
Det här är inget man ska lyssna på bakfull en söndag där man redan insett att man blåst alldeles för mycket pengar på krogen kvällen innan och önskedamen dessutom försvann. För då skulle man behöva ladda SVT Play och köra Trädgårdsonsdag för att väga upp....
 
....och det är just där jag tror denna skiva verkligen lyckats. När musik kan väcka sådana känslor och beröra en på sånt vis.
 
Bäst är titelspåret och With my fist där visslandet ger låten det lilla extra.
 
Den här plattan har något år på nacken men jag fick tag i den först tidigare i år. Tryckt i 80 ex men kan även hittas på Spotify.
 

Agent Bulldogg/Contemptuous/Antipati-Sons of Sweden.

Kategori: Skivrecensioner.

 
 
Egentligen är det inte mycket att orda om denna sjua utgiven av Polska bolaget Olifant records. 3 bra låtar varav en riktig klassiker-Stockholm skinheads av Agent Bulldogg, Nagel i ditt öga av Contemptuous som ursprungligen var med på samlingen Brewed in Sweden # 3 samt  Så jävla svensk av Antipati där texten är helt suverän och mitt i prick. 
 
Jag är barnsligt förtjust över att nu hade dess tre på vinyl, så beställ ditt ex på Noise of Sweden, där man kan välja mellan röd vinyl-blått omslag, gul vinyl-blått omslag eller svart vinyl-grönt omslag.
 

Puffra-Promo.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Puffra (ett av Sveriges bästa bandnamn) är ett av banden som kommit fram på senare år där medlemmarna är lite äldre och blickar tillbaka på den gamla punken. Man kan undra om det är en motreaktion mot att banden i Sverige i många år mestadels lät som Rancid och "gubbarna" nu vill visa vad de växte upp med och vad skåpet ska stå?
 
Bandet gigar rätt ofta runtom i Stockholm och kör ganska mycket back to basic. Den här 5 låtars promon innehåller fem låtar i gammal god punkstil. Vid de första genomlyssningarna störde jag mig lite på att engelskan kanske inte är klockren i uttalet av vissa ord men efter flera lyssningar så störde jag mig inte märkvärt på det. Misantropi och hopplöshet genomsyrar plattan, där första låten Overblown bombastic står ut mest, där rösten är pitchad i en vers och sen kan jag inte låta bli att tycka att öppningsriffet låter väldigt likt Warrior of Djingis Khan med Bad News (vilket är ett band som gänget i och runt Young Ones gjorde en tv-serie i två delar om-lite som This is Spinal Tap-rekommenderas)
 
De fyra andra spåren går under namnen Do not question the authority, Cock on the run, Twenty seven och I hate my life. Och som sagt, det är mycket back to basic och djäkligt mycket punk. Jag skulle ha sett bandet i slutet av mars i år men de ställdes då in tyvärr, jag hoppas kunna se dom snart för jag tror de kan funka mycket bra live med några öl innanför västen.

Cockney Rejects-Greatest hits Vol 3.

Kategori: Skivrecensioner.

Denna skiva har jag valt att skriva om i egenskap av ett tidsdokument som spelades in under lite speciella omständigheter.
 
 
Att denna liveplatta, inspelad inför 400 inbjudna i Abbey Road i början av 81 blev så bra som den blev är faktiskt rätt anmärkningsvärt. För det första så gjordes den mer eller mindre under press från bandets skivbolag. The Power and the glory var inte klar och Micky Geggus stod inför en eventuell fängelsevolta på 5 år - och då bandet faktiskt hade kontrakt på fyra plattor så tog bolaget det säkra före det osäkra. Så man kan anta att det var ett moloket band som gick in i studion för att spela in plattan "live"-Mickys rättegång var faktiskt schemalagd dagen efter (!).
 
Men trots nämnda faktum så blev plattan enligt mig klockren. Stinky Turner är i bra form och kör med kul mellansnack och gör en mycket bra insats bakom micken, Geggus sätter solot i The Rocker hur bra som helst och Vince bas i Join the Rejects är underbar. De 14 låtarna sitter som en smäck och en käftsmäll.
 
Men det märkliga, och samtidigt hysteriskt roliga med plattan - är just livegrejen. På baksidan av LP:N så syns delar av publiken på bilder-givetvis en stor del skinheads. Inga konstigheter direkt.
 
MEN!
 
En stor del av publikljudet är taget från en upptagningen med London Symphony Orchestra (törs man tippa på att den konserten tog av stapeln i Royal Albert Hall?) Så ni kan ju gissa hur det låter. Knappast jubel och Oi-Oi vrål från tankade bootboys mellan varven.
 
Fast jo,emellanåt är det så. Producenten har nämligen blandat ljud från den verkliga publiken med just nämnda (förmodliga) överklass som kör med artiga applåder. Det blir en otrolig kontrast mellan att ena sekunden höra det och i nästa höra "Rejects-klapp,klapp,klapp" och "United-klapp, klapp,klapp) Och enligt Stinkys självbiografi så ska man även höra "Jolly good" efter Police car men just det har jag inte snappat upp.
 
Dråpligt på många sätt och vis, men plattan är helt klart värd att inhandla för er som inte har den, för här är Cockney Rejects i högform.
 
 

Spotlicks-Spott, bett och tårar (P.P.P)

Kategori: Skivrecensioner.

 
Det är mycket hjärta och smärta i texterna hos många av de svenska punkbanden just nu. I teorin ser jag inget fel i det, men i praktiken så tycker jag att emellanåt det blir lite väl mycket av den varan, och att många av banden ligger farligt nära gränsen för pop.
 
Trion The Spotlicks är ingalunda pop, och när de sjunger om dessa ämnen så känns det äkta. Det är lätt att på denna tiotummare relatera till texterna i Paller ej trycket och Vill dra till exempel. Och jag blev ganska paff när jag hörde Tvivlar för första gången - att just punkmusik kan beröra mig på ett sådant vis trodde jag inte var möjligt.
 
Men skivan är inte helt nattsvart, bandet har berört viktiga ämnen tidigare, som till exempel i Du feta barn - som är deras bidrag till den första volymen av samlingarna Turist i Tillvaron. Och även här finns en viktig låt med ett ständigt aktuellt ämne, låten i fråga heter Men lilla gumman. Skivans åtta låtar har en bra blandning i tempo, kanske är det bara jag men jag tycker att Kriget är slut nästan skulle kunna varit en Oi-låt om det varit mer tryck i basen och trummorna.
 
Det är svårt att välja favoriter, men ska jag välja tre stycken blir det just Tvivlar och även Undergång - där sången delas av sångerskan Elin och trummisen Staffan. I denna låt förs mina tankar till X Ray Spex, inte minst pga saxofonen, men även på sättet Elin sjunger i låten (jag får dessa referenser på flera ställen), även om hon inte går upp i falsett så drar jag parareller till Poly Styrene.
 
Och jag måste även nämna Jämna Plågor, som har all potential att bli en hit för bandet och faktiskt skulle kunna nå ut till den stora massan och gå varm i radio och det menar jag inte på något negativt vis.
 
Jag tror helt klart att med denna skiva så kan 2013 bli Spotlicks år. 

V/A-Trojan ganja reggae box.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Knappast en ny skiva (ja, eller box) men jag vill föra in lite mer baktakt i bloggen så....jag kör. Gud vet hur många av dessa 3 disc-boxar Trojan släppt de senaste 10 åren. Det har varit tema på de flesta och den här skivan bjuder på 50 låtar på temat Marijuana. Jag trodde faktiskt att den här skivan skulle vara rätt tråkig, en nackdel med många Jamaicanska artister är att de var ganska fantasilösa på vissa punkter. Som tex i många av de tidiga "rude" låtarna där det typ bara varit musik och upprepande av någon fras eller några få textrader. Likadant var det i många av låtarna med "skinhead" i titeln. Jag trodde också att de här tre skivorna skulle vara rätt flummiga men det var mindre flummigt än vad jag trodde.
 
Skiva ett innehåller låtar från perioden 70-74, och för att gå händelserna i förväg så märker man vartefter skivorna går att det blir flummigare med åren, och visst-det blir tjatigt efter ett tag men jag hejdar mig lite med den nu.
 
Trots att ämnet på skivorna förmodligen inte gör att gemene skinnskalle slänger sig över boxen så tror jag, om man kan sin reggae-inte känner sig helt vilse i pannkakan på disc 1. Flera namn från typiska samlingar med skinheadreggae återfinns, och faktiskt så skulle nog ett par spår kunna gå under typisk skinhead reggae. Clancy Eccles, King Stitt, Max Romeo och Lloyd Charmers är namnen ifråga och det är några av just dessa som bidrar med de bästa spåren. Att den jamaicanska musiken redan här bestod mycket av "versions" är rätt tydligt då bland annat Charmers lånat musiken från Borders av Gregory Isaccs och nog har Family Man lånat en del av bandkamraten Bob Marley i sin Herb tree från Kaya (även den sistnämnda finns med i två versioner) En helt klart bra öppning på boxen.
 
I mitten av skiva numero två börjar det faktiskt redan bli tjatigt med alla texter om röka. Det blir mer och mer dub när halva skivan gått så har det varit mer än två versions av samma låt om man säger så....känslan som infinner sig är att man inte kommer nåonstans utan att man råkat ställt in stereon på repeat. Textmässigt är det mer "rätt på" här, låtarna är från 75-78 och de flesta artisterna är för mig okända. Det blir svårt att hitta några direkt favoritspår på den här, utan jag noterade mest att Ganja med Joe White är en version på The Heptones låt (från filmen Rockers)-Book of rules och att Ashanti ganja dub med Leslie Butler har en trumslinga (eller hur man ska beskriva det) från Skinhead moonstomp. Godkänt får iaf nåt spår....främst A hundred pounds of collie med Cornel Campbell och Linval Thompson-I love marijuana.
 
Och så sista skivan....77-84 och artisterna blir för mig mer och mer okända. Barrington Levy gör en bra insats med Sensimilea, Scientist & The Roots Radics kör två sköna dubspår-annars inte mycket eller ens något att notera förutom att Derrick Morgan medverkar med en röka låt. Det känns dock skönt att han inte hamnade i det träsket som många andra bra ska/reggae/rocksteadyartister.
 
Slutbetyget blir: Som redan nämnt så blir det sämre/tråkigare skiva för skiva, och en box på det här ämnet blir för mycket. Överlag får jag nog ihop typ 15 av 50 låtar som är riktigt bra.
 
(12-10-09)

Angers Curse-Tighten the screws.

Kategori: Skivrecensioner.

Det tog bra lång tid innan denna platta hittade hem till mig. Angers Curse som jag bevittnat två gånger i år ÄR ett av de fem bästa banden som kommit från Västerås...räknat från när jag började gå på spelningar som mest i mitten av 90-talet. Det är ett rutinerat band, och de har på ganska kort tid (iaf sen jag följt dom) stått på scenen med riktigt tunga namn. Vilka band de tidigare spelat i och vilka band de delat scen med låter jag vara osagt då jag tycker det inte alla gånger är relevant och kan stjälpa band. Sen att vissa band VERKLIGEN är snabba med att påpeka sådant..är en annan historia, vill dom bli bedömda för det dom gör här och nu eller gamla meriter?
 
Men till plattan nurå...
 
Just hardcore är en genre där en del band kan falla lite platt när de spelar in en skiva..det är ju till stor del musik man ska uppleva live anser jag. Men AC lyckas med Tighten the screws - även om jag ändå tycker bandet ska ses med fördel live. En snabb och grinig käftsmäll till skiva där texterna behandlar hopplöshet, svek och idioter i allmännhet...och repetera. Det är inte en glad rad eller ens en gnutta hopp, totalt nattsvart och vid de två-tre första lyssningarna - jag är ibland inte alltid utrustad med tålamod - så hade jag lite svårt att skilja låtarna åt då de i mångt och mycket behandlar samma ämnen...
 
....men då jag gav skivan lika många lyssningar till....så fixade det sig. Favoriter blir Stay away och You live as you learn. Till sist gillar jag de klockrena körerna som kommer emellanåt...men då jag är en sucker för sådant så hade gärna sett mer av den varan.
 
Bör jag passa mig i piten nu?
 
(12-09-20)

V/A-33 till.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Några ord om medföljande cdn i boken Ny våg. 33 grupper med en låt var där 31 är tidigare outgivna. Lite mer kändare band som GBG Sound och Glo samsas med lite okändare som F.K.M och Sporten är död. Runt hälften av plattan är riktigt, riktigt bra och jag skulle lätt vilja ha dom på singlar (om de nu fanns), liksom i boken så är det inte bara punk utan även en del synth och en del riktigt bra mods-pop som till exempel The Moderns och Parkas Pop.  Jag slås flera gånger av hur enkelt vissa låtar är, det är tydligt att filosofin var att få ut ett budskap-sen behöver det inte låta hur rent och välspelat som helst...lite av det kan jag sakna i punken idag.
 
Några av mina favoriter är bidragen från Zäpo (som ibland kallades "Ebba Gröns lillebröder"), Jag e en människa av Straightjacket (som öppnar skivan), enkla och talande N.R.P av Von Gam, Bad Boo Bands arga Krossa och Bizex B's Oi-doftande Rollerskate beuty. Men jag kan lätt nämnda lika många till.
 
Första upplagan av boken är nu slutsåld och i andra upplagan följer visst inte cdn med (om jag förstått det rätt) och....ja, grattis till er som lyckades köpa första upplagan.
 
(12-09-11)

Kommisarie Roy-S/T

Kategori: Skivrecensioner.

 
Efter att ha läst om detta band i boken Ny våg så hittade jag bara några dagar efter det, cd utgåvan av deras album som kom 81.
Bandet var kraftigt influerade av Johnny Thunders och Rolling Stones samt uppväxta på glamrock. De ansåg sig inte vara punk men jag måste nog säga att jag anser att de hade en tydlig punkådra, även om handklapp kanske inte tillhör vanligheterna och Lev idag, en av deras bästa låtar låter som en 60-tals dänga med mycket bra melodi, Just melodi var bandets riktig starka sida.Det är även en hel del bluesinfluenser men de lyckas låta ganska mycket punk skivan igenom ändå.  ...texterna framförs på skånska (de var från Klippan)och det är inte alltid jag hänger med. Men det är bra och de gör en mycket bra svensk tolkning av London Boys av Johnny Thunders som i deras version heter Klippanpåg.
 
(12-09-09)

Stures Dansorkester-Tillvaroturism.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Titeln får mig inte så osökt att tänka på Ebba Gröns låt från Kärlek och Uppror....eller varför inte punksamlingarna som höjts till skyarna. Svensk reggae på skånska i blandat tempo där vissa låtar t.o.m har lite känsla av calypso, och en försvenskad cover på Dancing mood av Delroy Wilson. Det är jämnbra och mina favoriter stavas Lösa sig och Kämpar på som har en refräng som sätter sig direkt och vägrar gå därifrån.
 
(12-09-05)

Pennywise-All or nothing.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Trots att Pennywise hållit på i närmare 20 år nu (va?) så känns de fortfarande mycket fräscha. Det är melodiöst utan att vara mesigt och jag får ingen känsla av tandlöst "middle class rebellion" i  t.ex Revolution och Let us hear your voice som jag ofta får när det gäller amerikanska punkband. Zoli Teglas, tidigare Ignite - ersätter Jim Lindberg mer än värdigt och plattan är bra rätt igenom, mest fastnar jag för allsångsspåren med de bra refrängerna som redan nämnda två spår och X-generation...jag vill även nämna We have it all och Stand strong...
 
Ett klockrent släpp!
 
(12-08-31)

Wolfdown-Renegades

Kategori: Skivrecensioner.

 
En kanonbra sjua med tyska Wolfdown, med kvinnlig sång - det faktumet fick jag faktiskt läsa mig till, jag uppfattade inte det alls efter en handfull lyssningar. 4 låtar hardcore i midtempo med mycket ifrågasättande, att stå på egna ben, folk som sviker, gå sin egen väg och liknande. Det går inte supersnabbt men redan från första början med Baring teeth till slutet med titelspåret så vill jag inget annat än hoppa mig svettig i en moshpit.
 
Man kan bara hoppas att Västerås straight edge kör en bokning.
 
(12-08-23)

Tysta Mari-Blå nätter, svarta dagar.

Kategori: Skivrecensioner.

 
De fortsätter leverera....inte ett dåligt släpp sen första epn 2006. Dock så är den här nog den poppigaste hittils och jag måste säga att jag blev lite halvchockad först och hade svårt att ens inse att det var just Tysta Mari....ja, det hördes ju direkt givetvis (även om sången låter rätt annorlunda än på tidigare plattor) men jag är inte direkt van med körande tjejer och....ja, svårt att förklara men som sagt - det är ganska poppigt jämfört med tidigare,textmässigt är det detsamma (misär, brustna hjärtan o.s.v)....den satt efter några lyssningar och bäst blir titelspåret och Kontraktet.
 
(12-08-20)

Tvärnitad-Fruktansvärld.

Kategori: Skivrecensioner.

 
Tvärnitad har gjort det igen, en mycket bra platta, som jag tycker t.o.m är bättre än debuten Krossa tänderna mot kaklet. texterna är desamma, misär, hat och alkohol dominerar (dock med en humoristisk ådra om jag inte feltolkat). Dessa texter får de till riktigt bra, då de svänger man sig med uttryck som "ta det piano" och trampa i klaveret"..kan jag inte annat än älska bandet. Favoriterna blir Våran makt (som gästas av Fredde från Stick&brinn) samt 0,00-som är tillägnad de som alltid går på krogen trots att de inte har pengar.
 
Tvärnitad är helt klart det intressantaste Västerås-bandet just nu. Se upp....
 
(12-08-19)